# ID: svediakorp-gov396817
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 591
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Eurons införande skulle mycket väl ha kunnat vara en välsignad period för falskmyntare.
Medborgarna kommer i ett slag att förlora alla sina penningreferenser och riskerar därmed att lätt acceptera falska euro, då de ännu inte har lärt känna de nya så väl.
Det är således naturligt att rådet oroar sig över detta och söker föreskriva påföljder, i synnerhet straffrättsliga, för den här typen av brott, vilka skall kunna tillämpas i hela Europa.
För det ändamålet hade det utan tvekan kunnat nöja sig med en enkel resolution, där man rekommenderar medlemsländerna att anta nationella lagar med den innebörden.
Det är vad jag personligen hade trott var att föredra.
Men rådet - utan tvivel för att det saknar förtroende för vissa medlemmars nit - föredrog i stället att etablera ett mer tvingande rättsligt instrument på EU-nivå, dvs. ett rambeslut.
Och det är där svårigheterna börjar, eftersom straffrätten lyder under den nationella suveräniteten och eftersom Maastrichtfördraget inte föreskriver något specifikt för euron i det här sammanhanget, för att man inte ville skrämma väljarna genom att lasta båten för tungt.
Det utkast till rambeslut som presenteras för oss i dag försöker således dölja denna lucka genom att hänvisa till artiklarna 31 e och 34.2 b i fördraget.
Men dessa hänvisningar förefaller otillräckliga.
Artikel 31 föreskriver endast gemensamma minimiregler för straffrättsliga brott i ett begränsat antal uppräknade fall: organiserad brottslighet, terrorism och narkotikasmuggling.
Falskmyntning ingår inte.
Artikel 34, ett resultat av Amsterdamfördraget, definierar endast den nya formen för rambeslut, men den tillämpas självklart bara på de befogenheter som unionen redan har.
Vi kommer därmed tillbaka till det tidigare nämnda problemet.
Med andra ord har rådet inte lyckats ge denna text en trovärdig rättslig grund.
Det är på något sätt ett försenat straff för den brist på ärlighet som rådet uppvisade då det presenterade Maastrichtfördraget för väljarna.
Jag skulle också vilja framhålla en mer allmän tanke.
För en tid sedan fick vi nästan under alla sammanträdesperioder behandla ett eller flera betänkanden om principfrågor kring euron.
Men sedan ett år tillbaka: inga alls.
Endast några mindre tekniska betänkanden, såsom det om förfalskningar.
Kommissionens meddelande om strategiska målsättningar för 2000-2005, vilket vi debatterade i veckan, innehöll absolut ingenting om detta stora ämne, bortsett från en erinran, med en rad, om att mynten och sedlarna i euro kommer att sättas i omlopp den 1 januari 2002.
Det är verkligen mycket tunt.
Ändå finns det många grundläggande problem som inte är lösta.
Vi kan till exempel nämna det oroväckande ointresset från allmänhetens sida; att de penningpolitiska målen har reducerats till att endast omfatta inflationsbekämpning; att man märkligt nog har upprättat en monetär federalism utan vare sig en finansiell eller skattemässig federalism; de aktuella kandidatländernas status visavi euroområdet då de kommer att ha blivit medlemmar; de internationella marknadernas villrådighet inför en valuta utan ett homogent befolkningsunderlag, osv.
Behöver man också erinra om att de investerare som har sålt dollar för att köpa euro har förlorat 20 procent sedan den 1 januari 1999, 40 procent om de köpte obligationer och till och med 55 procent om de sålde yen för att köpa euro.
För dessa stackars investerare, herr talman, är även riktiga euro falska pengar.
Det är gigantiska problem, men här tycks de vara tabubelagda.
