# ID: svediakorp-gov395910
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-02-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 980
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, mina damer och herrar!
Kommissionen sammanträdde i går morse och fattade, självständigt och med stöd från samtliga medlemmar i kollegiet, politiska beslut av grundläggande betydelse.
Redan i går förklarade sig kommissionen dela den oro som unionens 14 medlemsstater gav uttryck för och som upprepats här av företrädarna för ordförandeskapet.
I dag, inför er alla, och som företrädare för hela kommissionskollegiet, kan jag upprepa detta.
Låt mig i första hand med kraft rikta er uppmärksamhet på det som i ett ögonblick som detta är kommissionens politiska roll.
På samma sätt som parlamentet, är kommissionen en av unionens övernationella institutioner och kan just därför inte ha några bilaterala diplomatiska förbindelser med medlemsstaterna.
Det är just när kontinuiteten, sammanhållningen och försvaret av unionens gemensamma värderingar verkar hotade, som kommissionens politiska roll upplevs som starkast och tydligast.
Låt oss inte glömma, mina damer och herrar, att Romfördraget inte innehåller någon artikel om utträde, vare sig frivilligt eller påtvingat, för en medlemsstat.
Och skälet till detta är att själva grundtanken med den fantastiska konstruktion som kallas Europeiska unionen är just att varje enskild stat, i det ögonblick som man blir medlem i unionen, fullständigt och för alltid skall acceptera unionens grundläggande principer.
Dessutom beskriver fördragen i detalj vilka åtgärder som skall vidtas för att de principerna verkligen skall respekteras.
Mot den bakgrunden skulle kommissionen frånsäga sig sitt ansvar om den skulle försöka bibehålla arbetsrelationer med Österrike, på samma sätt som med alla de övriga medlemsstaterna.
Mina damer och herrar!
När någon av unionens medlemsstater befinner sig i svårigheter, är det hela unionen som befinner sig i svårigheter.
(Applåder) Den skyldighet som en stark övernationell institution har är inte att isolera enskilda medlemsstater, utan att oupplösligt binda dem vid unionens grundläggande värderingar.
Den skyldigheten kommer kommissionen att hävda med den yttersta kraft.
Å andra sidan finns det ingen anledning att uppmana kommissionen att fortsätta följa utvecklingen i Österrike, steg för steg.
Europeiska unionen kan inte överleva utan principerna frihet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Det är unionens grundvärderingar.
De är själva unionens existensberättigande, de är frukten och resultatet av de högtidliga löften som medlemsstaterna har avgivit när det gäller att respektera människor och folk, oavsett tro, ursprung eller samhällsställning.
Dessa principer överensstämmer helt med respekten för rättsstatens principer och kommissionen, som är garanten för rättsstaten, kommer inte att vika en tum när det gäller dess försvar.
Även det mest obetydliga intrång när det gäller människors eller någon minoritets rättigheter kommer vi att reagera på med kraft.
Som en ledamot i ett av kandidatländernas parlament sade till mig, så är Europa en union av minoriteter och känner därför en djup respekt för alla enskilda individers rättigheter.
Fru talman, mina damer och herrar!
Tillåt mig ännu en mycket kort reflexion.
Med sina över 900 år är universitetet i Bologna, mitt alma mater, och det äldsta universitetet i världen.
På väggarna i en av de vackraste salarna kan man fortfarande se vapensköldarna från de studenter och lärare som valde det universitetet, för hundratals år sedan, som sitt lärosäte.
Där finns fortfarande över 7000 vapensköldar från hela Europa, från Transsylvanien till England.
Detta var redan då Europa: en plats där idealen inte kände av några av den tidens geografiska och politiska gränser, en gemenskap med gemensamma värderingar, ideal och kunskaper.
Men Europas historia har inte vävts samman enbart av kulturellt utbyte, kunskapens utvidgning och en robust, gemensam värdegrund.
Bredvid vapensköldarna från de olika universitetssamfunden, i varje liten by i Europa, bär monumenten över dem som fallit i kriget vittne om de tragedier som drabbat vår kontinent.
Europas historia har under sekler utmärkts av en obruten följd av krig och konflikter.
Europa, civilisationens vagga, har gjort sig skyldigt till de mest avskyvärda missdåd som förekommit i mänsklighetens historia.
Därför valde jag att som första handling under mitt ordförandeskap göra en pilgrimsfärd till Auschwitz, för att klart och tydligt, men ändå med den stillhet som platsen kräver, påminna om att detta är minnesplatsen framför alla andra, att Europa inte får glömma, och för att upprepa att dagens och morgondagens Europa är, och inte någonsin kommer att kunna vara annat än, en union av frihet, rättvisa, säkerhet och fred.
Frihet, rättvisa, säkerhet och fred.
Detta är vad Europeiska unionen har varit och det som Europeiska unionen förblir.
Den mest enastående, modiga och framgångsrika politiska konstruktionen under det sekel som just har avslutats har kunnat garantera sina medborgare frihet, rättvisa, säkerhet och fred.
Och det är detta som ett enat Europa vill erbjuda under det sekel som just har inletts, till dem som förbereder sig för att vara en del av det.
I dag på eftermiddagen, just i detta ögonblick, borde jag egentligen ha befunnit mig i universitetet i Lovanio för att tillsammans med den franske premiärministern och generaldirektören för Världshälsoorganisationen, fru Brundtland, promoveras till hedersdoktor.
Jag kommer att komma litet för sent till den ceremonin, men jag tror att det inte finns ett bättre sätt att hedra ett universitet, som är en av den europeiska kunskapens mest betydelsefulla symboler, än att komma hit, till detta parlament, det högsta uttrycket för folkligt självbestämmande, och vittna om detta passionerade engagemang, mitt personliga och Europeiska kommissionens, när det gäller försvaret av de principer som utgör själva grunden för ett enat Europa.
(Applåder)
