# ID: svediakorp-gov396250
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,048
# sentences: 109
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, ledamöter!
Ett femårsprogram är ett viktigt åtagande och därför tyckte jag det var bättre att ni alla fick hela texten till talet utdelad, den finns på fyra språk.
För att respektera tidsbegränsningen skall jag endast ta upp de stora dragen i mitt program: ett program för början av en mandatperiod och för början av ett nytt sekel under vilket man har både rättighet och skyldighet att se Europa i ett vidare perspektiv, ett Europa som för närvarande upplever en motsägelsefull tid.
Vi skall komma ihåg att Europa under sina femtio års historia har gett oss fred, säkerhet och frihet, och att det enade Europa också har bidragit till att ge oss en period med aldrig tidigare skådat välstånd.
Nu känner vi av början på en solid återhämtning som även verkar kunna bli mycket varaktig om vi för en klok politik, en återhämtning som är en logisk följd av de ansträngningar vi har gjort.
Vi får den inte gratis, utan som en konsekvens av saneringen av de offentliga finanserna i Europas länder, som har hållit inflationen under kontroll med en klok politik inriktad på kostnadskontroll och ökad produktivitet.
Detta i ett Europa som har inlett en energisk omstrukturering av sina industrier, banker och sin offentliga service, även om denna process ännu inte är fullbordad, även om det fortfarande är långt kvar att gå.
Trots dessa aspekter finns det ändå besvikelse och oro i Europa: besvikelse och oro för arbetslösheten som inte minskar tillräckligt snabbt, för en teknisk eftersläpning som framstår som större och större, och som framför allt börjar åtföljas av en kraftig eftersläpning också inom det vetenskapliga området, för de europeiska institutionerna som verkar vara långt efter, som inte verkar vara tiden vuxna, i första ledet kommissionen själv.
Kommissionen kris var faktiskt en avgörande punkt i förhållandet mellan Europa och dess medborgare, och det låga valdeltagandet i Europavalen var ett oroande tecken på detta.
Något som går ännu djupare är dock känslan av osäkerhet, känslan av att inte vara förberedd för den nya värld som växer fram, en värld som förändras totalt, som genom globaliseringen kommer att förändra också våra referensramar.
Detta är ingenting alldeles nytt i historien: Europa har redan tidigare en gång genomgått en liknande förändring med en explosionsartad ökning av marknaderna, förändrade referensramar och en ny världsuppfattning.
Jag syftar på femtonhundratalet, efter upptäckten av Amerika, då allting förändrades.
Vissa länder - såsom Frankrike och Spanien - visste att svara på utmaningen och gav upphov till stora nationalstater.
Andra länder - såsom Italien - klarade inte denna utmaning och förlorade all den dominans de hade byggt upp under millenniets första hälft: en dominans inom vetenskap, teknologi, ekonomisk utveckling, försvarsstrukturer och militär organisation, filosofi och litteratur.
I dag står Europa inför en liknande utmaning och vi vet att historien kommer att vara lika skoningslös som förr i tiden.
Mot bakgrund av dessa stora förändringar fordras ett ekonomiskt starkt Europa för att förhindra att våra nationalstater även nu försvinner genom en globalisering med dimensioner och utmaningar utan motstycke i vår historia.
Globaliseringen påbjuder nämligen enhet.
Varje dag hör vi nyheter om nya avtal på global nivå och varje dag hör vi nyheter om förändringar också på europeisk nivå.
Men ännu mer nödvändigt är att Europa känner sig starkt på det politiska planet.
Tidigare har den inre marknaden och den gemensamma valutan varit den fasta punkten i vårt handlande, det bärande elementet i Europas liv.
I dag är de nya gränserna för den europeiska integrationen politiska gränser: den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, den inre rättvisan och säkerheten och - på ett underordnat plan - den avgörande frågan om de grundläggande politiska värderingar vår samexistens vilar på.
Därför har kommissionen antagit den strategiska planen för 2000-2005, en plan som genast översändes till Europaparlamentet, som ni redan känner till och som jag alltså inte skall beskriva i detalj här.
Någon kanske anser att den är för allmänt hållen, men inga politiska instanser upprättar detaljerade femårsplaner.
Detta är Europeiska unionen, inte Sovjetunionen.
I vår plan anges de stora referensramarna, vår verksamhets inriktning i stort: för det första att utveckla nya styrelseformer för Europa, för det andra att expandera och utvidga området för fred, frihet och säkerhet, för det tredje att lansera en ny ekonomisk utvecklingsfas, för det tredje att värna och öka livskvaliteten.
Dessa är våra stora handlingslinjer för de kommande fem åren.
Vad den första beträffar - de nya styrelseformerna för Europa - vet ni redan att kommissionen har åtagit sig att lägga fram en vitbok och inte en komplett lagtext eftersom kommissionen inför de stora frågor som förändrar strukturen för vårt umgänge först tar fram ett debattunderlag.
Sedan diskuterar vi innehållet med er, och ur detta uppstår ett först politiskt dokument och slutligen en lagtext.
Detta är ett öppet och kraftfullt sätt att gå till väga, så att alla europeiska institutioner och Europas befolkning involveras.
Denna vitbok är ett svar på de utmaningar utvidgningen ställer upp.
Det är utvidgningen som tvingar oss att se över hur alla våra institutioner fungerar, att till och med se över vår politik - all vår politik - och framför allt tänka igenom vad vi skall fortsätta att göra på unionsnivå när medlemsländerna är tjugofem eller trettio, vad som bättre görs av de enskilda staterna, regionerna eller de lokala myndigheterna.
Men det är inte bara utvidgningen som driver oss till denna översyn: som jag sade nyss är det också globaliseringen av ekonomin och politiken.
Vi måste styra Europa så att vi blir mer effektiva, kommer närmare medborgarna och verkar för allas delaktighet.
Först och främst måste vi ta itu med den stora frågan om kvinnors delaktighet.
I den jämförelse mellan Europa och Förenta staterna som nyligen gjordes är en av de stora skillnaderna inte så mycket arbetskraftens rörlighet eller tillgången på riskkapital utan kvinnors deltagande i det ekonomiska livet, ett deltagande som i Förenta staterna har helt andra dimensioner än i Europa.
Det handlar om ett område där Europa tvärtom alltid har varit ledande: detta måste vi alltså tänka igenom på djupet och öppet, och alla institutionerna - kommissionen, parlamentet och rådet - måste tänka igenom sin roll och sin politik.
Vi kommer alltså att omedelbart börja arbeta med denna vitbok, även om vi måste avvakta resultaten fån regeringskonferensen innan vi slutför den och den därför inte kan läggas fram förrän våren 2001.
Det blir ingen filosofibok utan en konkret bok med många detaljerade förslag.
Vi - kommissionen - är de första att veta att vi måste göra en total översyn av oss själva, och därför kommer vi att göra två saker: vi kommer att engagera oss och vi engagerar oss redan nu till fullo i den interna reformen, och vi kommer att tänka igenom vår politik på djupet.
Jag har bett alla kommissionärer - och vi kommer att be dem om en ännu djupare analys - att identifiera all verksamhet som kan läggas ned.
Kommissionen måste fastställa sin kärnverksamhet, den verksamhet vi skall koncentrera oss på, och upphöra med mindre viktig verksamhet för att frigöra nya resurser och få ett korrektare och mer samarbetsbetonat förhållande med de enskilda länderna, med regionerna och med de lokala samhällena.
Vi skall alltså frigöra nya resurser, men det kommer också en tid - fruktar jag, och jag vill säga det här inför parlamentet - då även dessa nya resurser som vi redan håller på att frigöra inte kommer att vara tillräckliga för att vi skall kunna ta itu med våra nya uppgifter: jag tänker på utvidgningen, på den nya rättsliga och inrikespolitiska sektorn, på hälso- och sjukvårdsfrågorna, på miljöfrågorna.
Den dagen, när vi har utnyttjat alla våra resurser maximalt, kommer jag inte att tveka att inställa mig inför er för att be om nya resurser, men jag säger redan nu att om vi inte har erforderliga resurser måste vi vägra ta på oss några nya uppgifter, eftersom det inte finns någon överensstämmelse mellan de nya uppgifter vi tar på oss och de resurser vi har till vårt förfogande.
Vad den interna reformen beträffar känner ni väl till det engagemang min kommission har lagt ned på denna fråga från första dagen.
Jag vet mycket väl att vi inte kan uppnå några politiska mål om kommissionen inte reformerar sig internt kraftigt och genomgripande, om vi inte blir effektivare, om vi inte tar ett effektivitetssprång inom alla sektorer med början i den sektor där vi hittills har samlat på oss den mest dramatiska eftersläpningen, det vill säga inom det externa biståndet.
Att ge hjälp snabbt när den behövs räddar människoliv.
Att ge den för sent kan i många fall vara värre än att inte ge den alls.
När jag talar om externt bistånd går mina tankar i första hand till Balkan, där det finns en stråle av hopp tack vare våra funktionärers engagemang på fältet, ett extraordinärt engagemang med tanke på de organisatoriska problem vi har.
Jag tänker även på Bernard Kouchners bemödanden, på stabilitetspakten som vi står bakom med kraft, med total hängivelse, men jag tänker också på de nya händelserna i till exempel Kroatien, där situationen har förändrats på några veckor: de europeiska institutionerna öppnade omedelbart dörren för en dialog med detta land, de mottog denna nyhet väl medvetna om att inte bara Bosniens utan framför allt Serbiens problem endast kommer att kunna lösas om vi slår en demokratisk järnring kring Serbien.
Detta är det nya element vi måste bidra till att införa på Balkan.
Vi måste bli effektivare på detta område, vi måste öppna Donau för trafik igen.
Det är motsägelsefullt att erbjuda hjälp till Rumänien och Bulgarien och låta dessa länders stora resurs vara blockerad.
Vi måste rena floden och därför kommer den miljöansvariga kommissionären under de närmaste dagarna att lägga fram detaljerade projekt för att få bukt med detta allvarliga problem.
Vi har gjort mycket på Balkan: den nya Europeiska byrån för återuppbyggnad av Kosovo, insatsstyrkan för Balkan, en ny förordning för att snabba upp rutinerna.
Vi måste dock absolut göra mer.
Vi måste liberalisera handelsutbytet inom regionen och utbytet mellan denna region och Europeiska unionen.
Vi måste bidra till att konstruera infrastruktur som bryter en sekellång isolering.
Vi måste intensifiera ansträngningarna för att i dessa länder bygga upp demokratiska och pluralistiska samhällen med ett civiliserat samhälles institutioner, offentliga strukturer, ordningsmakt och organisation, men framför allt måste vi få dessa länder att arbeta tillsammans och se regionen som en enhet både politiskt och ekonomiskt.
Om vi inte gör det har vi misslyckats med vår uppgift.
Minns att Marshallplanen på sin tid inte bara hade effekt på grund av sina stora resurser: den fick ännu större effekt eftersom den tvingade oss européer att arbeta tillsammans med ett nytt perspektiv, att ge vår politik och vår ekonomi en ny horisont.
Detta är vad vi måste göra för Balkan.
Europa måste för Balkanländerna och hela resten av världen bevisa sin förmåga att utvidga området för säkerhet, fred och frihet, sin kapacitet att spela en huvudroll på den internationella scenen.
Självfallet kommer vi åter igen tillbaka till utvidgningen, som måste genomföras genom att man samtidigt utvidgar området för säkerhet, fred och frihet.
Vi har lovat mycket i denna riktning men jag tror att vi kommer att kunna hålla våra löften även om vi har en mycket delikat uppgift framför oss.
Utvidgningen, som kommer att följa oss under hela vår femårsperiod och även senare - jag tänker på kandidatländernas förhoppningar - måste komma till stånd med säkerhet och objektiva kriterier, men den måste också komma till stånd så att man lugnar den allmänna opinionen i de berörda länderna och, än mer, lugnar vår egen allmänna opinion.
Det kommer att bli vänskap, harmoni och öppenhet, men också stränghet i utvidgningen.
Jag upprepar: vi måste lugna den allmänna opinionen i de länder som vill bli medlemmar, men vi måste lugna vår egen allmänna opinion ännu mer.
Våra skyldigheter upphör inte med utvidgningen, de upphör inte med Balkan.
Det finns några andra frågor som är avgörande: förhållandet med Ukraina, förhållandet med Ryssland, förhållandet med våra grannländer och i än högre grad den stora frågan om förhållandet med södra Medelhavsområdet, som kommer att bli den avgörande punkten i den europeiska historien, för kommande generationers säkerhet och trygghet i Europa.
I denna mening har vi en skyldighet mot hela Afrika: Afrika som man har vänt sig till med förhoppningar på den senaste tiden, som har fått mottaga erbjudanden men där ännu ingenting konkret har genomförts.
Afrika där övergången under de senaste åren inte har varit från totalitära regimer till demokrati utan tvärtom, från demokrati till totalitära regimer.
Afrika som är bekymmersamt för oss att konfronteras med.
Därför har vi ytterligare en uppgift på det internationella planet, vilken kommissionären med ansvar för handelsfrågor redan har föreslagit: uppgiften att återuppta Millennium Round, med ett stort tillmötesgående som vi redan tagit på oss och erbjöd redan innan Seattle, men som inte kunde konkretiseras.
Att alltså ta över bördan för vissa grundläggande problem från de fattigaste länderna, inte bara vad gäller avskrivning av skulder utan även att ensidigt öppna för handel med världens fattigaste länder.
Det krävs en ny lösning, annars kommer händelser som de i Seattle alltid att upprepas och förhindra att Europa utövar en positiv roll i historien.
Överallt i världen måste Europas agerande styras av stor respekt för principerna om frihet, respekt för individens rättigheter och respekt för minoriteters rättigheter.
Låt oss komma ihåg att vi, Europeiska unionen, är en union av minoriteter: alla vi är i minoritet i Europa.
Det finns en oro även hos våra femton länder, en oro som kanske kommer att uppstå igen under den kommande tioårsperioden.
Jag talar om fallet Österrike, där kommissionen har varit sin roll trogen.
Vi har verkat för sammanhållning av unionen men varit orubbliga i vårt försvar av fördragen, redo att bestraffa varenda litet övertramp som innebär ett brott mot principerna om demokrati, rättigheter och respekt för minoriteter.
Vissa har kritiserat mig för det lyckönskningsmeddelande jag skickade till kansler Schüssel.
Jag skall säga er: förväxla inte en nödvändig och pliktskyldig formell hövlighet med mindre reell fasthet.
Läs brevet igen: hänvisningen till unionens grundläggande värderingar är ett utdrag ur fördragets artikel 6, jag upprepar artikel 6 i fördraget, och detta är ingen tillfällighet.
Jag frågar er också: tror ni att kommissionen någonsin har påmint någon annan nyvald europeisk regeringschef om dessa principer?
Det är detta vi vill göra: bibehålla vår roll av övernationell struktur, bibehålla den roll vi har fått genom fördragen, men också vara obevekliga om principerna och utgå från fakta i våra bedömningar.
I november förra året lade kommissionen fram ett förslag till direktiv mot rasismen.
Jag ber rådet att snabbt anta det och jag ber parlamentet att hjälpa oss i denna kamp, som ytterligare fördjupar den grundläggande basen för vår sociala sammanhållning.
Jag skall avsluta med att snabbt påminna om de sista två punkterna i vårt program: ekonomin och livskvaliteten.
Jag har redan talat om ekonomin: vi är väl medvetna om vilka grundingredienserna är för att föra in Europa på vägen mot en återhämtning som kan vara länge och äntligen skapa arbetstillfällen.
Vi måste fortfarande hålla inflationen nere, fortsätta med avregleringen, värna konkurrensen i än högre grad, driva på spridningen av informationsteknologi och av all ny teknik, driva på vetenskapen, vetenskapens förfront, njuta av att befinna oss i vetenskapens förfront.
Det kommande toppmötet i Lissabon om dessa frågor - spridning av teknik och sysselsättningen - blir ett avgörande toppmöte.
Det behövdes fyra år innan vi kunde ha ett toppmöte av detta slag.
Nu kommer vi äntligen att ha det: vi får inte missa tillfället.
Det sista åtagandet är slutligen att öka livskvaliteten.
Vi inledde detta kapitel med vitboken om livsmedelssäkerhet: nu måste vi göra stora framsteg på miljöområdet.
Fallet med fartyget Erika och giftutsläppet i Donau visar hur angeläget det är med insatser på europeisk nivå till skydd för miljön.
Det är dags att fundera på, och sedan förverkliga, en europeisk räddningstjänst.
I allt för många fall hör man krav på detta efter det att katastrofen har inträffat.
Jag tror att man måste börja tänka på dessa saker innan katastroferna inträffar.
Dessa är de utmaningar vi har framför oss: vi som kommission men också alla de andra europeiska institutionerna.
Ledamöter, fru talman, hur skall vi mäta våra fem verksamhetsår?
Hur skall vi mäta resultaten av dessa fem år?
Jag vet inte, men en måttenhet kan helt klart vara den kamp vi måste utkämpa tillsammans.
Låt oss ta en mycket enkel parameter: valdeltagandet vid nästa Europaval.
Om det blir högre än vid det föregående valet betyder det att vi har vunnit vår kamp.
Fru talman, ärade ledamöter!
Vi har alla dessa stora politiska utmaningar framför oss, men vi har också stora möjligheter framför oss, just på grund av den återhämtning som har inletts.
Detta, ärade ledamöter, kan bli Europas decennium.
Jag säger: detta måste bli Europas decennium.
