# ID: svediakorp-gov396818
# author: Krarup (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 291
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jag vill gärna ta upp tråden från föregående talare.
Det finns några principfrågor som tränger sig på, därför att utgångspunkten är ju att den straffrättsliga regleringen är en nationell angelägenhet.
Straffrätten tillhör det enskilda samhällets kulturella tradition, och det är mycket svårt att komma fram till gemensamma definitioner av vad som avses med dessa juridiska grundbegrepp.
Jag uppskattar Cederschiölds arbete och jag utgår från hennes efterlysning - i samband med toppmötet i Tammerfors - av gemensamma definitioner och bestämmelser för vad som är straffbart, och vilka gemensamma sanktioner som kan komma ifråga.
Hon vill gärna utarbeta dessa sanktioner gemensamt för att komma fram till ett samstämmigt system för överträdelser som är särskilt relevanta för EU.
Men problemet är att det inte finns stöd för det - och detta har goda skäl, eftersom den straffrättsliga regleringen tillhör den nationella behörigheten.
I detta sammanhang vill jag ställa följande frågor till kommissionens och rådets företrädare: Är den rättsliga grund som åberopas tillräcklig?
Enligt min uppfattning strider den helt klart mot och går långt utöver artikel 34.2 b, där rättsstödet fastställs för s.k. rambeslut, som är bindande för medlemsstaterna vad gäller de åsyftade målen, men där det överlåts till de nationella myndigheterna att bestämma form och medel för genomförandet.
Det som är karakteristiskt för det föreliggande förslaget till rambeslut är ju att man i detalj fastställer medlemsstaternas förpliktelser - det finns inte någon valfrihet när det gäller medlen och genomförandet.
Och enligt min uppfattning går detta utöver ramarna för stödet.
Jag vill gärna ha ett svar från kommissionen och rådet, därför att jag anser det vara uppenbart att det inte finns stöd i artikel 31.
