# ID: svediakorp-gov396816
# author: Schulz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 725
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger!
Jag behöver inte upprepa vad föredraganden har sagt, inte heller vad Coelho redan har redogjort för.
Allt är nämligen rätt och riktigt.
Euron kan lätt förfalskas.
Vi befinner oss i en riskabel övergångsfas där det straffrättsligt uppträder ett - jag antar i penningväsendets historia - väl unikt fenomen, nämligen att en valuta som ännu inte är tillgänglig, som ännu inte är i omlopp utan endast existerar som giromedel ändå redan kan förfalskas, men att valutaförfalskningen i nuläget ännu inte kan bestraffas på grund av just det faktum att valutan ännu inte är i omlopp.
Ett rätt komplicerat problem.
Det vill säga, man kan, om vi inte agerar snabbt - det har Cederschiöld rätt i - redan nu tillverka ett par falska euro och eventuellt slippa att ställas till svars för att dessa sätts i omlopp.
För en och annan, det tillåter jag mig att säga i förbigående, lär detta kunna vara en attraktiv chans.
Vad gör nu Europeiska unionen för att förhindra detta?
En rad korrekta åtgärder, vilka Cederschiöld har beskrivit, men parlamentet behöver inte säga så mycket om innehållet i de rambeslut som Cederschiöld har beskrivit, inte så mycket om det betänkande hon har författat som om de förfaranden som tillämpas.
Europaparlamentet har av rådet, den absolut mest odemokratiska institutionen i Europa, rådfrågats på ett sätt som är ett hån mot begreppet demokrati.
Vi har fått en text översänd för samråd som rådet självt har knåpat på under en mycket lång tid, för övrigt endast till viss del med framgång - jag skall strax återkomma till detta.
Nu skall Europaparlamentet på tre månader ta ställning till detta komplexa, svåra, delvis motsägelsefulla dokument från rådet.
Det är endast tack vare kollegan Cederschiölds enorma insats liksom att Europaparlamentet avstår från att utnyttja sin demokratiska rätt att få tillräcklig tid på sig samt tillgång till alla texter på alla språk för att genomföra ett samrådsförfarande som vi nu kan få ett ställningstagande inom de tidsramar som rådet önskar och därmed komma fram till det beslut som skall fattas i mars.
I en så viktig fråga som valutaförfalskning, eller skyddet mot valutaförfalskning, och den straffrättsliga standardisering som det kräver, kan man egentligen inte arbeta i ett så svinaktigt tempo som rådet kräver att vi skall göra.
Därför vill jag nu på min grupps vägnar säga rent ut: Vi har diskuterat länge med kollegan Cederschiöld huruvida det kan vara vettigt att arbeta så här.
Vi har kommit fram till att så inte är fallet, men med tanke på hur viktigt ämnet är har vi ändå enats om att acceptera förfarandet.
Det råder ingen tvekan om att föreliggande rambeslut är ett steg framåt.
Det är bara det att den rättssäkerhet, som det egentligen var rådet som önskade - det har Cederschiöld redan utvecklat - inte kommer att uppnås helt i alla fall, för när det gäller den eftersträvade miniminivån, det lägsta godtagbara maximistraffet, och framför allt tillämpningen av en identisk straffrättslig norm i alla medlemsstater - även i de länder där euron ännu inte har införts men där den teoretiskt sett skulle kunna förfalskas - har bristerna inte avhjälpts.
Bland annat har de inte avhjälpts därför att rådet som vanligt inte kan handla mot sin egen natur utan även vid detta rambeslut föredrar att framhärda på regeringssamarbetsnivå när det gäller just det rättsliga samarbetet.
Därför är detta rambeslut - det skall jag gärna citera - också bara en komplettering till ett internationellt avtal som har 71 urvattnade år på nacken, nämligen avtalet av den 20 april 1929 om bekämpning av falskmynteri och därtill hörande protokoll.
Det här betyder att vad vi nu utarbetar som juridiskt underlag för att skydda euron inte görs där detta egentligen borde göras, nämligen på gemenskapslagstiftningens område, utan det görs som en komplettering till internationella överenskommelser som är 71 år gamla.
Huruvida detta kan vara Europeiska unionens framtid, framtiden för det rättsliga samarbetet i Europeiska unionen, det överlåter jag åt närvarande församling att avgöra.
Jag tackar för den uppmärksamhet jag har fått för vårt gemensamma nattliga program.
