# ID: svediakorp-gov397358
# author: Suominen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FI
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,109
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, rådets ordförande premiärminister Guterres, kommissionens ordförande Prodi!
På Europeiska folkpartiets grupps (kristdemokrater) och Europademokraternas vägnar kan jag säkert säga att vi huvudsakligen instämmer med de tankar som ni de båda ordförandena har framfört.
Jag gratulerar på min grupps vägnar ordförandelandet Portugal till arrangerandet av mötet i Lissabon, och vi önskar er givetvis lycka och välgång för att goda mål ska uppnås.
Jag skulle vilja betona några saker från vår sida.
Viktigast med tanke på unionsmedborgarnas välstånd är att sträva efter att upprätthålla en hållbar ekonomisk tillväxt inom unionens område, samtidigt som man ser till att välståndets regionala likvärdighet förbättras och allt fler människor får en tillfredsställande utkomst genom sitt eget arbete utan att tvingas förlita sig på samhällets hjälp.
Processer som startats med gemensamma beslut för att förbättra sysselsättningen, för att förstärka den ekonomiska reformeringen och för att förbättra den sociala samhörigheten inom unionen är ytterst viktiga.
Det är rätt att mötet i Lissabon i slutet av denna månad stannar upp för att se efter vart vi är på väg.
Trots att dessa processer är så mångformiga måste de ha ett gemensamt syfte: att förbättra människornas livskvalitet inom unionen.
Vi behöver dock inga nya former, nya arbetsgrupper eller nya plattformar för att uppnå detta mål.
Instrumenten är säkert bekanta för alla.
Ofta är det dock nationella synpunkter, ibland också ideologiskt motstånd som gör att dessa instrument inte används.
Viktigast är nu att med accelererande hastighet undanröja hinder för skapandet av en verklig europeisk hemmamarknad i stället för att vi fortfarande på många sektorer rör oss inom ramen för femton separata hemmamarknader.
När man på 1980-talet med kraft började föra fram tanken om den inre marknaden kunde man fortfarande bildligt talat röra sig mot målet med en hastighet av ett lokaltåg draget av ett ånglok.
I dag - när den elektroniska handeln snabbt är på intåg och när hastigheten för informationsöverföringens datorisering och nyttobruk ligger på en helt annan nivå - behöver man minst sagt en hastighet av Mika Häkkinens formel 1-bil; vi måste emellertid vara säkra på att motorns driving force inte tar slut hos beslutsfattarna före målgången.
Hur kan vi inbilla oss att vi förmår skapa världens konkurrenskraftigaste ekonomiska område om vi inte törs släppa konkurrensen fri inom området?
Att telekommunikationen öppnas för konkurrens, som redan överenskommits, liksom konkurrensutsättningen av energisektorn, skapar nya nödvändiga arbetstillfällen och sänker priserna både för industrin och för konsumenterna.
Avskaffandet av hinder för de små och medelstora företagen - oavsett om det handlar om krångliga myndighetsförfaranden, tillgången på riskkapital eller skattefrågor - spelar likaså en central roll på vägen mot bättre konkurrenskraft och välstånd.
Det ingår också i förbättringen av den globala konkurrenskraften att genomföra en rimlig skatteharmonisering samt modernisering av vårt sociala system så att åtminstone de länder inom unionen där skattesatserna är höga kan sänka skattesatser som begränsar sysselsättningen.
Grunden lägger man dock med hjälp av utbildning och forskning.
Det är helt rätt att sträva efter att snabbt skapa en kunskapsmässig infrastruktur där såväl enskilda människor, skolor som företag kan ansluta sig till rimliga kostnader eller gratis.
Man måste i synnerhet fästa uppmärksamhet på att skapa och upprätthålla resurser på sysselsättningsområden som med tanke på framtiden är lovande.
Sådana finns naturligtvis inom IT, elektronisk handel, turism och exempelvis inom servicen för äldre, eftersom vår befolkning onekligen hela tiden blir äldre.
Det finns två saker som såväl vi som kommissionen och rådet alltid måste betona, och det måste man alltid påminna om.
Dessa är alltid i huvudsak medlemsstaternas uppgifter - oavsett om det handlar om utbildning och forskning, utökning av konkurrensen eller avskaffande av hinder för företagsamhet.
Även samordningen på många områden tillhör naturligtvis unionens uppgifter för att man skall undvika överlappningar, men en sund och ärlig konkurrens även på många icke-kommersiella områden är ändå viktigare än det.
Användning av bench-marking och best practice-metoder, vilket kommissionen rekommenderar, kräver å sin sida en stor öppenhet som omfattar hela Europa på de områden där det inte handlar om företagens affärshemligheter.
Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater betonar sin strävan att utveckla en social eller, som man numera säger, ekosocial marknadsekonomi som tar hänsyn till hela samhällets välmående, även miljöns.
Vid genomförandet av vår målsättning betonar vi vikten av den europeiska samhällsmodellen, men samtidigt att det inte kan vara ett stelt, avstannat system som grundar sig på fördelar som man uppnått i samhället utan det måste utvecklas i takt med att samhället förändras.
Att modernisera den sociala europeiska samhällsmodellen, att utöka dess effektivitet, är lika viktigt med tanke på vår konkurrenskraft som en motsvarande modernisering av ekonomin.
Att arbeta måste vara det mest meningsfulla sättet att skapa välstånd för familjerna, men om det verkligen inte är möjligt finns där samhällets skyddsnät för att förhindra utslagning.
Med tanke på en positiv utveckling av förhållandena mellan människorna finns det en förändring i sättet att arbeta som hotar att bli ett socialt missförhållande: telekommunikation, Internet, terminaler som vi arbetar vid och televisionen, som redan känns gammal, riskerar att göra förhållandet mellan människan och maskinen centralt i samhället.
Viktigast är dock mogna förhållanden mellan människorna inom familjen, på arbetsplatsen, i samhället och i det internationella umgänget.
När vi framhåller utbildningens betydelse finns det skäl att redan på ett tidigt stadium försöka få vår ungdom att bli medveten om detta.
Enligt min mening hänvisar kommissionen på ett bra sätt till brister som hindrar en ökning av sysselsättningen inom unionen.
Som en sådan nämner man kunskapsbristen.
I en union med femton miljoner arbetslösa finns redan i dag en brist på cirka en miljon arbetare inom områden där man saknar kunskap.
Somliga föreslår att man skall importera arbetskraft med elitutbildning till unionen.
Jag frågar, är detta rättvist gentemot de länder som är mindre utvecklade än oss, och från vilka vi på detta sätt skulle roffa åt oss hjärnkapacitet?
FN å sin sida har påpekat att det om ett par år kommer att råda en brist på fyrtio miljoner arbetare i Europa på grund av den demografiska utvecklingen.
Det är svårt att föra en sansad politik som långsamt leder till resultat, vilket man här och nu måste göra, om vi presenterar en sådan här framtidsbild för europeiska medborgare när de själva fruktar att mista sina arbetsplatser.
