# ID: svediakorp-gov397117
# author: Solana (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,973
# sentences: 88
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


- (ES) Fru talman!
Som ni säkert förstår är det en stor glädje för mig att åter få vara bland er, mina damer och herrar, här i Europaparlamentet.
Mycket har hänt sedan jag sist stod inför er för att tala om frågor med anknytning till utrikes- och säkerhetspolitiken på vår kontinent.
Ibland kan man tycka att det är för mycket som har hänt.
I dag vill jag dela vissa tankar med er, i synnerhet kring den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Det har, som jag sade, skett stora förändringar i världen de senaste månaderna och många händelser har ägt rum, men jag väntar till frågestunden, om mina damer och herrar inte misstycker, med att konkretisera vissa av de frågor som ni vill ställa.
Under de månader som gått sedan jag sist stod framför er, mina damer och herrar, har viktiga händelser ägt rum även inom Europeiska unionen.
Låt mig få lyfta fram två av dessa.
Den ena är betydelsefull för er som parlamentsledamöter, och i synnerhet för ordförandeskapet: invigningen av regeringskonferensen och inledandet av förhandlingarna med de framtida medlemmarna i Europeiska unionen.
Säkert har händelserna i Kosovo och i Balkanländerna rent generellt fångat vår uppmärksamhet och väckt vårt engagemang; viktiga frågor i Mellanöstern, där parlamentets talman fick en avgörande roll i samband med sin senaste resa; några viktiga händelser för att återuppta toppmötet mellan Europa och Afrika, där jag hade nöjet att få delta tillsammans med det portugisiska ordförandeskapet; det viktiga möte som har ägt rum i Portugal, i Vilamoura, med Latinamerikas arton länder i syfte att upprätta starkare förbindelser mellan Europeiska unionen och länderna i Latinamerika.
Säkerligen har även Tjetjenien väckt vårt engagemang och jag har tillfälle att säga ett par ord om det i slutet av mitt anförande, efter det viktiga samtal jag hade i dag på förmiddagen med Europarådets ombud, Álvaro Gil-Robles, om det besök han nyligen gjorde i området.
Men jag vet att ni ledamöter har bett mig komma för att tala direkt till er om utrikespolitiken och i synnerhet om säkerhetspolitiken i Europa efter Helsingfors.
Det kommer jag kort att gå in på; om ni vill vara så vänliga att ställa frågorna i samband med frågestunden så skall jag gärna besvara dem.
Låt mig få påpeka att toppmötet i Helsingfors under det finländska ordförandeskapet inte ägde rum för hundra år sedan utan för knappt två månader sedan.
I Helsingfors fattades beslut som är avgörande för utrikes- och säkerhetspolitiken på vår kontinent.
Det rörde sig huvudsakligen om tre typer av beslut, och det är dessa jag nu skall gå in på.
Det första var beslutet att inom Europeiska unionen tillsätta tre typer av kommittéer för beslutsfattande på området krishantering: den första är kommittén för politik och säkerhet; den andra en militär kommitté som företräder stabscheferna i unionens femton medlemsländer; och den tredje beslutar om de förbindelser som Europeiska unionen bör upprätthålla med tredje land och andra organisationer.
Jag syftar då i första hand på förbindelserna mellan Europeiska unionen och Atlantpakten och förbindelserna mellan Europeiska unionen och de länder som, geografiskt sett, är europeiska men inte tillhör Europeiska unionen, åtminstone inte för ögonblicket.
Jag kommer att hålla mig till dessa tre punkter när jag informerar er om den senaste händelseutvecklingen.
För det första, vad de beslutsfattande organen beträffar, höll kommittén för politik och säkerhet som bildades på det senaste rådsmötet (allmänna frågor), sitt första sammanträde på förmiddagen i dag den 1 mars 2000.
Det innebär att kommittén för politik och säkerhet för första gången har sammanträtt inom Europeiska unionen, två månader efter förklaringen och beslutet som fattades i Helsingfors.
Jag hade tillfälle att vara med där i förmiddags och sedan äta lunch med företrädarna.
Jag kan tala om för er, mina damer och herrar, att ni har all anledning att vara nöjda och tillfreds.
De femton länderna har utsett diplomatiska experter på ambassadörsnivå till att åta sig ansvaret för en av de viktigaste frågor som vi kommer att ta oss an de närmaste månaderna.
För det andra kommer den militära kommittén, som företräder de femton ländernas stabschefer, att hålla sitt första sammanträde den 7 mars, det vill säga två månader och några dagar efter förklaringarna i Helsingfors.
Denna militära kommitté kommer, som ni säkert kan föreställa er, att ha flera olika åligganden.
I ett övergångsskede kommer deras främsta åliggande att vara att vägleda rådet och även mig samt att fatta de första besluten om hur de slutliga organen skall inrättas, vilka vi absolut måste försöka få i gång i slutet av år 2000 eller i början av nästa år.
För det tredje skall den militära staben företräda högt uppsatta militärer från de femton länderna som tillsammans med mig kommer att bilda det civila och militära sekretariatet, vars uppgift skall vara att med hjälp av militärkommittén förbereda alla åtgärder, som när tiden väl är inne, skall sättas in som krishantering i inom Europeiska unionene.
Dessa krishanteringsåtgärder kommer inte att vara strikt militära åtgärder, utan militärerna, den militära kommittén, kommer också att ha en rådgivande funktion angående logistiken för tänkbara åtgärder av humanitärt slag, där det kan bli nödvändigt att sätta in militära styrkor.
I dagsläget är Moçambique utan tvivel ett utmärkt exempel på att man kanske bör ingripa med utgångspunkt i den militära logistiken inte i militärt utan i rent humanitärt syfte.
Vi arbetar nu intensivt och jag tvivlar inte, mina damer och herrar, fru talman, på att om jag för några månader sedan, då jag hade nöjet att stå här framför er för första gången, hade sagt att jag den 1 mars 2000 skulle meddela att den politiska kommittén hade samlats för första gången, att den militära kommittén skulle vara i gång en vecka senare och att de första enheterna från den militära staben skulle anlända dagen därpå till den byggnad vi har i Europeiska unionen, då skulle säkert många av er ha tänkt att den höge representanten höll på att bli galen.
Vi var inte galna, utan det vi har gjort är att arbeta hårt, intensivt och beslutsamt med stöd och uppbackning inte enbart från er utan även från stats- och regeringscheferna från de länder ni företräder.
Det är få initiativ inom Europeiska unionen som har drivits med så stor beslutsamhet, kraft och energi som krishanteringen sedan Helsingfors och fram tills i dag.
Vi har på mindre än två månader fått i gång en samarbetsmekanism med kommissionen.
Jag vill tacka kommissionär Patten, som vi har hos oss här i dag, för hans stöd och den enorma energi som även han har lagt ned på att se till att alla dessa frågor skall kunna lösas inom en relativt kort tid.
Mina damer och herrar, låt mig få gå in på en annan fråga som jag vill titta närmare på tillsammans med er.
Vi har nu sett vilka de organ är som vi har satt i gång, men vi har också en viktig skyldighet för vår trovärdighets skull: att Europa har en förmåga att få fram militära resurser som gör det möjligt att agera när det är dags för krisåtgärder.
Jag upprepar att Europeiska unionen i och med sådana militära resurser inte har för avsikt att inleda ett krig utan att skapa fred, medverka till krisåtgärder för att gripa in där krig eller konfliktsituationer råder, för att skapa lugn, minska spänningarna och undvika sådana situationer, enligt den linje man enades om i Helsingfors där man, som ni minns, fattade det förnuftiga beslutet att alla europeiska stater tillsammans skall upprätta en styrka på 60 000 soldater som inom 60 dagar -två månader- kan rycka ut för att undvika en kris och har möjlighet att under ett års tid fortsätta operationen för att undvika en konflikt.
Det är en operation av stor betydelse, en viktig målsättning som vi ställer upp, men jag kan tala om för er att vi befinner oss i ett läge där vi kan agera inför den utmaning som stats- och regeringscheferna började fundera på i Helsingfors.
Försvarsministrarna i de femton länder som företräds här samlades i måndags, för bara två dagar sedan, i Sintra, en vacker stad inte långt från Lissabon, och fattade viktiga beslut i syfte att tillämpa det Headline Goal som man definierade i Helsingfors.
Det kalendarium de har bestämt sig för är ett strikt och viktigt kalendarium som kommer att kräva stor beslutsamhet av alla - även av parlamentet.
Jag skall beskriva det med hjälp av fem punkter.
Punkt ett: innan nästa rådsmöte (allmänna frågor) äger rum nu i mars, kan vi - genom att utgå från det perspektiv som de militära planläggarna finner lämpligt - ange en exakt definition av den innersta och specifika betydelsen av Headline Goal.
Det är inte det samma att säga att vi skall placera ut 60000 soldater i en fredsbevarande operation som i en fredsskapande operation, och därför måste vi ha funderat igenom alla tänkbara situationer, så att vi har förmågan att göra det och att göra det bra.
Före den 24: e kommer vi därför att ha fastställt kalendariet så att rådet (allmänna frågor) kan göra det, och göra det bra.
För det andra: vi måste se vilka resurser respektive land har, så att den globala styrkan på 60 000 soldater på ett organiserat och effektivt sätt kan fördelas mellan de femton länderna.
För det tredje: vi måste se vilka skillnaderna är mellan Headline Goal och det varje land kan bidra med.
Det är möjligt, ärade ledamöter, att de femton länderna tillsammans inte har så att det räcker och att länderna därför måste göra ytterligare ansträngningar för att uppfylla de behov vi har ställt upp.
Hur skall vi åstadkomma detta?
Vi vill göra det genom att sammankalla de femton medlemsländerna till en konferens för att ta reda på hur stort avståndet är mellan det vi vill uppnå och det vi redan har, och se hur det som saknas skall fördelas mellan de femton länder som bildar Europeiska unionen.
Vi vill planera kalendariet på ett sådant sätt, mina damer och herrar och fru talman, att vi under det franska ordförandeskapet i december 2000 kan avsluta förfarandet med en stor konferens där vi enar ländernas respektive styrkor, så att behoven och resurserna motsvarar varandra.
Då skall vi uppriktigt kunna säga att vi redan har klart för oss vad vi måste göra från och med slutet av år 2000 och fram till år 2003, då vi har bestämt att resurserna skall vara färdiga att tas i bruk.
Det är vad vi gör, det är vad vi håller på med.
Jag anser att vi har gjort ett bra arbete de här månaderna, de här veckorna och jag anser att vi under år 2000 kan arbeta under den återstående tiden av det portugisiska ordförandeskapet - som verkligen gör ett utomordentligt och fantastiskt arbete - och fortsätta under det franska ordförandeskapet som garanterat kommer att fortsätta arbeta med samma snabbhet och förmåga som man har visat i andra sammanhang.
Jag kan tala om för er att minst fyra europeiska rådsmöten kommer att äga rum under tiden; i Lissabon, i Feria och två europeiska rådsmöten under det franska ordförandeskapet.
Vid dessa fyra tillfällen kommer även regeringscheferna vara villiga att fortsätta analysera dessa frågor, så att vi inte missar tåget och så att vi år 2003 är färdiga att sätta in de resurser vi kommit överens om, om det skulle behövas.
Därför, mina damer och herrar och fru talman, anser jag att vi tar oss an den här frågan med beslutsamhet, med energi och med ett starkt stöd från alla regeringar och regeringschefer.
Mina damer och herrar, det finns två saker jag i det här sammanhanget vill ta upp.
Europeiska unionen är skyldig att genomföra hela operationen i förbindelse med de tredje länder som jag har nämnt, länder som även om de geografiskt sett tillhör Europa ännu inte tillhör Europeiska unionen.
Det är länder vi måste samarbeta med, som vi även måste införliva, för om det skulle bli så, och måtte det inte bli så, att en kris uppstod, då skulle alla krafter och alla länder vara mer än välkomna.
Det andra är att vi måste etablera en fungerande och genomblickbar förbindelse med Atlantpakten.
De operationer vi i framtiden kommer att genomföra är av tre olika slag.
Den första typen är en operation där de europeiska styrkorna involveras inom ramen för Atlantpakten.
Den andra en operation där de europeiska styrkorna sätts in och som leds av dessa, men med hjälp av Atlantpaktens resurser och infrastruktur.
Den tredje är en operation där vi européer agerar på egen hand.
I operationer av den första och den andra typen kommer vi att behöva ett samarbete med Atlantpakten och vi bör därför upprätta ramar för en genomblickbar och positiv förbindelse som präglas av förtroende mellan oss och Atlantpakten, så som sig bör, något som kommer att vara bra både för Atlantpakten och för oss.
Fru talman, mina damer och herrar!
Jag har nu talat om de resurser vi är beredda att sätta in, om kalendariet som vi vill tillämpa och om det som har åstadkommits de senaste månaderna.
Jag vill dessutom påpeka att vi inte bör glömma att vi även på det civila området måste hantera krisåtgärder.
Humanitära kriser, polisiära kriser som olyckligt nog pågår för närvarande i Kosovo, i Balkanländerna: allt detta håller vi på, eller försöker att lösa i den mån vi har resurser till det.
Vi strävar mot detta tillsammans med kommissionen, med kommissionär Patten.
På lördag förmiddag kommer jag att träffa inrikesministrarna från de femton medlemsländerna i Europeiska unionen och försöka övertyga dem om det behov vi alla har att mobilisera även polisen, för det kan komma till en punkt då det uppstår en kris som från början innebär ett militärt behov, men utvecklas på ett sådant sätt att det efter bara några månader förutom militärer, även krävs poliser och förutom poliser i krisens slutskede kanske även domare eller instanser för att skapa de demokratiska instanser som landet behöver.
Vi strävar även i den riktningen med en äkta och positiv förbindelse med kommissionen.
Mycket mer har jag inte att tillägga i dessa frågor.
Mycket annat har hänt de här veckorna som jag skulle vilja ta upp: Kosovo, Mellanöstern, Tjetjenien; det finns mycket jag skulle vilja ta upp med er ledamöter.
Jag föredrar ändå, fru talman - om ni tillåter - att sätta punkt här och lämna utrymme för frågor, så att vi även har tid att besvara dessa.
Men innan jag sätter punkt, vill jag berätta för er om ett telefonsamtal som jag hade för bara några timmar sedan med ombudet för Europarådet angående Tjetjenien.
Gil-Robles återvände i dag från Tjetjenien, han har besökt Grozny och hade möjlighet att tala med mig på telefon och förmedla sina första intryck, som inte är positiva, som ni säkert kan föreställa er.
Situationen i flyktinglägren i Ingusjien är förfärlig, och den försämras; i de flesta fall serveras inte längre någon varm mat på hela dagen: de ryska myndigheterna tillhandahåller inte längre någon sådan, och därför har de icke-statliga organisationerna fått ta vid.
I Grozny finns det för närvarande cirka 20 000 personer som befinner sig i ett desperat läge, som måste gå flera kilometer för att komma till en plats där de kan få något att äta.
Samtidigt pågår något som kan beskrivas som en rörelse av positiv karaktär och som jag också skulle vilja dela med er.
Ombudet för Europarådet berättar att de ryska myndigheterna i går i ett samtal med presidenten och utrikesministern accepterade att personer från Europarådet ansluter sig till den humanitära delegation som i dag finns i Grozny under ledning av de ryska myndigheterna, och att har förhandlat med det tjänstgörande ordförandeskapet för organisationen för säkerhet och samarbete för att, om det skulle visa sig vara genomförbart, även personer från den organisationen skall kunna ansluta sig.
Det är väl det enda positiva jag kan förmedla för närvarande; jag hoppas att vi de närmaste timmarna kommer att få ytterligare information från ombudet Gil-Robles och i synnerhet bättre nyheter vad gäller myndigheterna i ryska federationen.
Fru talman, ärade ledamöter, jag slutar här.
Jag vill bara upprepa det jag sade till er i början.
Det är en stor glädje för mig att få delta i parlamentets arbete, och dela det arbete med er som utförs gemensamt av alla länder tillsammans med kommissionen, med en tydlig målsättning; målsättningen att vår europeiska union skall kunna delta i de fredsbevarande operationerna med så stort inflytande som möjligt på internationell nivå.
Europa har inte för avsikt att kriga någonstans, utan snarare att bidra till fred och stabilitet i hela världen.
(Applåder)
