# ID: svediakorp-gov396298
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,760
# sentences: 112
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman, ledamöter!
Jag tackar er för denna kraftfulla, seriösa och konstruktiva debatt.
Det har varit en fredlig debatt med en stor samsyn om de grundläggande punkterna, men även med en bred bekräftelse av parlamentets rättigheter och behovet av samarbete och konfrontation mellan parlamentet, kommissionen och rådet.
Det har varit en konstruktiv debatt för vårt Europa.
Det har sagts att det dokument vi har framlagt är ett politiskt manifest som innehåller vissa inre motsägelser.
Fru Hautala, jag tror nästan att ni som sade detta har rätt, för mitt dokument är faktiskt ett politiskt manifest.
Men det är inget abstrakt politiskt manifest, det är ett manifest om en politisk vilja som vi behöver i denna känsliga fas för Europa.
Det tjänar ingenting till att säga att Europa är i kris om vi sedan inte klarar av att lägga fram ett politiskt manifest, diskutera det, slåss om det och gå vidare tillsammans med slutsatserna av detta.
De motsägelser som sedan Hautala rätteligen har noterat mellan mål och medel är de motsägelser som finns i den aktuella europeiska verkligheten, de motsägelser som vi är kallade att sanera och komma över: detta är vidden av den politiska uppgift vi har i dag.
Jag har belyst dessa motsägelser utan att dölja något: det gläder mig att de har betonats så väl och även ibland framhävs maximalt och det är därför vi vill förändra de instrument som styr vår verksamhet, parlamentets verksamhet, min verksamhet, alla de europeiska institutionernas verksamhet.
Det är därför vi ville ha en stark regeringskonferens och därför som Helsingfors var en känslig fas.
Man har skrivit att vi har låtit bli att driva på för ett starkare Europa och sedan har det visat sig att vi tvärtom i Helsingfors lyckades hålla en låga brinnande som sedan har tagit sig ännu mer.
Tänk på det tal Republiken Frankrikes president höll - jag hänvisar till det här för att det hölls i just denna kammare - om problemen med ett utökat samarbete som återupptog en dialog som tidigare verkade avslutad.
Jag hoppas att den ihärdighet med vilken vi har hållit fast vid ståndpunkterna från Helsingfors kommer att få sin belöning under regeringskonferensen som skall avslutas vid toppmötet i Nice.
Alla - inte bara ledamöterna Poettering och Fiori, utan många talare - har hänvisat till globaliseringen och de svårigheter den medför för våra liv och vår politik.
Kommissionen vill ha globaliseringen, anser att den är positiv eftersom den för upp miljarder människor som var utslagna från världsmarknaden på en miniminivå av anständighet.
Det är tack vare denna globalisering som Kina och Indien och, jag upprepar det, några miljarder människor håller på att vakna.
Jag hoppas att globaliseringen även i framtiden kommer att ha detta positiva innehåll, men den skapar problem i de fattiga länderna och i våra länder, problem vi måste ta itu med.
Detta kommer att bli en av våra stora uppgifter i framtiden.
Den skapar också problem inom de svagaste kategorierna i våra länder.
Det är en rannsakning av våra samveten som vi, dag för dag, måste göra om de verksamma faktorerna, eftersom det står klart att globaliseringen skapar klyftor i våra samhällen, ökar vår fattigdom, ökar mycken ilska, orsakar indelning och uppdelning inom lönenivåer, även för kategorier som verkade homogena, och på detta måste vi fokusera vår uppmärksamhet.
Det är klart att våra unga nyutbildade akademiker konstaterar att det finns löneskillnader som är mer eller mindre stora beroende på den anställning de får och när finanssektorn erbjuder löner som är x gånger högre än för den som till exempel arbetar med forskning, skapar detta problem för hur vårt framtida samhälle skall organiseras.
Detta måste vi fundera ingående över och ärligt talat - och med detta svarar jag Trentin - har vi inte ännu, åtminstone har inte jag ännu, förberett ett heltäckande svar på detta.
Jag började svara i Lissabon, och försökte minska utslagningen av en hel åldersgrupp genom att ombesörja nya kommunikationsredskap för alla unga i Europa, förena alla Europas skolor under en flagg, skapa nya möjligheter för att förhindra geografisk utslagning och utslagning av samhällsgrupper i Europa.
Det är fortfarande för litet för att kontrollera globaliseringen, eller åtminstone förstå dess konsekvenser, men det är ett kraftfullt svar och ett svar vi måste ge.
Det finns också ett svar på global nivå som kommissionen med kraft har framfört under de senaste veckorna via kommissionär Lamy: att återställa förtroendet för tillväxt i tredje världen, som så allvarligt sattes på spel i Seattle, att återskapa WTO: s roll med en omfattande dagordning som just kan klara utmaningen från globaliseringen.
Kommissionen föreslog i Geneve ett kortsiktigt paket som är ovanligt modigt och går många av era krav till mötes.
Vi föreslog ett ensidigt slopande av tullarna för de 38-40 fattigaste länderna, unilateralt, totalt, generellt.
Vi föreslog en reformering av WTO: s rutiner och ökad insyn och vi föreslog att man svarar utvecklingsländerna om problemen med att utöka denna åtgärd.
Om dessa åtgärder kommer vidare under de närmaste dagarna kommer kommissionen - som vi redan har flaggat för - att med kraft driva en nylansering av rundan i sommar, alltså en ny omgång.
Vi försöker sy ihop det sår som öppnades i Seattle.
Detta är kommissionens stora uppgift och samtidigt ett förslag till reformering av WTO med kommissionens bistånd där man äntligen analyserar frågan på djupet, för det har aldrig gjorts under dessa år.
Detta är ett första konkret svar i ett femårsprogram, som inte är till för att ge svar i enskilda frågor utan för att ge just dessa stora linjer, dessa utdrag ur vår framtida verksamhet, utdrag där parlamentets kontroll är viktig och där samarbetet mellan parlamentet och kommissionen är viktigt.
Synergieffekterna mellan kommissionen, parlamentet och rådet är avsevärda, ledamot Cox.
Det står klart att detta tvingar oss att omvärdera konceptet subsidiaritet, som vi har sett och vilket en stor del av mitt inlägg handlade om.
Jag är tacksam mot ledamöterna Poettering, Cox och de andra som har tagit upp det.
Detta är programmets hörnpelare.
Subsidiariteten har alltför ofta betygats vördnad i abstrakt mening men inte tillämpats konkret.
Vi måste ge subsidiariteten ett konkret ansikte och en politisk själ: detta är syftet med vitboken, som skall återge Europa dess värde och ange de konkreta åtgärder som skall genomföras.
Jag vill inte sälja ut Europa, ledamot Dell ' Alba, jag vill inte nedrusta genomförandet av den gemensamma politiken.
Tvärtom vill jag förstärka, påskynda och förbättra besluten och genomförandet av den gemensamma politiken, men jag vill samtidigt undvika att våra system skär ihop på grund av ett stort antal politiska fragment som egentligen inte har mycket gemensamt.
Låt oss komma ihåg hur många gånger vi har gjorts till åtlöje för att vi ägnar oss åt saker som är fullständigt löjliga, som motsäger det sunda förnuftet och motverkar vår befolknings intressen.
Kommissionen kan och måste verkligen vara en föregångare på detta område och för denna omvandling och avlastas onödiga bördor och bli mer trovärdig eftersom den ägnar sig åt core business, eftersom den inte begär utan vägrar ta på sig onödiga uppgifter och befogenheter.
Kommissionen måste bli en pådrivande kraft.
Som Cox sade, " enabling Europe " och inte " including Europe ", och många gånger har vi varit å ena sidan enabling och å den andra including.
Försäkran nummer två: dessa är inte tomma föresatser.
Vi har redan börjat arbeta på dem, inte bara för den interna reformeringen av kommissionen tillsammans med kommissionär Kinnock, utan även i några första reformer av politiska sakfrågors uppbyggnad.
Vi skall ge er ett exempel: om det finns något politiskt område som ligger kommissionen varmt om hjärtat så är det konkurrenspolitiken.
Nåväl, vi har lagt fram ett förslag till reform - och denna kammare stödde denna idé med mycket stor majoritet i januari - som skall möjliggöra för kommissionen att koncentrera sig på kampen mot de allvarligaste konkurrensbrotten, de som är mest framträdande på europeisk nivå, och inom detta område har vi startat ett bredare samarbete än de nationella myndigheterna.
Detsamma har vi gjort om vitboken om livsmedel.
Jag har hört kritik - och jag förstår kritiken - om att " den har mindre makt än den amerikanska Food and Drug Administration ".
Ja visst!
Jag ville utnyttja de nationella myndigheterna som redan är verksamma på området.
Om jag skulle ha använt ett organisationsschema som det amerikanska hade ni gjort uppror i dag och sagt: " Ni har skapat ännu en centraliserad maktapparat i Bryssel! "
Detta är Europa: denna ömtåliga jämvikt mellan de nationella strukturer som finns i dag och som måste värdesättas, sättas in i ett nätverk med den europeiska myndigheten, inte förödmjukas av att en europeisk myndighet tillkommer.
Det är en svår utmaning eftersom man hittills aldrig har försökt sig på det, liksom utmaningen med utvidgningen är svår.
Jag uppskattar den stora enigheten om utvidgningen.
Det har knappt hörts en enda skiljaktig mening i debatten i förmiddag, och jag uppskattar det eftersom utvidgningen kommer att bli ett beslut som medför uppoffringar för oss, som medför stora förändringar hos oss själva.
Vid tidpunkten för det konkreta beslutet här måste vi och ni stå eniga för att visa att utvidgningen ligger i fredens och välståndets intresse och genomförs som en garanti för våra folk, liksom för de länder som försöker utvidga sig, som jag sade tidigare.
Jag har inte en tanke på att gå vidare med en utvidgning som inte är seriös, som inte är stark, och framför allt - ledamot Muscardini var mycket uppmärksam och gjorde ett riktigt påpekande - kan inte utvidgningen skapa två sorters medlemmar: Utvidgningens förnämlighet ligger just i det faktum att när ett land väl kommer in här är det jämställt med alla de andra.
Jag sade att vi är ett förbund av minoriteter, en union av minoriteter: detta är det fantastiska med Europeiska unionen.
Men utvidgningen består också av stränghet.
Man har påmint mig om problemet med kärnkraftverken och problemet Donau.
De senaste dagarna har jag varit i Litauen, Slovakien och Rumänien: tre länder där vi har tvingats begära att kärnkraftverk skall stängas.
Det har vi gjort medvetna om de allvarliga problemen för de lokala ekonomierna, men vi har förklarat att detta är Europas regler, vi har förklarat att det är en säkerhetsåtgärd som alla bör vidta, som alla måste vidta, som alla vidtar.
Detta har dessa länder som vi har hjälpt med omställningen förstått.
De har engagerat sig i stängningen av kärnkraftverk, som är en enorm uppoffring för dem.
Men detta är Europa: Varför uppoffra sig?
För att det mål som ligger i allas gemensamma intresse skall uppnås.
Jag tror att det är viktigt att vi finner en samsyn även om Afrika.
Jag har hört många brinnande inlägg om Afrika, som även jag tog upp i mitt anförande för Afrika är ett kors för oss: ingen bryr sig om Afrika.
Jag påminner om den stora rundresa den amerikanske presidenten har gjort under de senaste åren, som gav en strimma av hopp, sedan följde ingenting av detta.
Afrika är i huvudsak vårt problem.
Det finns naturligtvis med i den utrikespolitiska analys vi gjorde förut: frågan om utvidgning, Medelhavet, Ukraina, Ryssland och detta afrikanska problem som vi tittar på.
Förberedelserna för toppmötet går framåt, men det finns enorma svårigheter: det finns dramatiska skiljelinjer i Afrika, och jag försöker även i denna mening minska dem, jag försöker laga sprickor som en nödvändig förutsättning för att skapa en stor politik för detta så desperata Afrika.
Task force vid GD Bistånd arbetar i nära samarbete med GD Yttre förbindelser för att också verka inom nya områden i Afrika.
Vi börjar samarbeta inom kommunikationer, utbildning och vetenskap.
Om vi inte sätter fart inom dessa civilisationsområden kan inte Afrika göra det.
Jag är dock medveten om att vi fortfarande befinner oss i början och ber därför om stor öppenhet och stor hjälp med detta.
Man har också förebrått mig för att jag inte tog upp vissa viktiga kapitel som fisket.
Det är riktigt, jag tog inte upp fisket.
Jag tog inte heller upp jordbruket eller skolan och jag tog inte upp hela den stora äldrevårdspolitiken.
Jag tog inte upp det eftersom jag tycker att en femårsplan skall ge de stora riktlinjerna för utvecklingen generellt sett, men jag är övertygad om dess enorma vikt för den europeiska sammanhållningen och solidariteten.
Jag försäkrar er om ett engagemang på detta område eftersom det är klart att det ingår i läggandet av den storslagna mosaik vi har skisserat i debatten i dag.
Kommissionen måste lägga manken till, just inom dessa våra huvudfunktioner där vi måste göra vår oersättliga roll som politisk och moralisk ledare för Europa gällande för att visa på fördelar och kostnader med vår politik, för att vara mycket tydliga gentemot befolkningen som kräver tydlighet av oss, som kräver total insyn.
På denna punkt lugnar och uppmuntrar mig denna debatt.
Den lugnar mig eftersom jag har uppfattat en bred samsyn om de grundläggande dragen i vårt program, och eftersom jag har intrycket att man har förstått dess verkliga innehåll.
Det har varit en fredlig debatt, som jag sade i början, men inte avslagen, tvärtom har det varit en debatt med enbart hög politisk profil.
Så om termen " manifest " kan ha en negativ klang, äger den dock också stor giltighet, ett starkt politiskt innehåll.
Vi har talat med ett språk som Barón Crespo kallade rakt och öppet.
Det har framkommit klart, men med kraft, att vad vi har framför oss är de stora politiska utmaningar vi måste ta itu med tillsammans.
Detta gör ett intimt samarbete mellan parlamentet och kommissionen än viktigare.
Det får mig att känna mig uppmuntrad.
Somliga blev inte övertygade av anförandet, som Wurtz som i sitt uttalande sade att han uppskattade den konstruktiva andan och som också sade: " Vi har fem år på oss att lyckas ".
Vi är beredda att samarbeta.
Det är det jag vill, och inte - Cox - för att jag någonsin har märkt att jag upplevde en smekmånad.
Ni sade att smekmånaden är slut.
Mina minnen från min smekmånad är något annorlunda än från de månader vi har tillbringat tillsammans, men det gläder mig att ni använde detta ord.
Hur som helst går jag ur denna debatt än mer övertygad om att de stora utmaningar som väntar oss är politiska utmaningar.
De fordrar stor energi, en energi som kommer att bli större ju större synergieffekterna mellan institutionerna blir.
Jag skulle vilja avsluta med den hänvisning Barón Crespo gjorde.
Han hänvisade till någonting som är mig mycket kärt när han nämnde Ambrogio Lorenzettis fresk om det goda styret i Siena.
Om ni minns den är det är en fresk där allting fungerar.
Det finns människor som arbetar, det finns handel, det finns hierarkier som man känner igen mycket klart i samhället Siena.
Det var en veritabel femårsplan för Sienas kommun.
Det var deras dokument med vilket de ville spegla samhället som det var.
Vi kan inte känna annat än beundran, för egentligen kan den vara en riktpunkt.
Ledamot Barón Crespo, vi får inte heller glömma bort att femårsplanen inte kan ha haft något inflytande på världen i praktiken.
Den försvann från de politiska manifesten när Sienas roll i världen försvagades.
Jag tror att vi bör undvika denna fara.
(Applåder)
