# ID: svediakorp-gov396595
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,477
# sentences: 66
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag skulle vilja tacka ordförandeskapet för det förberedelsearbete som det har gjort inför Genèvesammanträdet i frågor som rasism, medborgerliga och politiska rättigheter samt rätten till utveckling.
Som ordförandeskapet sade, återstår mycket att göra, trots den förståeliga begäran från parlamentet och många icke-statliga organisationer om att Europeiska unionen borde offentliggöra sin ståndpunkt i god tid före Genèvesammanträdet.
Det är lättare sagt än gjort - vi diskuterar fortfarande några av de svåraste frågorna.
Till exempel diskuteras många av de saker som togs upp i parlamentets resolution, och det är ännu för tidigt att förutsäga utgången i alla fall.
Det är inte överraskande att debatten är utdragen och svår.
Det är inte ett tecken på någon bristande vilja att förbättra de mänskliga rättigheterna, utan vad det antyder är det vanliga intresset för att få vår strategi rätt, så att vi verkligen får fram vad vill säga.
Låt mig spegla detta intresse genom att ta upp tre kontroversiella frågor: dödsstraffet, Kuba och Kina.
Jag skall vara så oförståndig att jag låter en eller två personliga reflektioner smyga sig in i mina anmärkningar.
Vi undersöker för närvarande alternativen och möjligheterna till att lägga fram en resolution om dödsstraffet i FN: s kommission för mänskliga rättigheter.
Detta har alltid varit en fråga som jag personligen har känt oerhört starkt för; jag har alltid röstat mot dödsstraffet.
Pådriven av Amnesty International med flera, var ett av de första beslut som jag fattade som guvernör i Hong Kong att avskaffa dödsstraffet.
Vi känner till vad som nyligen hände i FN: s generalförsamling.
Vi var tvungna att frysa vår resolution om dödsstraffet eller riskera att en resolution som skulle ha inbegripet helt oacceptabla argument som hävdade att de mänskliga rättigheterna inte är allmänt tillämpliga och giltiga antogs.
New York-scenen skiljer sig från Genève.
Förra årets debatt i New York om suveränitet och humanitär intervention var ett så känsligt ämne att det påverkade alla andra frågor.
Det påverkade utan tvekan debatten om ett moratorium för dödsstraffet.
Debatten i Genève är emellertid mer inriktad på frågor om de mänskliga rättigheterna.
Vi kan därför ha en bättre chans att göra framsteg där.
För det andra, Kuba.
Jag vill ta upp denna fråga rakt på sak, eftersom vi i Europa med orätt kritiseras för att inte ta de mänskliga rättigheterna där på tillräckligt stort allvar.
Vi är utomordentligt bekymrade över åtgärder från den kubanska regeringens sida under det senaste året som ytterligare har inskränkt den personliga friheten, åtgärder som ändringar av strafflagen och av dödsstraffets omfattning.
Vi oroas också av den senaste tidens ökning av antalet politiska arresteringar.
Vi övervakar situationen för de mänskliga rättigheterna med hjälp av rapporter från icke-statliga organisationer och med hjälp av det arbete som utförs av den arbetsgrupp för mänskliga rättigheter som är baserad på EU-ambassader i Havanna.
Vi har regelbundet framfört vår kritik till de kubanska myndigheterna, och detta parlament har gjort detsamma.
Men jag tror inte att det är rätt strategi att isolera Kuba.
Vi vill se ett Kuba med ett rättvist och öppet samhälle, ett Kuba som respekterar marknadens principer, avtalens okränkbarhet och rättsstatsprincipen.
Vi vill uppmuntra en process med en övergång till demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Mina åsikter är exakt desamma när det gäller det tredje ämnet som jag vill ta upp, nämligen Kina.
Kort sagt vill jag att vi skall engagera oss i Kinafrågan.
Det skulle vara slappt och kontraproduktivt, liksom förolämpande mot över en femtedel av mänskligheten, att vilja någonting annat.
Jag vill också se ett Kina som genom fridfulla förändringar omvandlas till ett pluralistiskt samhälle i vilket demokratiaktivister och religionsanhängare inte spärras in.
Så, vad bör vi göra?
Vi bör naturligtvis bedriva en entusiastisk handel med Kina och hoppas att vi kan välkomna Kina in i Världshandelsorganisationen på vettiga villkor.
Det är felaktigt att tala om en Världshandelsorganisation om inte Kina - eller Ryssland, för den delen - ingår.
Men jag anser inte i dag, och jag har heller aldrig ansett, att vår spirande ekonomiska förbindelse med Kina - som Kinas överskott på 25 miljarder euro i handeln med Europeiska unionen till exempel är ett bevis på - bör tysta oss när det gäller Kinas agerande på området för de mänskliga rättigheterna.
I mina ögon är frågan inte huruvida vi bör ta upp frågan om de mänskligheterna i Kina eller inte - vi har skyldighet att göra det och ett berättigat intresse av att göra det -, utan snarare vilket som är det effektivaste sättet att göra det på.
Så, vilken attityd bör vi ha till en Genèveresolution i år?
Som ordförandeskapet har påpekat, arbetar unionen som helhet med sin ståndpunkt.
Men jag vill verkligen hävda att det finns ett antal faktorer som medlemsstaterna borde ta lämplig hänsyn till.
För det första, samtidigt som det finns personer som ifrågasätter om det gör någon skillnad att lägga fram en Genèveresolution, anser åtskilliga av de mest framstående kinesiska demokratiförespråkarna att det är ett mycket värdefull steg, inte minst med tanke på det budskap som det sänder till folket i Kina.
Det är en punkt som verkligen är värd att beakta.
För det andra måste vi alla ta lämplig hänsyn till vad som faktiskt har ägt rum i Kina under de senaste månaderna, till exempel de hårda domarna mot demokratiförkämpar, arresteringarna av och straffen som nyligen har utmätts för medlemmar av kristna kyrkor samt arresteringarna av och domarna mot Falun Gong-medlemmar.
De kinesiska ledarna känner väl till vår ståndpunkt i alla dessa frågor liksom i frågan om utvecklingen i Tibet.
Vi har gjort våra åsikter mycket tydliga för dem.
På samma gång som vi alla vet att det för många människor i Kina har skett en påtaglig långsiktig förbättring av deras ekonomiska framtidsutsikter och de sociala och ekonomiska friheterna, har bilden också en mörk sida.
Personer som är kritiska till att lägga fram en resolution säger att vi nu åtminstone för en dialog om de mänskliga rättigheterna med Kina.
Det är sant, och det har ett potentiellt värde, fastän jag måste säga - och jag, liksom ordförandeskapet, har sagt det till kinesiska tjänstemän - att vår dialog inte har haft i närheten så mycket innehåll som vi skulle ha velat.
Naturligtvis har dialogen gjort det möjligt för oss att fastställa och genomföra samarbetsprogram i EU: s regi på det människorättsliga och det rättsliga området.
Det är mycket välkommet, och jag tror också att vårt program för offentlig förvaltning i byar bör hjälpa till att främja demokratin på gräsrotsnivå.
Naturligtvis måste varje dialog som är så komplex som dialogen om mänskliga rättigheter vara en långsiktig process, men jag önskar att jag kunde peka på mer påtagliga framsteg.
Nästa dialog, i Lissabon den 25 februari, kommer att bli ett viktigt prov.
Då kommer vi att se huruvida dialogen leder till resultat eller inte.
Avslutningsvis, vilka är de första steg som vi vill se?
Ja, till exempel skulle vi vilja se Kina gå från att underteckna FN-konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter samt om sociala och kulturella rättigheter till att verkligen ratificera dem.
Jag önskar att vi var närmare det.
Var står vi då i år?
Jag upprepar att medlemsstaterna måste bestämma sig.
Vad jag hoppas är, för det första, att vi i Europa kommer att anta en gemensam ståndpunkt och hålla fast vi den, att vi inte kommer att tillåta att någonting tas bort, att vår ståndpunkt inte kommer att grundas på självbedrägeri eller svepskäl, att det kommer att vara en gemensam ståndpunkt och en förnuftig ståndpunkt.
Jag vet att det finns människor som säger att vi måste ha ett bättre sätt för att utöva påtryckningar då det gäller de mänskliga rättigheterna än genom att lägga fram resolutioner.
Men om det är sant, måste vi åtminstone vara mer fantasirika och ärliga mot oss själva i vårt sökande efter denna väg framåt.
Om vi skall vila vår ståndpunkt på dialogen om mänskliga rättigheter, måste vi kunna övertala er, de icke-statliga organisationerna och allmänheten i stort att det verkligen leder någonvart.
Det är, enligt min uppfattning, de närmaste veckornas utmaning.
Jag är tacksam mot kammaren för dess engagemang för de mänskliga rättigheterna runt om i världen, särskilt i Kina.
(Applåder)
