# ID: svediakorp-gov396867
# author: Zimeray (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 407
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
När det handlar om att lagstifta i straffrättsliga frågor ställer man med orätt ofta individuell frihet och säkerhet mot varandra.
Är man säker när friheten inte längre garanteras?
Är man fortfarande fri om säkerheten inte längre är tryggad?
Själva essensen i den moderna straffrätten ligger i en strävan efter jämvikt, efter en dialog mellan säkerhetens och frihetens imperativ.
Och denna dialog fullbordas aldrig.
Den anpassas till samtidens krav.
I dag är vissa former av brottslighet gränsöverskridande, och det ligger självklart i staternas intresse att samarbeta mer för att bättre kunna stävja den.
Men rådets förslag är inte tillfredsställande.
Det riskerar att utsättas för allvarlig kritik.
Främst vad gäller formen: förslaget till konvention är fullt av oklarheter, vilket är fullständigt oförenligt med det moderna samhällets mål: rättssäkerhet.
Detta är mycket mer än en fråga om stil.
Det handlar om straffrätten, och straffrätten skall tolkas strikt.
Vidare när det gäller innehållet: rådets förslag kringgår den uppenbara svårighet som hänger samman med våra mycket olika rättssystem, skilda sedvanor och den totala avsaknaden av kvalitetsnormer för den allmänna rättstjänsten i vissa av unionens stater.
I artikel 9 föreskrivs att en stat får överföra en frihetsberövad person till en annan stat, men samtidigt är staternas garantier inte desamma.
Jag vill insistera på den punkten, den är central.
Man bör komma ihåg att det i dag finns tiotusentals personer i Europeiska unionen som sitter häktade utan att ha blivit dömda, och att häktningen missbrukas i vissa stater som påtryckningsmedel, i syfte att pressa fram ett erkännande.
Det är verkligen en rättslig tortyr.
Andra europeiska länder anser däremot inte att ett erkännande är tillräckligt för att bevisa någons skuld.
Vad vi måste ta itu med är medlemsstaternas olika straffrättsliga politik.
Att stifta bra lagar är att eftersträva verkliga kriterier för en rättslig konvergens, men det är också ett tillfälle att konfrontera verkligheten i Europas ofta överfulla fängelser: platser utanför lagens ramar, ovärdiga den uppfattning vi skapar om oss själva.
Herr talman, mina kära kolleger!
Ni vet att alla våra länder för längesedan avskaffade dödsstraffet, men jag kan försäkra er att detta straff inte är avskaffat i praktiken, med tanke på att det begås nära 1 000 självmord per år i fängelserna.
