# ID: svediakorp-gov396761
# author: Václav Havel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 4,019
# sentences: 139
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, mina damer och herrar ledamöter, mina damer och herrar!
Frågan om européerna besjälas av en europeisk identitet, vid sidan av ett medvetande om och en känsla av nationell tillhörighet, är en fråga som i dag ofta kommer upp på dagordningen.
Med andra ord: känner sig européerna verkligen europeiska, eller rör det sig snarare om en abstrakt idé, en teoretisk konstruktion som söker förhärliga en geografisk beståndsdel för att göra det till ett sinnestillstånd?
Denna fråga väcks bland annat i debatten om vilken del av suveräniteten som nationalstaterna kan och bör överlämna till Europeiska unionens gemensamma organ.
Vissa menar att om den klart beprövade nationella tillhörigheten alltför snabbt trängs undan av en föga upplevd europeisk tillhörighet, ja som kanske till och med uppfattas som en chimär, kan det endast gå illa.
Så hur står det egentligen till med vår europeiska identitet?
Om jag själv ställer mig den frågan på djupet; hur europeisk jag känner mig och vad det är som förenar mig med Europa, blir jag först lätt överraskad: det är först nu jag ställer mig denna fråga, under trycket av vissa aktuella politiska frågor och förpliktelser.
Varför ställde jag mig inte den frågan för längesedan, under den tid då jag började orientera mig i världen och reflektera om den och mig själv?
Betraktade jag min tillhörighet i Europa som ett rent yttre element, som inte var så viktigt, ett element som inte bör vara föremål för kval, eller till och med uppta mina tankar?
Eller ansåg jag tvärtom att min europeiska identitet var något som kom av sig självt och inte förtjänar frågor, granskningar, följder?
Den andra eventualiteten är mer trolig: allt som jag engagerat mig för har varit så naturligt europeiskt att det aldrig har fallit mig in att betrakta det som sådant.
Jag har helt enkelt inte sett poängen med att bedöma det på det sättet, och mer allmänt, att jag skulle förknippa mitt tänkande med någon kontinent.
Eller ännu bättre: jag har en känsla av att jag, när jag var ung, till och med skulle ha känt mig något löjlig om jag förklarade eller skrev att jag var europé, att jag uppfattade saker och tänkte på ett europeiskt sätt, eller till och med uttryckligen åberopade Europa.
För mig skulle det ha framstått som mycket patetiskt och förmätet; jag skulle ha uppfattat det som en mer högmodig version av de nationella patrioternas patriotism, som alltid har besvärat mig.
Med andra ord: jag var så uppenbart och naturligt europeisk att jag inte ens reflekterade över det.
Och det gäller utan tvekan majoriteten européer: de är i grunden européer, men de inser det inte, betecknar sig inte som sådana och i opinionsundersökningarna förvånar de sig något över att behöva uttrycka sin europeiska identitet på ett tydligt sätt.
En genomtänkt europeisk samhörighet tycks inte ha en lång tradition i Europa.
Jag betraktar inte detta som något positivt och jag välkomnar med nöje det faktum att den europeiska identiteten i dag börjar anta en mer tydlig form i det stora havet med " självklara " begrepp.
Genom att ställa oss frågor om den, genom att reflektera och försöka definiera dess karaktär, ger vi ett viktigt bidrag till en förståelse för oss själva.
Detta kommer att bli avgörande i vår mångkulturella och multipolära värld, där förmågan att uppfatta vår identitet är ett första villkor för en god samlevnad med andra identiteter.
Om nu Europa hittills har ägnat sig ganska litet åt sin egen identitet, är det utan tvekan för att Europa med orätt har betraktat sig som hela världen eller åtminstone som något högre stående än resten av världen, och vi har därför inte känt ett behov av att definiera oss i förhållande till andra.
Med beklagliga konsekvenser, givetvis, för det faktiska beteendet.
Att bedriva ett reflektionsarbete om den europeiska identiteten innebär att man frågar sig vilken samling värderingar, ideal eller principer som begreppet Europa frammanar, ja vad det är som kännetecknar Europa.
Och mer än så.
Det betyder också att man bör göra en kritisk granskning av denna samling, vilket ligger i själva sakens natur.
Och således snabbt inse att många europeiska traditioner, värderingar eller principer kännetecknas av en stor tvetydighet och att de flesta av dem kan leda till helvetet om de överdrivs, utnyttjas eller missbrukas.
Om Europa nu träder in i självprövningens era betyder det att Europa har en önskan definiera sig i förhållande till andra, men också att man söker efter vad som är bra inom Europa, vad som är förlegat och vad som hör framtiden till.
När jag för sex år sedan hade den äran att för första gången tala i denna kammare, tog jag upp behovet av att betona den andliga dimensionen och betydelsen av den europeiska integrationens värderingar, och erkände min fruktan inför det faktum att det europeiska byggets andliga, historiska, politiska och civilisatoriska mening riskerade att döljas av tekniska, ekonomiska, finansiella och administrativa frågor, med risk för att allmänheten skulle bli helt förvirrad.
Vid den tidpunkten kunde mitt uttalande föra tankarna till en provokation, och jag var inte säker på om jag skulle bli utbuad i Europaparlamentet.
Inget sådant inträffade, men i dag kan jag med nöje konstatera att samma ord inte alls har samma provocerande karaktär.
Under de senaste tio åren har Europa genomgått en dramatisk utveckling - järnridåns fall, det ständigt mer uppenbara behovet av att utvidga Europeiska unionen, den allt snabbare ekonomiska integrationen och arsenalen av nya hot som har uppkommit med denna period - och alla dessa beståndsdelar har med nödvändighet fått Europeiska unionen att öppna sig för nya, mer intensiva självprövningar, för att definiera och på nytt söka efter de värderingar som håller den samman och ger dess existens en mening.
Man för ibland fram tanken att detta sökande kommer för sent, att den kulturella och politiska integrationen och självprövningen borde ha föregått den ekonomiska integrationen, med andra ord att man har börjat med slutet.
Jag tror inte att det är en rättvis bedömning.
Efter andra världskriget konfronterades det demokratiska Västeuropa med minnet av de två världskrigens fasor och faran för en expansion av det totalitära kommunistiska herraväldet.
Vid den tiden var det nästan onödigt att tala om värderingar att skydda.
De var uppenbara.
Det som krävdes var däremot att ena väst på ett så att säga tekniskt sätt, och det så fort som möjligt, för att förhindra att ny diktatur skulle uppkomma eller till och med breda ut sig, men också för att hindra gamla nationella konflikter från att blossa upp på nytt.
Detsamma gäller utan tvivel min europeiska identitet: eftersom den var så naturlig för mig under så många år, ja till och med årtionden, föresvävade det mig aldrig att åberopa den uttryckligen.
Allt som Västeuropa skulle skydda var så pass uppenbart, att man inte kände ett behov av att definiera, analysera, fördjupa eller omsätta det i olika politiska och institutionella realiteter.
Och på samma sätt som jag först nu frågar mig om jag känner mig europeisk och reflekterar över vad det betyder, har det senaste decenniets historiska händelser utan tvivel tvingat det under uppbyggnad demokratiska Europa att bedriva en fördjupad reflektion om själva grunden för dess enande och om sina mål.
De stora europeiska värderingarna - såsom de har formats av Europas andliga, politiska och stormiga historia och såsom andra delar av världen har anammat dem, åtminstone vissa av dem - är tydliga: respekten för den unika människan, hennes friheter, rättigheter och värdighet; solidaritetsprincipen; likhet inför lagen och rättsstaten; skydd för alla etniska minoriteter; demokratiska institutioner; en uppdelning mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten; politisk pluralism; respekt för privat ägande och det fria företagandet; marknadsekonomi och en utveckling av det civila samhället.
Den nuvarande formen på dessa värderingar speglar givetvis också ett stort antal europeiska erfarenheter under modern tid, som har gjort att vår kontinent har blivit en första rangens mångkulturella mötesplats.
Tillåt mig att uppehålla mig vid en av dessa grundläggande värderingar, av skäl som jag kommer att redogöra för.
Det handlar om det civila samhället.
I västvärlden, dvs. den euroamerikanska världen av i dag, utgör det civila samhället - ett öppet, decentraliserat och mångsidigt samhälle som är uppbyggt på tilltron till medborgarnas och deras många olika organisationers suveräna oberoende - den demokratiska statens bas och en garanti för dess politiska stabilitet.
När Europeiska unionen inom kort skall öppna upp sina portar för de nya demokratierna - vilket enligt min mening är ett centralt intresse för EU - är det mycket viktigt, om inte avgörande, att unionen hjälper till med att återuppbygga och utveckla det civila samhället i dessa länder.
Det var inte av en slump som den kommunistiska diktaturen, kort efter dess makttillträde, var så ivrig att med våld slita sönder det civila samhällets ömtåliga struktur för att slutligen omintetgöra det.
Det var för att de visste att de aldrig skulle få en verklig kontroll över folket så länge det civila samhällets olika strukturer, som byggts upp nerifrån, skulle fortsätta att fungera.
Det som blev kvar av det genuina civila samhället levde vidare och utvecklades i det direkta eller indirekta motståndet.
De europeiska värderingarna överlevde således i denna miljö, inte tack vare utan trots det politiska systemet.
Den spontana struktureringen av ett samhälle kan självklart inte föreskrivas ovanifrån.
Men man kan skapa en miljö och villkor som gynnar dess utveckling.
Stödet till de nya demokratierna bör därför ingå i ett större sammanhang, nämligen en varaktig fördjupning och förstärkning av det civila samhället i hela Europa.
Ju mer varierade, differentierade och sammanflätade de olika europeiska civila strukturerna är, desto större beredskap får de nya demokratierna för att ansluta sig till dessa, och desto fortare etableras principen om förtroende för medborgarna och subsidiaritetsprincipen, vilket möjliggör en förstärkt stabilitet i de här länderna.
Men det är inte allt: grundvalen för Europeiska unionen som överstatlig gemenskap kommer också att befästas.
Konkret sett medför detta, bland annat och framför allt, att vissa sociala solidaritetsplikter överförs till lokala myndigheter och icke-vinstdrivande organisationer eller offentliga organ.
Ju lägre den nivå är där resursfördelningen äger rum, desto öppnare och mer ekonomisk blir denna fördelning och desto bättre täcker den samhällets mest varierande behov - som är svåra att skilja från en central utgångspunkt - och desto mer genuin blir den sociala solidariteten, eftersom den blir mer tydligt förknippad med konkreta personer eller deras organisationer.
Medborgares, sociala gruppers, kommuners och regioners genuina solidaritet är således den bästa jordmånen för den solidaritet som endast kan beviljas av en enda enhet, dvs. staten.
Och i en så stor överstatlig enhet som Europeiska unionen, som måste fungera som ett solidaritetsinstrument, krävs det att dess medborgerliga grundval är än solidare, än rikare.
Europeiska unionens livskraft är därmed beroende av, bland annat och kanske främst, på vilket sätt medborgarna känner att de tillhör en europeisk medborgerlighet.
En växande medvetenhet om alla symptom eller uttryck för nationell egoism, främlingsfientlighet eller rasistisk intolerans borde naturligtvis utgöra en del av denna nya känsla av europeisk tillhörighet.
Den appeasement-politik som i München mynnade ut i en kapitulation inför det onda, är ett av den moderna europeiska historiens bittraste kapitel.
Denna erfarenhet manar till vaksamhet.
Det onda måste bekämpas när det ännu ligger i sin linda, och det räcker inte att det bara är regeringar som gör det.
Regeringarnas inställning borde vara ett resultat av medborgarnas attityd.
(Applåder)
Omsorgen om säkerhet är ett annat uttryck för den sociala solidariteten.
Detta är en uppgift för staten eller en överstatlig gruppering.
Europeiska unionen har påbörjat ett intensivt arbete med att utforma en ny säkerhetspolitik.
Denna politik borde utmärkas av förmågan att snabbt fatta beslut och lika snabbt omsätta dessa beslut i handling.
För mig är det en ytterst viktig faktor.
Det är för övrigt hög tid.
Den senaste erfarenheten i Jugoslavien säger oss mycket om den frågan.
Enligt min uppfattning var Natos intervention en relativt tydlig demonstration ur flera aspekter.
För det första kan, i förekommande fall, ett krav på att ingripa utanför Europeiska unionens gränser framtvingas av en respekt för livet, den mänskliga värdigheten såväl som omsorgen om den europeiska säkerheten.
Ju starkare mandatet bakom ett sådant ingripande är desto bättre, givetvis.
Men man kan tyvärr också föreställa sig en situation där det saknas ett FN-mandat, samtidigt som en intervention skulle gagna många människor, hela Europa och den mänskliga civilisationen i sin helhet.
Jag är inte säker på att Europa var beredd att ens helt nyligen konfronteras med så pass riskfyllda situationer.
Europa har utan tvekan en mycket större beredskap nu, åtminstone på ett psykologiskt plan.
Jag tror att Europa snabbt borde dra nytta av detta för att också göra materiella eller tekniska justeringar.
För det andra krävs det mycket större insatser för förebyggande säkerhetsarbete.
I Kosovo och i Serbien, liksom i Bosnien-Hercegovina och många andra områden i f.d.
Jugoslavien, hade tiotusentals människoliv och ett stort antal materiella tillgångar kunnat besparas om världssamfundet haft förmågan att reagera på ett lämpligt sätt tidigare, i konfliktens början.
(Applåder) Trots alla vädjanden och alla varningar för eventuella eller hotande terrordåd hände tyvärr ingenting.
Möjliga och tänkbara skäl är bland annat omsorgen om de mest varierande särintressen och materiella intressen samt regeringarnas oförmåga att ta risker för den goda saken eller det allmänna intresset.
För det tredje spelade Förenta staterna i det här fallet den utslagsgivande rollen, och det är högst sannolikt att världssamfundet inte skulle ha vetat vad det skulle göra utan deras energi, och att vi än i dag hade fått bevittna den fasa som ledde fram till en intervention i Kosovo.
Men Europa kan inte förlita sig på Förenta staterna i all evighet, i synnerhet då det handlar om ett europeiskt problem.
Europa måste ha förmågan att besluta sig för en lösning och lösa situationen på egen hand.
I dagens värld, där små enheter på legitim väg sluter sig samman i form av internationella eller överstatliga gemenskaper, vore det otänkbart att Europeiska unionen fortfarande är en respektabel del av världsordningen men utan att kunna komma överens om ett sätt att försvara de mänskliga rättigheterna, inte bara på sitt eget territorium, utan också på det område där EU agerar, dvs. inom den sfär som en dag kan komma att tillhöra unionen.
Som jag sade för en stund sedan, anser jag att utvidgningen är ett centralt intresse för Europeiska unionen.
Tillåt mig att framhålla den övertygelsen, genom att peka på detta än en gång.
Det handlar kanske om erfarenheten hos en man som har genomgått 40 år av kommunistiskt förtryck, vilket föregicks av det nazistiska herraväldet, eller kanske om den särskilda erfarenheten hos en invånare i ett land beläget i Europas centrum, ett land som under seklens lopp har blivit en korsväg för olika andliga strömningar och europeiska geopolitiska intressen, kanske till och med den plats där mer än en europeisk sammandrabbning har sitt ursprung.
Detta har gjort mig bestämt övertygad om att Europa är den enda politiska enhet där säkerheten är odelbar.
Idén om två Europa som lever sida vid sida, idén om ett demokratiskt, stabilt och välmående Europa på väg att integreras vid sidan av ett mindre demokratiskt, mindre stabilt och mindre välmående Europa, är enligt min mening mycket bedräglig.
Den påminner om tanken om ett varaktigt sammanboende i ett rum, där ena halvan är översvämmad och den andra inte.
Hur mångskiftande Europa än må vara, så är det odelbart, och alla allvarliga händelser i Europa kommer att få konsekvenser och återverkningar på resten av dess territorium.
I egenskap av en unik politisk enhet, har Europa i dag en möjlighet som det aldrig har haft under hela sin stormiga historia: att organisera sig på ett i grunden rättrådigt och fredligt sätt enligt principen om jämlikhet och samarbete mellan alla.
Inga fler våldshandlingar som utövas av mäktiga gentemot mindre mäktiga.
I stället är det ömsesidig förståelse och allmänt samförstånd, hur besvärligt och hur lång tid det än tar att uppnå detta, som bör vara den främsta principen för såväl organisationen som stabiliteten i Europa under nästa årtusende.
Med Europa avser jag i det här sammanhanget kontinenten i sin helhet.
Vi vet alla att Europeiska unionens utvidgning bör åtföljas av fortsatta och djärva reformer av EU: s institutioner.
Jag är övertygad om att regeringskonferensen kommer att bidra med realistiska förslag som får Europeiska unionen att framskrida i rätt riktning.
Men jag tror inte att de institutionella förändringarna inom Europeiska unionen kan stanna vid detta.
Tvärtom; enligt min uppfattning kommer det att bli starten för en mycket lång process, som kanske kommer att ta årtionden.
Denna process bör präglas av en ständig omsorg om att påskynda och förenkla beslutsfattandet inom Europeiska unionen och att göra det mer öppet för insyn.
Låt mig nämna två mer konkreta punkter som jag redan har tagit upp vid ett flertal tillfällen, och som i mina ögon skulle kunna bidra till att dessa mål förverkligas i en mer avlägsen framtid.
I första hand anser jag att Europeiska unionen förr eller senare bör förse sig med en koncis och tydlig grundlag som kan förstås av alla ...
(Applåder) en grundlag som alla Europas barn kan lära sig i skolan utan problem.
Denna grundlag skulle innehålla två delar, som brukligt.
I den första skulle medborgarnas och de europeiska staternas rättigheter och skyldigheter formuleras, de grundläggande värden på vilka det enade Europa vilar samt det europeiska byggets innebörd och kallelse.
I den andra skulle Europeiska unionens viktigaste institutioner beskrivas, deras främsta befogenheter och ömsesidiga relationer.
En sådan grundläggande lag leder inte automatiskt till att den union som är sammansatt av stater skulle genomgå en radikal omvandling till en stor federal stat, en tanke som euroskeptikerna är besatta av, utan gör det bara möjligt för invånarna i det framväxande Europa att skapa sig en tydligare uppfattning om Europeiska unionens karaktär.
På så sätt skulle de bättre kunna förstå och identifiera sig med unionen.
(Applåder) En av de viktiga frågorna, som ofta och med rätta tas upp i samband med unionens institutionella reformer, är frågan om vad man skall göra för att unionens små medlemsländer skall vara säkra på att de större länderna inte ser till att de hamnar i minoritet, samtidigt som man behöver ta hänsyn till de olika staternas storlek på ett riktigt sätt.
En möjlighet skulle kunna vara att upprätta en andra kammare i Europaparlamentet.
Den skulle givetvis inte väljas i direkta allmänna val, i stället skulle de olika parlamenten sända dit sina respektive företrädare, låt säga tre per stat.
Om den första kammaren, dvs.
Europaparlamentet av i dag, skulle återspegla de olika medlemsstaternas storlek, skulle den andra stärka jämlikheten mellan staterna: där skulle alla medlemsstater ha ett lika stort antal företrädare.
Mot den bakgrunden skulle exempelvis kommissionen inte behöva sättas samman enligt nationell tillhörighet, och de nationella parlamenten skulle bli involverade på ett mycket mer operativt plan.
Hur den institutionella eller den föreslagna reformen än utvecklas eller genomförs, finns det en sak som framstår som särskilt klar: en oenighet eller en avsaknad av samförstånd i institutionella frågor får inte bromsa utvidgningen av Europeiska unionen.
Skulle det bli så, finns det risk för att en alltför försenad utvidgning får oändligt mycket farligare konsekvenser än en eventuellt ofullbordad institutionell reform.
Mina damer och herrar!
Den tekniska civilisation som föddes på europeisk mark omfattar i dag hela vår planet och har blivit avsevärt påverkad av element ur den euroamerikanska civilisationen.
Europa har därför ett särskilt ansvar för tillståndet i denna civilisation.
Men detta ansvar får aldrig mer anta formen av en våldsam export av egna värderingar, idéer eller varor till resten av världen.
Nej, tvärtom, Europa skulle äntligen kunna börja med sig självt och tjäna som exempel, som andra kan men inte är tvingade att följa.
Hela den moderna uppfattningen om livet - som ständig tillväxt och materiella framsteg, grundat på den självsäkra människan som tar sig för universums herre - är den europeiska andliga traditionens dolda och beklagansvärda ansikte.
Denna uppfattning om livet förutbestämmer också den nuvarande civilisationens hotfulla karaktär.
Vem annars skulle kunna sätta upp ett starkt motstånd mot dessa hot, om inte vår del av världen, som satte igång rörelsen, ja kanske till och med vår civilisations fria fall?
Vid denna brytpunkt i historien förefaller det vara Europas uppgift att bedriva ett djärvt reflektionsarbete om sitt tvetydiga bidrag till världen: att förstå att vi inte endast har lärt världen mänskliga rättigheter, utan att vi också har visat den Förintelsen; att vi inte bara har fått världen att - andligt - förverkliga den industriella revolutionen och sedan den informationstekniska, utan också att vanställa naturen för att mångfaldiga materiella rikedomar, plundra den på dess resurser och förorena atmosfären.
Det gäller att förstå att vi visserligen har banat vägen för en oändlig vetenskaplig och teknisk utveckling, men att vi har gjort det till ett mycket högt pris: dvs. att vi har utmanövrerat en hel rad mycket viktiga och komplexa mänskliga erfarenheter som har formats under flera årtusenden.
Europa måste börja med sig självt.
Vi kan göra besparingar, införa fastetider och respektera - i enlighet med den bästa av våra andliga traditioner - den högre kosmiska ordningen som något som överskrider oss och respektera såväl den moraliska ordningen som dess konsekvenser.
Ödmjukhet, vänlighet, artighet, en respekt för det vi inte förstår, en djup känsla av solidaritet med andra, en respekt för alla olikheter, en vilja att göra uppoffringar eller goda handlingar som endast evigheten kompenserar - den evighet som observerar oss, i stillhet, tvärs igenom vårt samvete: dessa värderingar skulle kunna och borde vara det europeiska projektets program.
Europa har, helt eller delvis, det 20: e seklets mest avskyvärda händelser på sitt samvete: de tvåvärldskrigen, fascismen och det kommunistiska totalitära systemet.
Under det senaste seklet har Europa också upplevt tre positiva händelser, även om alla inte bara kan tillskrivas Europa: slutet på det koloniala herraväldet över världen, järnridåns fall och början på det europeiska bygget.
Det fjärde stora uppdrag som väntar Europa är i mina ögon att försöka visa, genom sin blotta existens, att det är möjligt att avvärja den stora fara som vår motsägelsefulla civilisation utsätter världen för.
Jag skulle bli glad om det land jag kommer ifrån kunde delta i allt detta i egenskap av en fullvärdig partner.
(Kammaren gav stående talaren varma och långa applåder.)
