# ID: svediakorp-gov396565
# author: Amado (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,987
# sentences: 59
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det är en stor glädje för mig att i dag kunna vända mig till er här i kammaren i egenskap av rådets ordförande.
Jag vet att Europaparlamentets roll den närmaste tiden när det gäller behovet av att förstärka utvecklingspolitiken på unionsnivå är av stor vikt.
Mitt uttalande i dag har att göra med utvecklingspolitikens samstämmighet inom Europeiska unionen.
Jag kommer givetvis att låta kommissionen komplettera en del av mina kommentarer.
Jag vill börja med att betona det behov som vi alla inom Europeiska unionen har när det gäller att förena den extraordinära utveckling och de framsteg vi fått erfara i våra livsvillkor, främst tack vare den under de senaste årtiondena allt starkare teknologiska impuls som gynnat stora delar av världens befolkning vad gäller välstånd och förbättrade livsvillkor, med det faktum att vi samtidigt kan se att skillnaderna mellan en del regioner och geopolitiska områden i världen har ökat, vilket sätter det internationella stabilitetssystemet på spel och hotar freden.
Detta gör att vi alla måste följa vårt samvete och på bästa möjliga sätt försöka anpassa vår politik till målet om ökad stabilitet och större jämvikt mellan olika områden på vår planet.
Detta innebär att vi måste omvärdera utvecklingspolitiken som svar på globaliseringen av de ekonomiska och finansiella marknaderna.
Man har kunnat konstatera stora skillnader i marknadernas funktionssätt, vilket givetvis innebär att viktiga ändringar behöver göras, något som i sin tur ger utvecklingspolitiken nya möjligheter.
Vi står därför på tröskeln till ett nytt paradigm vad gäller utvecklingspolitik som, vilket jag gärna betonar, kräver att våra åtgärder koncentreras på fyra grundläggande aspekter:
För det första, ett mera samstämmigt agerande mellan alla internationella aktörer på givarnivå, vi måste verka för större samordning, samstämmighet och samband mellan det humanitära biståndet och utvecklingspolitiken, vi måste få ett starkare multilateralt system, och vi måste uppmärksamma skuld- och finansieringsproblematiken.
Det kommer emellertid också att ställas nya krav på de länder som i dag tar emot stöd.
De måste bekämpa korruptionen, de måste styras av en demokratiskt vald regering, det vill säga grundläggande principer för en utveckling av landets politiska system, samtidigt måste de uppmärksamma sin egen politik och bekämpa fattigdomen.
En annan aspekt av utvecklingspolitikens nya paradigm har sin upprinnelse i behovet av att ha en mera integrerad syn på utvecklingen, den skall inte bara betraktas som ett stöd för tillväxten, då bör man hellre värdesätta andra typer av politik inom områdena för ekonomi, handel och investering, givetvis, men den har också sin upprinnelse i behovet av en mera integrerad syn på utvecklingen vare sig det gäller den globala politiken eller politiken i de olika givarländerna.
En tredje aspekt som jag skulle vilja betona när det gäller det nya paradigmet baseras på en målinriktad politik.
Sedan 1995, efter att de främsta givarländerna på internationell nivå försökt komma överens om några viktiga uttalanden som gjordes i OECD: s kommitté för utvecklingsstöd, har man kunnat fastställa några viktiga mål för att leda och verkställa utvecklingspolitiken, må vara på nationell eller på internationell nivå.
Med dessa mål inriktar man sig på att halvera fattigdomen fram till år 2015, må vara, som alla vet, genom att höja den obligatoriska skolgången eller kraftig sänka barndödligheten eller ingripa i den sociala välfärden så att man effektivt kan nå målet.
Detta skulle innebära att man tog bort den extrema fattigdomen för mer än en tredjedel av världsbefolkningen, vilket måste betraktas som något alldeles extraordinärt, men skall målet nås krävs säkerligen ett stort deltagande och ett kraftigt ingripande av hela det internationella samfundet
Det här var den fjärde aspekten på den nya utvecklingsparadigm jag ville belysa: dagens utvecklingspolitik, särskilt de senaste årens utvecklingspolitik, styrs alltmer av globala frågor men det saknas ett starkt internationellt ledarskap.
De åtgärder som vidtagits av Förenta nationernas institutioner har starkt bidragit till detta, men så har även " Bretton Woods " systemet.
Det är värt att notera de mycket betydelsefulla impulser som Världsbanken har gett genom sitt dokument Comprehensive Framework och genom Internationella valutafonden.
Det är första gången en institution av det här slaget tar upp problemet om hur fattigdom skall avhjälpas som en central politisk fråga och öppnar en förbindelse, som fram till dess var otänkbar för en sådan institution, mellan skuldkvittning och fattigdom.
Det portugisiska ordförandeskapet har betonat att Europeiska unionen har ett stort behov av att förena sin mycket viktiga roll som huvudgivare på det internationella planet med en ledande och mera aktiv roll för att förnya utvecklingspolitiken på internationell nivå och åstadkomma bättre samordning mellan Förenta nationernas system och " Bretton Woods " systemet.
För att de skall vara möjligt att bearbeta Europeiska unionens roll i den internationella utvecklingspolitiken menar vi att vi först och främst måste vidta tre åtgärder.
För det första måste vi effektivisera utvecklingspolitiken.
År 1995 utvärderades som ni alla vet utvecklingspolitiken globalt och under det tyska ordförandeskapet kunde man lägga fram slutsatserna av denna globala utvärdering.
I de huvudsakliga slutsatserna betonar man vikten av en mera sammanhängande politik och ett allmänt strategiskt sätt att se på utvecklingsproblemen från Europeiska unionens sida.
Man betonar behovet av större samordning och kompletteringsmöjligheter mellan de olika politikområdena, och man måste också harmonisera och förenkla de organisationsformer som man i dag använder för att verkställa unionens samarbetspolitik.
Det finns också ett behov av att effektivisera hanteringen av stödet och på nytt gå igenom interventionsmekanismerna, och även utvärderingssystemet måste förstärkas och större öppenhet i förfarandet efterlyses.
En annan aspekt som är värd att belysa är behovet av kompletteringsmöjligheter mellan Europeiska unionen och medlemsstaternas politik.
Vi vet att en stor del av dagens stöd är ett resultat av medlemsstaternas nationella politik, stöd som inte alltid är kompletterande eller samordnade.
En stor del av den förspillan och ineffektivitet som Europeiska unionens stöd får vidkännas beror just på denna oförmåga att samordna och komplettera vad varje medlemsstat gör och vad Europeiska unionens institutioner föresätter sig att göra.
Vi menar att det är absolut nödvändigt att vi alla inom kort kan förstärka kompletterings- och samordningsmekanismerna mellan medlemsstaternas politik och Europeiska unionens politik.
Den tredje aspekten som är värd att belysa är en starkare och mera samstämmig politik, det centrala temat i dagens föreslagna debatt.
För det första så vet vi alla att det inte räcker med att förbättra villkoren för stödet och vi vet också att Europeiska unionen måste förbättra sina andra politikområden, så att utvecklingsmålen inte bara kan nås genom stödåtgärder och annan hjälp, utan först och främst genom att ha en mera integrerad syn på de politikområden som bidrar till utvecklingsmålen.
Som ni vet godkände rådet i juni 1997 en resolution, kommissionen lovade en utvärderingsrapport och det första betänkandet överlämnades till rådet i maj 1999.
Redan här tas vissa samordningsaspekter upp, nämligen inom områdena för fred, livsmedel, fiske och migration.
Men vi väntar också på ett meddelande från kommissionen om samstämmighet tillsammans med ett meddelande om " Utvecklingspolitik ".
Den här debatten kommer givetvis under de närmaste månaderna, fortfarande under portugisiskt ordförandeskap, att berikas av det som kommissionen inom kort presenterar.
Samstämmigheten mellan olika politikområden kommer givetvis alltid att vara begränsad och en och annan motsats mellan dem är bara naturligt och utgör till och med en slags jämvikt och eftertanke mellan motsatta och konfliktskapande intressen, vilket ger liv och rörelse åt unionen, och att det bara är på det här sättet som det är möjligt att reglera motsatserna mellan de olika områdena.
Oberoende av detta vill vi understryka att bättre samstämmighet mellan olika politikområden inom Europeiska unionen, i nuläget och med den konjunktur vi har i unionen, innebär att vi noggrant måste överväga en del aspekter som har att göra med Europeiska unionens inre dynamik.
Vi vet att Europeiska unionen har en egen dynamik, i första hand baserad på Amsterdamfördraget, som förstärker den politiska dimensionen, något som tvivelsutan starkt berör budgeten för samstämmighet mellan politikområden och utvecklingspolitiken.
Vi måste också invänta regeringskonferensens arbete, se vilken väg man väljer för utvidgningen och hur långt Europeiska unionens inre dynamik inriktas på att förbättra samstämmigheten mellan politikområdena, främst utvecklingspolitiken, och om man också är beredd att inrätta lämpliga institutioner för ett sådant ändamål.
En annan aspekt vi måste begrunda när det gäller samstämmighet mellan politikområden är utvecklingspolitiken inom ramen för unionens utrikespolitik.
Vi vet att unionen ser på utrikespolitiken med andra ögon, vi vet att vi med inrättandet av Höge representanten, den snabba insatsstyrkan och centrumet för militär krishantering, har en hel del påtagliga bevis som vi inte får underskatta när vi tar itu med utvecklingspolitiken.
Det finns också aspekter som har att göra med den politiska dialogen, godkännandet av gemensamma ståndpunkter eller åtgärder, förberedandet av gemensamma strategier, den förebyggande diplomatin, utvecklingen av den regionala förmågan att förebygga och hantera krissituationer.
Alla de här aspekterna kommer givetvis när de införlivas och utvecklas att bidra till en bättre utvecklingspolitik inom ramen för Europeiska unionens utrikespolitik.
Vi kan säga att även på den här nivån, på Europeiska unionens nivå, måste utvecklingspolitiken inom ramen för utrikespolitiken gå samma väg som utvecklingspolitiken i många medlemsländer gjorde, det vill säga inom ramen för respektive lands utrikespolitik.
Ett sådant påstående förutsätter givetvis att man måste förbättra beslutsmekanismerna och de institutionella strukturerna med hjälp av GUSP, så att samordningen mellan de utvecklingspolitiska och utrikespolitiska instrumenten blir bättre.
I det här sammanhanget är vi övertygade om att vi måste lämna ett postkolonialt paradigm och övergå till ett genuint europeiskt paradigm för utvecklingspolitiken, eftersom vi vet att utvecklingspolitiken i ett europeiskt perspektiv har varit mycket beroende av en del länders politik och deras förhållande till den postkoloniala politiken.
En tredje aspekt att beakta är Europeiska unionens politik och medlemsstaternas politik.
Samstämmigheten mellan politiken på Europeiska unionens nivå förutsätter givetvis en bättre samordning av medlemsländernas politik och Europeiska unionens politik när det gäller utvecklingspolitiken.
Är det omöjligt att uppnå bättre samstämmighet mellan de nationella politikområdena så kommer det säkerligen att vara än svårare att tänka sig samstämmighet för Europeiska unionens utvecklingspolitik.
En fjärde och sista aspekt jag skulle vilja att ledamöterna begrundade när det gäller utvecklingspolitiken är rollen för rådet (utvecklingssamarbete).
De senaste månaderna har man särskilt diskuterat dess roll i unionspolitiken.
Skillnaden mellan utvecklingspolitiken och annan politik på unionsnivå när det gäller förordningar är som vi alla vet flagrant - det räcker med att se hur svårt det var med EUF: s budgetering eller icke budgetering - och det är svårt att tro att vi kan få bättre samstämmighet mellan Europeiska unionens olika politikområden utan en mera aktiv och intervenerande roll från rådets (utvecklingssamarbete) sida när det gäller att bistå politiska beslut som uppenbart borde hanteras vid andra utvecklingsforum men som nu bearbetas av andra råd, av andra beslutscentrum, allt från Agrifin-rådet och rådet (fiske) till rådet (miljö), och där rådet (utvecklingssamarbete) fram till nu inte har haft någon möjlighet att göra sin röst hörd eller på annat sätt ingripa.
Om rådet (utvecklingssamarbete) inte får spela en mera aktiv roll i den globala samordningen av politiska beslut, vilket direkt berör Europeiska unionens utvecklingspolitik som utformas vid sidan av olika beslutscentrum, kommer det säkerligen att bli mycket svårt att utveckla en mera samstämmig politik inom Europeiska unionen när det gäller utvecklingsmålen.
Vi välkomnar Europaparlamentets åsikter som säkerligen kommer att vara lämpliga.
(Applåder)
