# ID: svediakorp-gov397176
# author: Maria de Belém Roseira (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 981
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag tackar för de varma uppskattningar, infallsvinklar och ståndpunkter vi har hört i parlamentet.
Vi har fått höra mer debatt än frågor, det debatterade ämnet har fått en tolkning.
Vi erkänner enhälligt att det är nödvändigt för en fördjupad demokrati att kvinnor får mer att säga till om på beslutsnivå, att de deltar mer i beslutsfattandet.
Detta erkännande är enhälligt.
Skillnaderna visar sig i hur vi skall uppnå detta mål.
När det talades om kvotering tyckte jag mig höra, i vissa ståndpunkter från de kvinnliga ledamöterna, att detta var ett mål, och det bör motsägas.
Kvotering är, enligt min åsikt, en metod - och som det har sagts här - bara en tillfällig metod.
Jag kan berätta vad som hände i Portugal förra året när man diskuterade en lag om kvotering till vallistorna.
Det lagförslag som regeringen lade fram avslogs i parlamentet, och alla politiska ledare hävdade att kvotering inte var nödvändig då kvinnorna och deras kompetens naturligtvis var oumbärliga för att fördjupa den demokratiska processen, varför listorna i nästa val skulle komma att återspegla behovet av kvinnornas kompetens.
Listorna kom, valet genomfördes, parlamentet konstituerades och endast en grupp, den gröna gruppen, med bara två ledamöter, uppfyllde det som alla hade lovat.
Detta är den objektiva verkligheten.
Jag tror inte att någon i detta parlament anser att kvotering är något positivt, men det är antagligen en nödvändig fas i processen, inte för att männen inte erkänner kvinnors kompetens, utan för att de platser som borde innehas av kvinnor sedan länge är besatta av män.
Det är också svårt att på ett konstitutivt sätt ta bort de namn från listorna som ibland har känslomässiga relationer till varandra.
Detta är ett av problemen.
Men det finns ett annat problem: att kvinnor vanligtvis inte intresserar sig för att delta i politiken.
Det är uppenbart att kvinnor har svårt att intressera sig för politiskt arbete när deras disponibla tid är mycket mindre än männens, och när de politiska partiernas organisation, djupt manliga, tjänar som förevändning för att tiden skall fortsätta vara olika för kvinnor och män.
Om ett politiskt parti har ett kvällsmöte och mannen inte kan komma hem för att han måste delta i det, eftersom detta hör till de ledande organen i partiet, så har vi där en god förevändning för att han inte skall komma hem och ta sitt ansvar för hemarbetet.
Så länge fördelningsbegreppet inte förändras, en fördelning också av ansvaret för familjen, är det alltså uppenbart att inget kommer att förändras när det gäller kvinnors möjligheter att delta i den politiska processen.
Vi lider fortfarande av problem, till vars orsaker vi måste söka lösningar.
Men för att finna dessa lösningar är det nödvändigt att använda sig av positiv särbehandling.
En ledamot här sade också att detta problem inte bör vara ett krig mellan könen.
Jag håller med om att det inte bör vara en fråga om krig mellan könen, för kvinnor och män som reflekterar och som är verkliga demokrater är eniga om att det finns skäl och motiv att anse att nuvarande situation inte är en verkligt representativ demokrati.
Därför förstår jag inte vari problemet med kvotering består när det i princip bara skall användas som en metod i de länder där kvinnors andel är låg, när dessa lagförslag godkänns i parlament där männen alltså sitter i majoritet.
Och om de godkänner dessa lagar är det för att det handlar om enhällighet och inte om en tvingande process eller krig mellan könen.
Jag tycker alltså att detta bör analyseras och diskuteras.
Vi behöver ta reda på om det är värt att fortsätta vänta i decennier tills denna process löser sig av sig självt genom att kvinnors studier på högre nivå, universitetsstudier, och deras kompetens på det ekonomiska och sociala området har ökat, vilket då skulle lösa problemet naturligt under det tredje årtusendet.
Eller om vi tvärtom redan i dag har det vi behöver för att genom metoder som benchmarking och statistisk information, kunna bedöma resultaten av bästa tillvägagångssätt positivt och hjälpa till att bygga det vi alla har sagt att vi tror på: ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle som kräver ett deltagande i balans mellan kvinnor och män.
Positiv särbehandling och åtgärder för balansering, som respekterar personers värdighet, bör vidtas på olika områden.
Det som nu sker är att kvinnors värdighet, deras värde, kompetens, perspektiv på världen, kunskap, sätt att vara, veta och agera inte används utan helt och hållet försummas i alla sociala, institutionella, ekonomiska och politiska processer.
Ordförandeskapet har således allt intresse av att stödja initiativ för att radikalt förändra denna situation, även om det måste använda sig av tillfälliga metoder som redan har visat sig vara enda sättet att uppnå målet om en balanserad representation i beslutsprocesserna.
Ordförandeskapet har allt intresse och engagemang för att stödja dessa metoder, inte som mål utan som metod.
Vi förfogar i dag över siffror som uppmärksammar oss på dagens situation, vi har siffror som avslöjar de enorma asymmetrierna, på detta område, mellan Europeiska unionens länder och vi har alltså situationen helt klar för oss.
Vi har alltså ett enhälligt erkännande av att det är nödvändigt med ett större kvinnligt deltagande.
Vi har instrument inom räckhåll som kan ge en mer balanserad fördelning av uppgifter mellan kvinnor och män när det gäller att förena privatlivet med yrkeslivet.
Vi måste därför använda all nödvändig särbehandling för att förändra sakernas tillstånd i nuläget.
(Applåder)
