# ID: svediakorp-gov397272
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 622
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
För det första vill kommissionen betona att förslaget till förordning som debatteras i kväll bara utgör en omarbetning av konventionen om insolvensförfarande från 1995.
Alla vet att konventionen var ett resultat av flera års debatter, ofta mödosamma och besvärliga, och just därför utgör en kompromiss mellan principen om enhetligt beslutsfattande och territorialitetsprincipen, det vill säga mellan strukturerande principer från olika rättsliga system för konkurser i alla medlemsstater.
Medvetandet om att den internationella ekonomiska situationens utveckling, och speciellt den inre marknadens, kan kräva den vanligaste lösningen vid insolvensförfaranden, vilka ofta tar formen av gränsöverskridande förfaranden, motiverar helt och hållet att unionen förser sig med rättsliga instrument som används i enlighet med en samling gemensamma strukturella principer och med garantier om ett snabbt förfarande.
Lyckligt- eller olyckligtvis kommer situationen med företag som går i konkurs att bli allt vanligare i vårt dagliga liv.
Det kommer alltså att vara en faktor för att förnya företagsstrukturen, vilket inte bör förhindras genom långsamma byråkratiska processer eller hinder som förlänger dödskampen för företag som inte har någon livskraft.
Därför är det viktigt att försöka finna en rättslig referensram som är anpassad till de nya kraven från den globala ekonomin.
Detta förslag till förordning presenterades inte av kommissionen utan var ett gemensamt initiativ mellan två medlemsstater - Tyskland och Finland - genom den initiativrätt de delar med kommissionen i dessa frågor.
Kommissionen anser att denna förordning inte innebär någon väsentlig förändring avseende konventionens text.
Kommissionen uttryckte redan 1981 sin inställning till förmån för ett klart antagande av principen om enhetligt beslutsfattande om konkurser.
Detta perspektiv var alltså det som fick stöd i de förslag som kommissionen lade fram om ett parallellt förfarande för företagslikvidation.
Konventionen från 1995 gör det tvärtom möjligt att inleda sekundärprocesser och skapar därigenom undantagssituationer i förhållande till den allmänna regel som kommissionen skulle vilja ha sett antagen.
Efter ikraftträdandet av Amsterdamfördraget hade därför kommissionen föredragit antagandet av en ny text som tydligt fastslog tesen om enhetligt beslutsfattande.
Jag tror dock inte att detta är rätt tidpunkt för att ifrågasätta det avtal som uppnåddes i konventionen 1995, vilket alltså grundar sig på en förhandlingsperiod på nästan trettio år.
Kommissionen har alltså avstått från att lägga fram ett förslag, men har begränsat sig till att koncentrera sina ståndpunkter på institutionella frågor.
Av detta skäl anser kommissionen också att den inte skall lägga fram något modifierat ändringsförslag till förordning, men vill ändå för ledamöterna uttrycka sin åsikt om de ändringsförslag som nu ligger på bordet.
Kommissionen instämmer således i ändringsförslag nr 1, 2, 3 och 5, vilka har föreslagits av föredraganden, Lechner.
Däremot instämmer vi inte i ändringsförslag nr 4.
Kommissionen anser att parlamentet innan det stöder ändringsförslag nr 4 från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, för att tillåta kommissionen att ändra bilagorna till förordningen, med bistånd av en regleringskommitté i enlighet med förfarandet i artikel 5 i EG: s beslut 1999 / 468.
När det alltså gäller ändringsförslagen som ingavs av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor - instämmer kommissionen i ändringsförslag nr 3 och 4.
Däremot inte med ändringsförslagen 1 och 2 angående uppfattningen om ett centrum " där gäldenärens huvudsakliga intressen finns ".
I själva verket, när det gäller platsen där ett bolags, eller en juridisk persons, huvudsakliga intressen finns, är detta helt definierat i artikel 3.
För alla andra fall som inte är direkt diskuterade, torde omnämnandet i skäl 13 vara tillräckligt.
