# ID: svediakorp-gov397153
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,841
# sentences: 63
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Jag är tacksam för denna möjlighet att bidra i debatten om den höge representantens uttalande.
Jag skall inte uppehålla parlamentet länge, men jag kan kanske få ta upp en eller två punkter och börja, vilket är ganska farligt i vilket parlament som helst, med att rikta uppmärksamheten på förhållandet mellan retorik och verklighet.
Pack gjorde det i sitt yttrande och varhelst hon är beredd att märka ut ett spår tycker jag att resten av oss bör vara tillräckligt modiga att följa efter.
Jag vill själv bara säga ett ord eller två om det speciella ämnet.
Jag talade i förra veckan vid den ytterst intressanta session som organiserades mellan ledamöter av Natos parlamentariska församling och ledamöter av detta parlament.
Många av er var där vid det tillfället, och jag tycker det är riktigt att säga att det var svårt att tränga igenom skepticismen hos många av Natos parlamentariska delegater när vi talade om Europas ambition på området utrikespolitik och gemensam säkerhet.
Detta gällde särskilt några av de amerikanska delegaterna som var där men en eller fler av de övriga likaså.
Som jag nämnde i mina kommentarer kände jag när jag talade med vissa av dem att de inte visste om de skulle skratta eller gråta och det är en påminnelse för oss alla om de prov på vår förmåga som vi har satt upp för oss själva och som är absolut nödvändigt att vi klarar under de kommande månaderna och åren och i det sammanhanget var den höge representantens uttalande i dag mycket uppmuntrande.
Vi har kommit synnerligen långt under en förvånansvärt kort tid, men det är fortfarande en mycket lång väg att gå och under de allra närmaste månaderna och åren kommer vi exempelvis att ställas inför svåra resursproblem.
Många människor kommer att hävda att naturligtvis är allt som krävs av Europa att vi använder våra nuvarande resurser på bättre sätt men jag misstänker att det kommer att bli en växande debatt i våra egna länder i medlemsstaterna om det verkligen är tillräckligt, om det skall skapa den sorts säkerhetspolitik som vi önskar vara mer ansvariga för i vår egen union.
Jag skulle bara vilja säga ett ord om de icke militära aspekterna av vår säkerhetspolitik, om konfliktförebyggande och krishantering.
Med rätta har inriktningen i dag varit på den militära aspekten, men vi har inte glömt den icke militära aspekten heller och Moçambique påminner oss om vikten av att komma ihåg den.
Vid rådets möte i Lissabon skall vi lägga fram våra förslag om en snabbinsatsstyrka, så att vi kan tillhandahålla hjälp där den behövs, inte om månader eller år utan inom dagar eller veckor.
Vi håller på att inrätta ett kommissionens kriscenter som den operativa förbindelsen med ledningscentralen inom den höge representantens politiska enhet.
Dessutom, och det är för mig det viktigaste området av alla, ett område där vi bryter ny mark, kommer vi efter det att vi har lagt fram våra förslag om en snabbinsatsstyrka att lägga fram förslag om även icke militära huvudmål.
Det är, jag upprepar, att bryta ny mark men det är mycket viktigt att vi gör det av många skäl och polisbevakning i Kosovo, polisbevakning på andra håll är det mest dramatiska och tydliga exemplet.
Det är inte bara den sorts övervakning som vi identifierar med lokalpolis i gathörn.
Jag växte upp som en ung grabb och hoppades att jag skulle få stanna uppe på lördagskvällar för att se ett TV-program om en polis som hette Dixon från Dock Green.
Jag hade just skrivit en rapport innan jag började detta arbete, och en mycket bra rapport, bara för att besvara min ärade vän, om polisbevakning i en del av mitt eget land.
Jag minns att jag talade om närpolissystem med några amerikanska polisexperter där jag frågade " Vad är enligt er åsikt den idealiska närpolisen " och svaret blev " en färgad mormor ".
Men den sortens inställning är tack och lov inte vad som behövs i Kosovo.
Vi har väpnade styrkor, vi har alla haft erfarenhet av att utbilda lokala poliser.
Vad som faktiskt behövs under dessa omständigheter är någonting mellan väpnade styrkor och närpoliser.
Vi behöver någon som har förmåga att upptäcka brott men som även har en större förmåga att även ta hand om verkligt svåra situationer för att upprätthålla allmän ordning.
Det är den typ av frågor som vi måste jobba med i Europeiska unionen och vi måste inse det faktum att det uppstår resursfrågor som en konsekvens av det.
Så återigen, retorik och verklighet.
Titley refererade till konflikthantering i en vidare bemärkelse och frågade vilket intellektuellt bidrag vi ämnade tillföra denna debatt.
En sak jag skulle råda honom göra är att lyssna på Radio 4 i slutet av mars till den första Reith - föreläsningen där han skall höra kommissionären för yttre förbindelser ge en ytterst bevekande och övertygande föreläsning om hela detta ämne.
Men jag kan kanske få ta upp en eller två saker denna eftermiddag.
Jag anser att det finns ett samband mellan att åsidosätta mänskliga rättigheter, mellan att negligera frihetsberövande, mellan att strunta i alla vanliga regler för god förvaltning, mellan tyranni och mellan miljöförstöring.
Alla dessa saker hör ihop.
Vi talar om hur komplexa våra ekosystem är, men det finns ett ekosystem för värden och politiska institutioner som är lika viktigt, och som är absolut avgörande om vi skall kunna skapa ett bättre liv för människor i länder som Moçambique och göra livet drägligare för människor inte så långt bort på Balkan likaså.
Således kommer vi under de närmaste månaderna att lägga fram meddelanden från kommissionen till exempel som har direkt samband med hela frågan om konfliktförebyggande eller krishantering.
Vi kommer inom kort att presentera ett meddelande om en fråga som är en het fråga för detta parlament, den gäller hur vi kan se till att valövervakningen utförs så begripligt och finkänsligt som möjligt utan att skada de institutioners integritet som utför den.
Vi kommer att lägga fram ett meddelande om personlandminor, i själva verket användningen av detektorer.
Det arbete som gjorts för att hitta landminor varit mycket framgångsrikt i Moçambique.
De har lyckats rensa upp stigar från byarna till vattenkällorna, de har lyckats rensa stigar från byarna till grundskolorna.
Vad kan man tänka sig har blivit följden av all denna översvämning under de senaste dagarna och där dessa personlandminor flyttats runt?
Vi måste återigen genomföra samma slags insats.
Vad vi måste titta närmare på är det sätt som en fråga som denna har samband med vår politik på andra håll.
Vi måste undersöka vad vi gör med lagret av personlandminor i Ukraina, i Moldavien, de ekologiska konsekvenserna av hanteringen av dessa lager, de ekonomiska konsekvenserna av hanteringen av dessa lager och de politiska konsekvenserna av att hantera dessa lager.
Så vad jag vill säga är att alla dessa saker hänger nära ihop.
Vi har alla instrument, vi har alla instrument som vi behöver men vi måste sammankoppla dem mer effektivt än vad vi har gjort tidigare och det är den utmanande uppgift som den höge representanten och jag måste arbeta med under de kommande fyra eller fem åren.
Jag hoppas när vi nu står inför dessa utmaningar att vi skall ha stöd i form av tillräckliga resurser liksom spektakulär retorik.
Vi känner alla till att det finns flera skäl till att utveckla en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och jag skall nämna tre av dem - Bosnien, Albanien och Kosovo.
Dessa är tre skäl för att ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och vi kommer att sättas på prov för hur framgångsrik gemensam utrikes- och säkerhetspolitik vi bedriver och framför allt hur vi sköter saker och ting på Balkan och inte glömmer det faktum att det finns inte så få av våra kritiker, inte så få amerikanska politiker, inte så få senatorer och kongressmän som säger: " Hur i all världen kan vi på allvar tro att ni kan införa en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik när ni inte ens kan ta hand om problem på er egen bakgård? "
Så det stora trovärdighetstestet för oss skall bli på Balkan.
Jag hoppas att alla dessa stats- och regeringschefer, alla dessa framstående politiker i våra medlemsstater som lovade guld och gröna skogar på Balkan, som lovade Marshallplaner, och som ger alla andra löften på Balkan skall vara med när budgetmyndigheten beslutar hur mycket vi får spendera på Balkan.
Jag skulle mycket gärna vilja hoppas att vi kan alla bo på en planet som också är befolkad av Europeiska rådet, rådet (allmänna frågor) och Ekofin-rådet.
Alla på samma politiska planet tillsammans för att se till att det blir någon balans mellan vad vi lovade världen och vad vi faktiskt kan uträtta.
Under de senaste månaderna i detta jobb har jag hört löften om att vi skall uträtta mer i Latinamerika, jag har hört löften om att blir det en fredsuppgörelse i Mellanöstern så kommer vi att finnas där för att betala den.
Jag har hört löften om att vi skall ingå en stabilitetspakt i södra Kaukasus.
Jag har hört löften att vi skall garantera demokrati i Indonesien genom att ge mer hjälp till Indonesien.
Var är problemet?
(Where is the beef?)
Och det är inte ett bidrag till någon nyss inträffad politisk kontrovers.
Det är den fråga som vi måste jobba med återigen och återigen under de kommande veckorna och månaderna enligt min åsikt.
Ett skäl till att jag är så våldsamt ivrig att genomföra en effektiv reform av våra externa hjälpprogram är att jag inte vill fortsätta att ställas inför en situation där närhelst man ställer en fråga som den om klyftan mitt emellan retorik och verklighet blir svaret: " Men vi vet att ni inte sköter saker och ting effektivt, vi vet att ni inte har genomfört alla era åtaganden, vi vet att det finns en del pengar i er bakficka. "
Jag vill att vi skall befinna oss i ett sådan läge att vi kan säga: " Det är inte alls så längre.
Vi sköter verksamheten så effektivt och kompetent som vi kan. "
Därför, medlemsstater, anser vi att det är hög tid att det finns en broförbindelse mellan gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och rådets beslut, mellan metervis av kommunikéer och att vi faktiskt kan genomföra vad som skall göras.
Jag tror att om vi kan uppfylla det kommer den höge representantens arbete att bli mycket lättare och levnadsvillkoren för en väldigt massa människor bli mycket bättre.
