# ID: svediakorp-gov396655
# author: Swiebel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 637
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Mänskliga rättigheter är universella, okränkbara, inbördes beroende och sammanflätade.
Denna berömda slogan, hämtad från slutsatserna från FN: s världskonferens om de mänskliga rättigheterna 1993 kan många utantill.
Det är fint.
Men hur ligger det till med människorättspolitiken inom EU självt?
Återspeglas denna syn på beroende där?
Har Europeiska unionen egentligen en människorättspolitik?
Med denna fråga syftar jag inte på den möda medlemsstaterna har med att samordna sina ståndpunkter i fråga om utrikespolitiken och visa upp en enig linje gentemot kränkningar av de mänskliga rättigheterna på annat håll, exempelvis i Kina.
Nej, herr talman, jag åsyftar avsaknaden av en människorättspolitik inom Europeiska unionen.
I Österrike har en ny regering kommit till stånd där ett politiskt parti deltar som alltid har förkunnat ett budskap som kännetecknas av rasism och intolerans mot minoriteter.
Här hotar således en fara för de mänskliga rättigheter som EU hyllar som en av sina principer, men reaktionerna på dessa händelser har tydliggjort att det saknas en sammanhängande ram inom vilken en lämplig reaktion kan formuleras.
Den allmänt citerade artikel 7 i fördraget, som möjliggör att en medlemsstat där allvarliga och upprepade kränkningar av de mänskliga rättigheterna konstateras kan fråntas sina medlemskapsrättigheter, är naturligtvis bara en sista utväg, det slutliga botemedlet, vilket i fallet med Österrike bara citeras i brist på bättre och som varning.
Det finns därför behov av en fullvärdig människorättspolitik för och av Europeiska unionen, en politik för främjande och tillämpning av de mänskliga rättigheterna inom EU självt.
En sådan politik skulle behöva bestå av ett flertal element.
För det första: det måste finnas en normativ ram där det glasklart står beskrivet vilka rättigheter EU vill säkerställa för sina invånare.
Arbetet med att upprätta en sådan stadga har nu påbörjats, men frågan om rättsstatus och den strategiska betydelsen för detta dokument kan vi inte längre skjuta framför oss eller lägga ut på lärda yrkesjurister.
Detta är en politisk fråga som kräver ett snabbt svar från regeringskonferensen och från parlamentet.
För det andra: det måste utvecklas en skala av instrument som möjliggör en flexible respons och som inte försätter oss i den situationen att vi måste välja mellan en sista utväg och ett slag i luften.
Jag tänker i detta sammanhang på systematisk dokumentation och informationsinsamling, professionella övervakningsformer, utveckling av informationsåtgärder, användning av penningflöden för att stödja demokratiska krafter i det berörda landet, en mer kreativ användning av den multilaterala diplomatins medel, som organiserad dialog och fact finding missions och vad mer hör till.
För det tredje: inom de olika EU-institutionerna måste det tydligt fastställas var ansvaret för människorättspolitiken inom Europeiska unionen ligger och vilka uppgifter och befogenheter det för med sig.
Kommissionen och rådet måste var och en för sig redan ut begreppen vad det beträffar.
För parlamentet behövs inte detta längre, med tanke på att det i vår arbetsordning fastställs att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har dessa befogenheter.
Men då är det ändå underligt att den resolution som skall avsluta denna debatt om de mänskliga rättigheterna har förberetts i parlamentets utrikesenhet och att det utskott som jag nyss nämnde, och som jag själv utgör en del av, inte har kommit ifråga.
Herr talman!
Parlamentet är rubbat och splittrat.
Med tanke på vår trovärdighet bör vi tala med en röst och inte behöva låtsas som om mänskliga rättigheter inom EU är någonting annat än mänskliga rättigheter på andra håll i värden.
Jag tror att detta också skulle kunna vara till nytta för vår trovärdighet i FN: s kommission för mänskliga rättigheter.
