# ID: svediakorp-gov397269
# author: Lechner (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 856
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DE) Herr talman!
Ärade kolleger, ni är fortfarande så många här strax före midnatt!
På den europeiska inre marknaden utvecklar företag inte bara gränsöverskridande ekonomiska aktiviteter, utan de förfogar i tilltagande utsträckning också över förmögenheter och filialer i flera länder.
Men på den inre marknaden finns det inte bara vinnare, utan också förlorare.
Det är beklagligt, men förmodligen oundvikligt.
De problem som uppstår vid en konkurs, en insolvens, är emellertid fortfarande så gott som oreglererade.
Om ett konkursförfarande inleds i en medlemsstat, vilken effekt får det exempelvis på den förmögenhet som finns i en annan medlemsstat?
Hur ligger det till med förfoganderätten för den insolvente gäldenären?
Kan han också efter inledandet av konkursförfarandet framgångsrikt överföra sina tillgångar, så att säga bedriva forum shopping?
Det finns varken några nämnvärda folkrättsliga avtal eller några europeiska lösningar.
Visserligen kom en överenskommelse till stånd 1995, men den har inte trätt i kraft.
Med den nu föreliggande förordningen regleras dessa problem genom en europeisk rättslig norm på ett omfattande och avslutande sätt, och framför allt också med direkt bindande verkan.
Jag anser att man kan beteckna förordningen som ett stort framsteg och ett viktigt steg i riktning mot enhetliga, slutna europeiska regler för lagkonflikter i konkursärenden.
Med denna förordning bestäms behörig domstol och tillämpbar rätt av i vilken stat konkursgäldenären har sin huvudsakliga verksamhet.
Principiellt sker inledandet av konkursförfarandet, registreringen av den totala, också den utländska förmögenheten, inklusive deltagandet av de utländska fordringsägarna, avvecklingen av förfarandet och avslutandet av det i enlighet med denna lex concursus.
Inledandet av förfarandet får direkt effekt över hela Europa, men också de fortsatta besluten får en direkt verkan, utan att några särskilda åtgärder för att erkänna detta skulle vara nödvändiga i andra medlemsstater.
Förordningen utgår från principen om att förfarandet skall vara allmängiltigt och enhetligt.
I förfarandet skall principiellt konkursgäldenärens hela förmögenhet registreras i en konkursförvaltning, där alla fordringsägare - in- och utländska - skall delta och tillgodoses proportionerligt, alltså gränsöverskridande.
På grund av de olika nationella rättsordningarna, exempelvis vad gäller panträtt eller arbetsavtal, kan denna princip om allmängiltighet dock inte bibehållas i renodlat skick.
Detta skulle kränka tredje persons rättigheter på otillbörligt sätt.
Därför föreskrivs det i särskilda bestämmelser för vissa viktiga rättsliga relationer att respektive lokalt gällande nationella rätt skall iakttas.
Detta gäller särskilt med tanke på konkreta rättigheter, fast egendom, rättigheter som är kungjorda i register, rättsliga institut såsom förbehåll för vissa slag av egendom, möjligheter till avräkning, rättighet för fordringsägaren att överklaga och icke minst i samband med arbetsavtal.
Medan dessa särskilda bestämmelser är oavvisliga, medger förordningen dock därutöver att det sedan, om det finns en filial i annat land, kan genomföras ytterligare ett eller flera insolvensförfaranden med tanke på en sådan filial, vilka då genomförs som sekundärförfarande - vars effekt emellertid då är begränsad till respektive lands territorium.
Jag anser att det här finns betänkligheter, och det är också den synpunkt som företräds i betänkandet och utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden.
Principen om allmängiltighet, som idealiskt sett bör höra till logiken för den inre marknaden och skapandet av en enhetlig europeisk rättslig ram, störs därigenom på ett sätt som inte är sakligt oavvisligt, så som är fallet i de ovan skildrade särskilda bestämmelserna.
Detta gäller i varje fall för sådana sekundärförfaranden som skall inledas efter påbörjandet av huvudförfarandet - detta är mycket viktigt.
Här har ju också konkursen fått effekt för filialen i och med att den inleds vid platsen för den huvudsakliga verksamheten.
Av den anledningen föreslås i mitt betänkande att man i dessa fall, där ett huvudförfarande redan har inletts, endast medger ett ytterligare förfarande som sekundärförfarande när detta godkänns av förvaltaren i huvudförfarandet.
Med denna inskränkning skulle man ytterligare betona en sammanhängande enhetlig europeisk rättslig utveckling.
I den riktningen gick för övrigt också yttrandena från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och även andra yttranden talar mot flera förfaranden.
De innebär ytterligare komplikationer och problem med avgränsningen.
Förslaget förklaras inte så mycket av sakskäl som av tvånget att söka efter en enhällig kompromiss.
Jag anser att parlamentet här bör betona andra saker, och jag vill därför också be kollegerna, som här har föreslagit flera ändringsförslag, att än en gång överväga denna punkt.
Andra förslag rör klargöranden, exempelvis med tanke på värnandet av juridiska personers självständighet m.m.
Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till Finland och Tyskland, vars förtjänstfulla initiativ ligger till grund för förslaget.
Med denna förordning regleras i konkurslagstiftningen samtliga regler om lagkonflikter på ett kompakt, avslutande och bindande vis som en europeisk rättslig norm, medan man tillvaratar de nationella rättsordningarna i sak.
Detta är ett genombrott och kan enligt min åsikt utgöra en förebild.
