# ID: svediakorp-gov396569
# author: Rod (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 802
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Låt oss säga det med en gång: när det gäller samarbetspolitiken är samstämmighet långtifrån en principfast sak.
Fördragen föreskriver att Europeiska unionen skall hjälpa utvecklingsländerna i deras utveckling, men det finns många snedvridningar av dessa förklaringar i fördraget, vilket andra kolleger har framhållit på ett mycket bra sätt.
Den första bristen på samstämmighet har att göra med att unionen och medlemsstaterna inte är samordnade i fråga om utvecklingspolitik.
Detta medför betydande funktionsbrister, eftersom vissa av gemenskapsprogrammen läggs ovanpå nationella program, i stället för att riktas till projekt som inte har fått någon uppföljning.
Vi får också komma ihåg att vissa medlemsstater i praktiken för en neokolonial politik, vilket inte på något sätt bidrar till utvecklingen i de länder som får en så kallad hjälp.
Den andra bristen på samstämmighet hänger samman med stödet till despotiska regimer.
Man förklarar att en god förvaltning och ett slut på korruptionen är ett obligatoriskt krav, men man fortsätter att ösa in hundratusentals euro på bankkonton i Schweiz, via ett antal statschefers plånböcker.
Den tredje bristen på samstämmighet är förknippad med de mänskliga rättigheterna.
Man säger sig vilja skydda dem.
Man uppmuntrar utvecklingsländerna att respektera dem.
Man röstar till och med igenom ett stort antal resolutioner för att fördöma varje kränkning av dessa rättigheter.
Man ansluter sig också till internationella protester och kampanjer.
Fast samtidigt låter man vapenhandeln utvecklas, utan att ens bry sig om att begränsa handeln med de mest avskyvärda vapen: till exempel truppminor.
Och man gör inte särskilt mycket för att verkligen förhindra kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Den fjärde bristen på samstämmighet i Europeiska unionens samarbetspolitik är följande: hur önskar ni bidra till utvecklingen genom att plundra naturresurserna hos dem ni hjälper?
Det krävs att Europeiska unionen lämnar fisken till de lokala fiskarna, så att de kan försörja den lokala befolkningen, i stället för att vi systematiskt förstör havets resurser.
Vi måste överlåta råvarorna till lokala producenter, så att de kan förädla dem.
Och man skall bara inte tala om oljan, för vi känner tyvärr till vilken politik som grupper som Elf och Total bedriver i Afrika.
För att gå ännu längre, och detta blir kanske snart en femte brist på samstämmighet, kräver vi en respekt för den biologiska mångfalden, bland annat för att alla skall kunna producera med eget utsäde och för att bevara de naturliga rikedomarna.
Men samtidigt - och det fick vi se vid de senaste förhandlingarna - förpliktar man AVS-länderna att underteckna TRIPS-avtalen, trots att det finns en risk för att de utsträcks till att omfatta levande organismer.
En sådan utvidgning av avtalen skulle betyda döden för den biologiska mångfalden och en återgång till ett faktiskt slaveri för de småjordbrukare i Syd som utelämnas till de multinationella bolagen.
Däremot, och det är en sjätte brist på samstämmighet, försvarar man inte tillämpningen av de befintliga fördragen.
Å ena sidan röstar man igenom ett budgetanslag för aidsbekämpning, men å andra sidan gör man ingenting för att införa ett krav på obligatoriska licenser inom ramen för de nämnda TRIPS-avtalen, vilket trots allt skulle tillåta utvecklingsländerna att producera egna läkemedel och bromsa det blodbad som har orsakats av aids.
Vid förhandlingarna inom WTO fortsatte Europeiska unionen i samma anda - trots att Schwaigerbetänkandet redan i den andra punkten framhåller att den pågående avregleringen av handeln knappast gynnar de breda befolkningslagren i utvecklingsländerna, särskilt inte de allra fattigaste - genom att försvara avregleringen av handelsutbyten och avskaffa, om än med några övergångsår, de förmåner som har beviljats AVS-länderna, när vi egentligen borde ha stärkt detta system, särskilt för de allra fattigaste länderna.
Den åttonde bristen på samstämmighet är av ett politiskt och praktiskt slag.
Man säger alltid: tänk globalt, agera lokalt.
Ändå försummar man lokala utvecklingsaktörer genom att föredra att diskutera med de nationella regeringarna och subventionera de icke-statliga organisationerna i Nord, på bekostnad av lokala program och icke-statliga organisationer i Syd.
Jordbruket och miljön är exempel på ytterligare problem, där det också finns brister på samstämmighet som man skulle kunna peka på, för att inte glömma forskning, utvandring och hälsa.
Kort sagt, man påstår sig vilja hjälpa utvecklingsländerna men uppmuntrar ändå avregleringen av marknaderna, samtidigt som man medger att detta strider mot ett sådant mål.
Låt oss säga det än en gång: Europeiska unionens samarbets- och utvecklingspolitik är inte sammanhängande.
Å Verts-gruppens vägnar uppmanar jag således parlamentet, institutionerna och kommissionen att tillsammans försöka uppnå samstämmighet i vår politik.
