# ID: svediakorp-gov396800
# author: Frassoni (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 737
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman!
I och med att vi godkänner detta avtal med kommissionen om hur rådets beslut om kommittéförfarandet skall tillämpas, avslutas ett ärende som under cirka två år har följt parlamentet och ett antal personer med ett passionerat intresse för denna fråga, personer som är utspridda inom unionens olika institutioner och som vissa inte skulle tveka att kalla masochister.
Ända sedan 1993 har sätten att utöva de olika behörigheter som delegeras av kommissionen, och framför allt den mystiska och kanske till och med suspekta verksamhet som kallas kommittéförfarandet, lett till konflikter och misstro mellan de olika institutionerna, något som riskerade att få allvarliga konsekvenser för lagstiftningsprocessen.
Det är av den anledningen som, i enlighet med förklaring nr 31 som bilagts Amsterdamfördraget, unionens institutioner har inlett ett komplicerat förhandlings- och samrådsarbete som utmynnat i rådets beslut att revidera det gamla systemet på ett ganska grundligt sätt, även om det för oss inte alls är helt tillfredsställande.
Framför allt omfattar beslutet ett förslag om att parlamentet skall ha vissa kontrollmöjligheter, dvs. man skall kunna slå larm om en åtgärd som genomförs till följd av en rättsakt som godkänts genom medbeslutande skulle kränka den beslutanderätt som delegerats till kommissionen.
Under den långvariga förhandlingen mellan institutionerna - där parlamentet har deltagit aktivt tack vare föredragandens, Adelaide Agliettas, arbete - var det underförstått att Europaparlamentet och kommissionen skulle sluta ett interinstitutionellt avtal om hur vissa aspekter av det nya beslutet skulle tillämpas.
Och detta skulle ske, å ena sidan, för att förtydliga vissa frågor som rådet inte hade för avsikt att åter ta upp i beslutet och, å den andra, för att på ett närmare sätt organisera informations- och kontrollsystemet när det gäller hur åtgärderna genomförs.
Under trepartssamtalen den 6 oktober 1999 i Strasbourg godkände Europaparlamentets talman och kommissionens ordförande idén att snabbt sluta ett sådant avtal.
Vi anser att vi har respekterat det åtagandet, som för övrigt har underlättats av det klimat av förtroende och ömsesidig respekt som kännetecknat samtliga förhandlingar med kommissionen.
De frågor som tas upp i avtalet är i huvudsak två: å ena sidan informationen till Europaparlamentet, ett conditio sine qua non för att parlamentet verkligen skall kunna utöva sin interventionsrätt i enlighet med artikel 8 i beslutet.
Den informationen har hittills getts i form av pappersdokument som skickats på ett osystematiskt vis, och många gånger på parlamentets eget ansvar, och informationen har varit oanvändbar för våra tjänstemän.
Från och med nu kommer informationen att lämnas via ett elektroniskt system som kallas Circa, som Europaparlamentet kommer att ha tillgång till och som kommer att innebära en verklig revolution, inte bara för oss, utan även - det är jag övertygad om - för kommissionen.
Å andra sidan preciserar artikel 8 i rådets beslut vare sig hur eller när Europaparlamentet skall slå larm, dvs. utöva sin begränsade kontrollmakt.
I artiklarna 6 och 7 i avtalet föreskrivs att Europaparlamentet i princip skall godkänna en resolution som motiverats i plenarsammanträde och att parlamentet har en månad på sig för att utnyttja sin rätt att ingripa innan kommissionens förslag till åtgärder godkänns.
Men det är inte alltid möjligt att vänta en månad innan en regel skall börja tillämpas, detta är vi alla medvetna om.
I avtalet ingår därför också en klausul om brådskande förfarande, som ger det ansvariga utskottet en möjlighet att ingripa.
Låt mig avslutningsvis understryka att för att bedöma om detta är ett bra avtal eller inte, så måste vi vänta och se hur det fungerar i verkligheten.
Europaparlamentet borde skaffa resurser, som man för närvarande inte förfogar över, för att garantera en effektiv uppföljning av verkställandet och en effektiv kontroll, och kommissionen borde acceptera att omorganisera vissa av sina rutiner för att garantera parlamentet en effektiv kontroll och en användbar information.
Slutligen kan det vara lämpligt att påminna om att under alla förhållanden så är för Europaparlamentets del den verkliga lösningen på problemen med kommittéförfarandet att ändra det förfarande för hur reglerna skall genomföras som anges i fördragen, samt en progressiv avveckling av kommittéerna, vilkas existens utgör en anomali som starkt begränsar kommissionens verkställande makt och som kan äventyra Europaparlamentets makt när det gäller lagstiftningsarbetet.
