# ID: svediakorp-gov396965
# author: Morgantini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 433
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Alla de som är i kontakt med vardagen i Kosovo gör samma bedömning: situationen är tragisk och desperat med ett demokratiskt vakuum och utan möjligheter att de olika etniska grupperna skall kunna leva tillsammans.
Mitrovica är ett tragiskt exempel på detta.
Milosevics politik i Kosovo före Natos militära ingripande måste tveklöst fördömas och de fredliga gruppernas krav på självständiga regioner i Kosovo under Rugovas tid var utan tvekan berättigade.
Men att välja ett militärt ingripande från Nato och stödet till de väpnade styrkorna inom UCK har tveklöst varit förödande och det har reducerat Kosovo till en koloni, förutom att det förstörde den civila infrastrukturen i Serbien.
I dag saknas det en strategi och en politik till skydd för minoriteterna i Kosovo, där det inte bara finns serber och romer, utan också moderata albaner som fortfarande tror på möjligheterna till samexistens och som förföljs av de extremister som sitter vid makten.
Det är meningslöst att tala om romernas nedbrända hus och de tusentals och åter tusentals nya flyktingar, bl.a. från Krajina, som i dag lever instängda i Kosovo, övergivna t.o.m. av UNHCR, som i sin tur övergivits av sina sponsorer, medan läget fortfarande är dramatiskt.
I den gemensamma resolutionen uppmanar vi rådet och medlemsstaterna att fördubbla sina ansträngningar när det gäller respekten för minoriteternas rättigheter och uppbyggnaden av demokratiska institutioner, och att ge röst åt alla de krafter som fortfarande tror på samexistens.
I det avseendet instämmer jag i Sakellarious förslag.
En annan fråga är frigivningen av de albanska fångarna i fängelserna, framför allt Flora Brovina, en person som visat prov på enastående medmänsklighet och som jag lärde känna, tillsammans med andra kvinnor i Belgrad, i det gemensamma arbetet på att bygga broar mellan kvinnorna från olika etniska grupper.
Floras försvar var att uppmana serber och albaner att sträcka ut en hand.
Flora Brovinas man bor i dag som gäst hos serbiska kvinnor i Belgrad.
Detta är en strimma av hopp, ett hopp om att det även i Serbien går att handla annorlunda.
Det är inte sant att Flora Brovina har övergivits.
Hon har kanske övergivits av de stora institutionerna, men vi som har jobbat under åratal i Kosovo och Serbien arbetar hela tiden genom att väcka opinion, för hennes frisläppande.
Jag anser att även Europeiska unionen bör göra detta.
Jag anser att embargot mot Serbien bör upphävas och att Serbien, i sin tur, bör släppa sina politiska flyktingar.
