# ID: svediakorp-gov396853
# author: Beysen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 533
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, kolleger!
Jag förstår fullständigt den frustration som kollegan Di Pietro känner när han på kort tid varit tvungen att utföra extremt mycket arbete för att kunna lägga fram detta betänkande för oss i dag.
Brottsligheten i Europeiska unionen har ökat på ett sådant sätt att man inte kan eller får vara nöjd med ett stegvis tillvägagångssätt i fråga om inbördes rättshjälp i brottmål.
Skulden för detta kan knappast läggas på Europaparlamentet.
Det är medlemsstaternas regeringar som har gjort spelrummet så begränsat.
Europaparlamentet ställs därför nästan inför ett mission impossible.
Man borde vara nöjd med tanken på att alla medel, hur små de än är, bör tas till vara för att bygga upp en bättre rättshjälp.
Paradoxalt nog skulle jag kunna säga att det bästa vore att säga så litet som möjligt om detta betänkande, för ju mer vi tydliggör att det bara handlar om små steg, desto mer gnuggar den kriminella världen händerna och desto mer kommer det skarpa missförhållandet mellan den organiserade brottsligheten och den akuta bristen på rättsligt samarbete till uttryck.
Därför skulle jag här vilja rikta en angelägen uppmaning till ministerrådet att man nu äntligen ser verkligheten i vitögat, framför allt att det föreligger en disproportion mellan brottsligheten och kodifikationen.
Målet måste ändå vara att ge de rättsliga instanserna - domstolarna i första hand, men även de berörda medborgarna - instrumenten för att bekämpa brottslighet utan att skada de grundläggande garantierna för försvar och de allmänna principerna för de mänskliga rättigheterna.
Gör vi inte detta, då håller vi egentligen på att slå vatten på en gås.
Jag förespråkar därför i första hand fortsatt harmonisering av straffrätten i Europeiska unionens medlemsstater.
Enligt min mening är det bara på detta sätt som en ändamålsenlig och gränsöverskridande brottsbekämpning kan bedrivas.
Så länge denna harmonisering dock inte har uppnåtts bör man vara konsekvent när man vill möjliggöra inbördes rättshjälp.
I detta syfte lade jag fram ett ändringsförslag om att rättshjälp endast kan beviljas då det handlar om åtal som väcks av myndigheter på grundval av sakförhållanden som är straffbara enligt nationell rätt hos den ansökande parten och den anmodade medlemsstaten.
Innehållet i mitt ändringsförslag återfinner jag för övrigt i ändringsförslag 43, där också detta kumulativa villkor ställs.
Detta kumulativa villkor är väsentligt, eftersom straffrättens legalitetsprincip " nulla poena sine lege " enligt min uppfattning bör respekteras.
Således strider varje begäran om rättshjälp med avseende på en handling som hypotetiskt inte är straffbar i den anmodade medlemsstaten mot denna legalitetsprincip och således mot de grundläggande rättsliga principerna i den anmodade medlemsstaten.
Det är därför ytterst viktigt att detta kumulativa villkor skall kunna antas.
Jag upprepar avslutningsvis att kollega Di Pietro enligt min uppfattning har utfört ett fantastiskt arbete genom att lägga fram ett betänkande där alla garantier som är möjliga inom de begränsade möjligheterna erbjuds för att skydda de individuella mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Men om vi vill ge den europeiske medborgaren en större frihetskänsla, då bör vi lägga ned ännu mer arbete på rättsligt samarbete.
