# ID: svediakorp-gov397192
# author: Katiforis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 877
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Kommissionens rapport innehåller en bedömning av den nuvarande ekonomiska positionen i den europeiska ekonomin som den finner lovande, i synnerhet vad gäller den nyligen inträffade återhämtningen av ekonomisk tillväxt som förväntas leda till en minskad arbetslöshet till 8 procent fram till år 2001.
Denna bild måste enligt er föredragandes åsikt ses mot en bakgrund av tröghet, av tillväxt på bara 1,9 procent årligen under hela 1990-talet, trots tider av högre tillväxt under det decenniet, vilket vi dock inte hade möjlighet att stärka.
Därav skulle följa att om vi inte önskar att samma gamla misslyckanden gör sig gällande måste vi använda nuvarande möjligheter till förbättrad ekonomisk verksamhet för att påbörja en ny politik för övergång till självbärande högre tillväxtnivåer i vår ekonomi.
Detta är utmaningen.
Inför denna utmaning rekommenderade kommissionen i huvudsak att vår ekonomiska politik borde vara att hålla fast vid vår tidigare inställning som begränsa till att få ordning på de monetära och skattemässiga grundprinciperna i ekonomin medan man för resten litar till marknaderna och att de uträttar underverk utan någon ytterligare intervention av medvetna samhällsaktörer.
I Europa är detta enligt er föredragandens åsikt precis den attityd som har tjänat våra syften dåligt under senare år, inte bara en gång utan upprepade gånger.
En sådan inställning har avigsidor och risker som jag hört att Ekofin-rådet just nu diskuterar.
Dessa risker innebär en justering i den amerikanska ekonomin och den framtida trenden för oljepriser och långsiktiga EU-räntor.
Om någon av dessa risker blir verklighet i negativ mening, vad kommer vårt svar att bli - mer " laissez faire " eller kommer vi att ha förberett oss själva bättre än inför den senaste nedgången?
Det har varit mitt förslag att parlamentet måste rekommendera en aktiv ekonomisk politik bestående av två delar.
En är att anta kommissionens egen utomordentliga ekonometriska analys och be rådet omvandla den till ett åtgärdsprogram som innefattar vissa sammankopplade kvantifierbara mål för nivåer av kapitalinvesteringstillväxt och sysselsättning som skulle göra vårt åtagande att föra en politik för full sysselsättning genomförbar och trovärdig.
En central programpunkt i ett sådant program bör vara att höja investeringsnivån för kapitalbildning från 19 procent, som den har fallit till under decenniet, till minst 23-24 procent av BNI, både i den privata och offentliga sektorn.
För att låta den offentliga sektorn få en nödvändig betydande ledning inom investeringspolitiken måste rådet faktiskt offra några av sina mest heliga kor.
Det skulle behöva ändra sin negativa inställning till stora infrastrukturprogram för transeuropeiska nät, som har samlat damm i lådorna för alltför länge, för att göra det möjligt att finansiera dem i tillräcklig skala med hjälp av EG-obligationer och att godkänna en tolkning av konceptet för budgetunderskott som skulle göra det möjligt för regeringar att låna i investeringssyfte utan att komma i konflikt med restriktionerna i stabilitetspakten.
Detta var den första pelaren i min rekommendation.
Den andra pelaren innefattar en stort antal förslag till strukturreformer, privatisering, avreglering liksom förslag som underlättar övergången till en kunskapsbaserad ekonomi vilket vi vet utgör ryggraden i förslagen från ordförandeskapet till toppmötet i Lissabon.
Det har upprepade gånger fastslagits av sakkunniga att programmet för strukturreformer i kombination med ett tillväxtökande program för investeringar och tillväxt kan få fart på den tröga europeiska ekonomin medan ensidig politik är dömd att misslyckas.
Tyvärr fann mina kollegor i folkpartiet med hjälp och understöd av liberalerna i utskottet för ekonomi och valutafrågor min strategi oacceptabel.
Jag är glad att de åtminstone efter fem års envist yrkande funnit att målsättningen för full sysselsättning kan godkännas men jag måste tillägga att bara åberopa full sysselsättning utan att föreslå ett konkret program för att uppnå målen tyder alltför mycket på tomma ord och är för litet övertygande för att tjäna som ett politiskt meddelande för optimism som människor förväntar sig av oss och har förväntat sig från oss alltför länge.
Det är verkligen inte min uppgift att bedöma andra människors allianser men om folkpartiet och liberalerna är så desperata att befästa sin allians, låt dem då åtminstone föreslå något positivt, något som har chans att fungera och inte upprepa samma tröttsamma gamla plattheter, idéer som så enormt svikit våra förhoppningar tidigare och inte heller motarbeta andra människors konkreta insatser bara för att motarbeta dem.
Jag anser att det politiska budskapet från detta parlamentet bör innehålla något mer originellt än blott en omstuvning av den neoklassiska ekonomiska mantran.
Något mer kraftfullt än ett upprop att ge efter för marknadsekonomins misslyckanden, något mer passande än att motarbeta hederliga syften men neka medel till att genomföra dem.
Det betänkande som ni har erhållit från utskottet för ekonomiska och monetära frågor syndar i alla dessa hänseenden.
Om det inte ändras till sin ursprungliga form av parlamentet och det godkänner de ändringsförslag som socialistgruppen lägger fram på nytt måste jag fatta det ovanliga men oundvikliga beslutet att be mina socialistkollegor och faktiskt var och en som anser att parlamentet bör tala ett meningsfullt språk att rösta emot det betänkande som bär mitt namn men som inte längre är mitt, vare sig i tanke eller samvete.
