# ID: svediakorp-gov397296
# author: Morgantini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 588
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Egentligen är det vi skall diskutera i dag enkelt: respekten för, tillämpningen och uppföljningen av de avtal som Europeiska unionen undertecknar, respekten för de fördrag och de internationella normer som Europeiska unionen omfattas av.
Det är enkelt, men mycket ofta är det enkla svårt här i världen.
De kolleger som tillsammans med mig har tagit initiativ till den fråga vi har ställt till kommissionen har följande syfte: att handelsavtalet EG-Israel skall tillämpas på rätt sätt.
Vi har inte bara anledning att tro att Israel öppet bryter mot det, utan vi har tillsammans med olika medlemsstater konkreta bevis på detta.
Samtidigt har vi anledning att tro att kommissionen inte håller sig till det som borde vara dess huvudsakliga uppgift: att vara gemenskapsfördragens väktare.
Vi talar om artikel 38 i territorieklausulen som begränsar tillämpningsområdet till staten Israel och som alltså inte tillåter tullättnader för produkter som härstammar från de områden Israel ockuperade militärt i juni 1967 och där de olika israeliska regeringarna i strid med alla internationella regler, i första rummet den fjärde Genèvekonventionen, har konstruerat bosättningar genom att konfiskera mark och vatten från palestinierna och förflytta sin egen befolkning dit.
Det är inte första gången som kommissionen och parlamentet tar upp denna fråga: jag skall bara nämna kommissionens rapport till rådet och parlamentet i maj 1998, där man inte accepterade att Israel vägrade tillämpa det protokoll om ursprungsregler som fastställs i artikel 38.
Trots detta har inte kommissionen lyckats få Israel att respektera dessa avtal, och vid de olika utfrågningarna i parlamentet har den gett vaga svar och hävdat att det är svårt att få säkra bevis på produkternas ursprung, trots att den alltid, med rätta, har inpräntat avtalets juridiska förpliktelser för Israel.
För att underlätta kommissionens och medlemsstaternas uppgift och skaffa säkra bevis har en israelisk fredsrörelse gett ut en lista över företag med säte i bosättningsområdena och en palestinsk icke-statlig organisation har tagit fram entydiga bevis som framlagts för tullmyndigheterna i de olika medlemsstaterna, ursprungsintyg för olika produkter som härstammar från de ockuperade områdena och förekommer på de nationella marknaderna i gemenskapen.
Jag skall bara konkret nämna några, som produceras i Golan och de ockuperade områdena: vin och diverse annat.
Det är dags för fred i Palestina och Israel: i denna stund är trovärdigheten och respekten för fördrags och avtals laglighet viktig om Europeiska unionen och parlamentet vill spela en aktiv politisk roll.
Israel har vissheten att Europa stöder den israeliska statens säkerhet och stabilitet, men kan inte begära att vi skall medverka till så grava överträdelser.
Palestinierna vet att Europeiska unionen stöder deras stat och deras rättigheter, men de måste få bekräftelse på detta.
Freden kan inte byggas på brott mot rättigheter: det säger också israeler som soldaten Igal Moshe som för fyra dagar sedan vägrade att ge sig av till Libanon och nu sitter i fängelse.
Det säger också de palestinier som vill ha fred, trots sina förstörda hus och att de ännu efter femtio år är flyktingar.
Framför allt är det vår självrespekt och respekten för de demokratiska regler vi har skaffat oss som begär det av oss.
Låt mig dock, mer konkret, säga att detta även gäller förlusten av ekonomiska resurser för medlemsstaterna själva och unionen, resurser som undandras från de europeiska medborgarna i strid med mänskliga och ekonomiska rättigheter.
