# ID: svediakorp-gov396650
# author: Fava (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 800
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herrar kommissionärer!
När denna kammare skall diskutera mänskliga rättigheter så löper vi en allvarlig risk att problemen, om man säger så, ytterligare understryks av det klimat i vilket vi uppmanas att diskutera denna så viktiga fråga.
Frånvaron av rådets medlemmar och praktiskt taget samtliga parlamentsledamöter gör att vi inser hur långt det fortfarande är mellan de ädla förklaringarna, högstämda och formellt användbara, och de konkreta handlingarna i det dagliga politiska livet när det gäller frågan om mänskliga rättigheter.
Jag anser att detta parlament, med början från det bidrag som Europeiska unionen kommer att ge till mötet i Genève, har som uppgift att fylla igen detta tomrum och lämna ett bidrag, inte bara när det gäller att göra principförklaringar, utan också när det gäller verkligheten och kanske också lojaliteten.
De mänskliga rättigheterna måste komma loss från en tolkning som enbart är knuten till det ögonblick när de formuleras eller när bestraffningar utdelas.
Vi, i egenskap av Europaparlament, har framför allt till uppgift att förvalta de mänskliga rättigheterna i preventivt syfte.
I det avseendet måste vi kunna exportera en kultur av legalitet, en rättskultur, en rutin när det gäller rättsuppfattningen.
Jag tror att vi definitivt kan se slutet på en lång säsong under vilken fördrag lagts till fördrag och namnteckning till namnteckning.
I dag finns det många, kanske för många, fördrag inom området mänskliga rättigheter: om de fördragen även i fortsättningen enbart skall vara tomma förklaringar så förblir de bara samlingsplatser för onödiga tankar.
I dag måste vi gå vidare till nästa fas i utvecklingen, och det är att dagligen och konsekvent tillämpa det som står skrivet i våra fördrag, även om vi inte får glömma att vissa grundläggande fördrag fortfarande inte har antagits: jag tänker på Romkonferensen och det faktum att 14 av 15 länder i unionen ännu inte har ratificerat fördraget om en internationell brottmålsdomstol.
Jag anser att vi måste utvärdera och ändra vissa av de politiska instrument vi utgår från när vi mäter kvaliteten på de mänskliga rättigheterna på vår planet.
Vi har ofta utnyttjat instrument som, formellt sätt, kan verka betryggande men som, när det gäller politiska resultat, är fullständigt verkningslösa: jag tänker på bruket och ofta missbruket av att införa embargo under de senaste åren och den alltför försiktiga tillämpningen av klausulen om upphävande av avtalen mellan Europeiska unionen och tredje land om det i ett sådant land skulle förekomma kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Jag tror att vi framför allt måste ändra omfattningen när det gäller vår skyldighet att skydda de mänskliga rättigheterna.
Globaliseringen riskerar att få en rent negativ tolkning.
I detta ögonblick ifrågasätts i många länder principen om de mänskliga rättigheternas universalitet.
Man hävdar att många mänskliga rättigheter och rätten till liv som förnekas genom dödsstraffet skulle vara beroende variabler, medan globaliseringen, som ofta ses som något negativt, snarare kan bli det nät som håller samman rättigheter, åtgärder och politik i samtliga länder.
Vi måste med andra ord uppdatera vår aktionsradie när det gäller ansträngningarna att skydda de mänskliga rättigheterna: jag tänker på de sociala rättigheterna, de anställdas rättigheter, arbetslivets kvalitet, nödvändigheten av att kräva respekt för alla de viktiga kriterier som Internationella arbetsorganisationen (ILO) angivit.
Jag tänker på rätten till tolerans, rätten till respekt, något som är en rättighet för alla minoriteter, framför allt inom Europeiska unionen.
Jag tänker också på rätten till utveckling, vilket är en folkens rättighet, de folk som i sin tur är summan av alla enskilda individer och varje enskild individ i det folk i vilket vederbörande ingår har rätt till utveckling, en framtid som framför allt skall vara en plats för framtidshopp och tillväxt.
Jag menar att allt detta ingår i ett resonemang, en debatt, ett bidrag som Europeiska unionen skall ge när det gäller frågan om mänskliga rättigheter.
Jag hoppas att Europaparlamentets deltagande i det möte som äger rum i Genève inte bara blir en formalitet, och att det inte bara blir ett tillfälle att lyssna och att berätta utan att det framför allt blir ett tillfälle att bekräfta att frågan om de mänskliga rättigheterna för oss är en central dimension, något som Europeiska unionens, den europeiska nationens, identitet är beroende av och att vi också hävdar de mänskliga rättigheternas universella karaktär, en karaktär som sträcker sig bortom tid och rum.
Vi hoppas att det blir så, och detta är den uppmaning som vi riktar till våra regeringar, inte bara som en ren formalitet.
