# ID: svediakorp-gov396657
# author: Van Hecke (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 546
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Principen om de universella mänskliga rättigheterna är otvivelaktigt ett av de viktigaste politiska arven från 1900-talet.
Förintelsen gav för femtio år sedan anledning till att fastställa ett antal grundläggande rättigheter och friheter.
Sedan det kalla kriget upphört har efterlevnad av de mänskliga rättigheterna också blivit ett villkor för internationellt samarbete.
Ledare som kränker dessa principer konfronteras nu med internationell kritik, sanktioner eller till och med rättegång som före detta diktatorer som Pinochet har fått erfara.
Denna utveckling är hoppingivande.
Men den hindrar inte att tillståndet för de mänskliga rättigheterna i världen fortfarande är mycket oroande.
Det är framför allt i krigssituationer som civila skonas allt mindre.
Det förefaller motsägelsefullt.
Aldrig tidigare i historien har den humanitära rätten varit så väl utbyggd.
Aldrig tidigare har så många internationella fördrag varit ratificerade av så många länder.
Ändå förekommer förbrytelser mot de allra mest grundläggande uppförandekoderna i stor omfattning, och det krävs fler civila offer än för ett århundrade sedan.
Kvinnor våldtas systematiskt.
Barn tvångsrekryteras och sätts in i striden.
Övergrepp är inte längre undantag; de har tyvärr blivit regel.
Det gäller i dag för inte mindre än trettio konflikter över hela världen.
För sen, för selektiv och för splittrad, så skulle man kunna beskriva världssamfundets människorättspolitik.
För sen.
Såväl i Rwanda som i Kosovo visade det sig att FN, trots de många varningarna, kom sättandes för sent och blev en maktlös åskådare till massakrerna, vilket president Havel sagt här under eftermiddagen.
Men inte heller femtio år senare lyckas vi att förhindra folkmord.
Det är således högst angeläget att ägna mer uppmärksamhet åt övervakning och konfliktförebyggande.
Uppsikt över vapenhandeln och en bättre kontroll av medierna är väsentligt i detta ärende.
Människorättspolitiken är också för selektiv.
Natos bombningar av Kosovo under flera månader och medlingsförsöken i Mellanöstern står i bjärt kontrast till den internationella likgiltigheten i fråga om konflikterna i Afrika.
Jag kan inte bli kvitt intrycket av att när det handlar om mänskliga rättigheter, då står inte Afrika högst upp på det portugisiska ordförandeskapets dagordning trots all retorik.
Det är något som jag verkligen beklagar.
Det är inte utan anledning som afrikanerna får intryck av att de är mindervärdiga världsmedborgare.
Jag skulle vilja varna för en försvagning av normerna vid bedömningen av situationen för de mänskliga rättigheterna i Afrika, varvid man börjar betrakta kränkningarna där som något oundvikligt.
Men människorättspolitiken är framför allt för splittrad.
Vi lyckas inte att fastställa en gemensam strategi inom de internationella gemenskaperna, och inte ens inom Europa.
Ta nu Sudan.
Världssamfundet sänder ut motstridiga signaler till det landet.
England öppnar åter sin ambassad i Khartum.
Kanada bjuder in sudaneserna till fredssamtal.
Europa sätter rebellerna i söder under tryck för att få förhandlingar till stånd, och samtidigt börjar amerikanerna isolera regimen och stödja rebellerna militärt.
Det behövs mer samordning, mer informationsutbyte och ett mer samstämmigt handlande där man undviker varje överbud.
Det är bara på det sättet som vi kan följa grundläggarna av den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter på ett konsekvent sätt.
