# ID: svediakorp-gov396535
# author: Burenstam Linder (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 370
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Anderssons betänkande innehåller mycket av intresse.
Tyvärr är dock det mest intressanta att betänkandet, som skall antas behandla en samlad strategi för en modernisering av socialpolitiken, i stället föreslår en utbyggnad av traditionell socialpolitik och mer överstatlighet på det sociala området.
Socialpolitiken måste förnyas för att arbetslösheten i medlemsstaterna skall kunna minskas.
Även om socialisterna, när det numera finns så många socialdemokratiska regeringar, talar mycket mindre om arbetslösheten än tidigare, är denna arbetslöshet förfärande hög.
Detta trots en internationell högkonjunktur.
Något måste göras för att arbetslösheten inte skall förvandla den så kallade europeiska modellen till en parodi.
Socialpolitiken måste underlätta sysselsättning, skapa incitament till ökad sysselsättning både hos arbetsgivare och arbetstagare.
I Anderssons betänkande krävs social konvergens, det vill säga att systemen alltmer skall likriktas inom och genom EU.
EU skall anta, som det heter, verkliga konvergenskriterier, som är bindande och effektiva.
Andersson vill också ha en effektiv och ambitiös skattesamordning, det vill säga överstatlighet på skatteområdet.
EU skall också, på grundval av en enhetlig definition av fattigdomsgränser, lägga fram rekommendationer om vad som kallas godtagbart minimiuppehälle i medlemsstaterna.
EU skall arbeta fram riktlinjer för kvaliteten i de arbetstillfällen som skapas, vad nu det kan betyda.
Inte kommer arbetslösheten att kunna minskas med alla dessa ytterligare regleringar och ingrepp.
De strukturella problem, som gör arbetslösheten högre i Europa än i Förenta staterna, kommer att bli ännu större.
Det behövs ingen överstatlighet på det här området.
Medlemsstaterna kan utforma sina egna system på det sociala området, var och en inom ramen för sina ekonomiska resurser och politiska preferenser.
Detta är alldeles särskilt viktigt för att inte skapa onödiga problem inför utvidgningen av EU.
Andersson menar att de fattiga östländerna skall påminnas om att den sociala konvergensen skall omfatta även dem.
Det är dock uppenbart att dessa länder, utarmade inom ett kommunistiskt ekonomiskt system, inte kan hålla sig med en socialpolitik som till exempel Sveriges.
Minimiregler och fattigdomsgränser blir antingen meningslösa för de nuvarande medlemsstaterna eller orimliga för fattiga kandidatländer.
