# ID: svediakorp-gov395879
# author: Sauquillo Pérez del Arco (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-01-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 670
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill inte vara dramatisk och jag vet att många ur civilbefolkningen utsätts för våld vid väpnade konflikter i olika länder.
Mellan 1992 och 1997 mördades emellertid 131 hjälparbetare, humanitär personal i FN: s tjänst som kämpar för de mänskliga rättigheterna på platser där konflikt råder.
Mellan den 1 januari 1994 och den 17 mars 1997 kidnappades vid 35 tillfällen 119 personer, alla hjälparbetare och humanitär personal.
1992 dog en FN-representant varje månad en våldsam död.
1993 dog en varannan vecka och 1994 en varje vecka.
Under de första två månaderna 1997 dog 9 samarbetspartner.
1996 utsattes 153 ombud från Röda korsets internationella kommitté för olika incidenter, inklusive mord och kidnappning.
Jag vill särskild påminna om de tre mördade läkarna från organisationen Läkare utan gränser - Spanien i Rwanda 1997.
Nåväl, som vi säger i kompromissresolutionen, med vilken vi vill avsluta den här debatten, så är morden på samarbetspartnerna Iñigo Eguiluz och Jorge Luis Mazo från organisationen Fred och tredje världen den 18 november i Quibdó, 500 km norr om Bogotá vid Atratofloden, bara det sista i en lång rad av attentat.
Attentat inte bara mot personernas integritet utan mot de mänskliga rättigheterna, de internationella mänskliga rättigheterna och rätten för konflikternas offer att få hjälp, att förövarna döms samt att erforderliga åtgärder vidtas för att förhindra att den här typen av brott förblir straffria.
Den osäkerhet som biståndsarbetarna känner beror givetvis på att antalet väpnade konflikter har ökat, men även på att hjälporganisationerna är fler och att konflikterna i sig är av annan karaktär.
Det är inte längre fråga om konflikter mellan den reguljära krigsmakten, som kontrolleras politiskt, och några hierarkiskt styrda paramilitära rörelser med en tydligt angiven ideologi, där parterna i konflikten på ett eller annat sätt var ansvariga för hjälparbetarnas skydd, vars aktiviteter gynnade befolkningen.
I dag finns inte detta längre.
Hjälparbetarna och aktivisterna utsätts för stråtröveri.
Civilbefolkningen betraktas bara som en faktor till i konflikten, en del av såväl den politiska som militära strategin.
De humanitära aktiviteterna hindrar därför parterna i konflikten att nå sina mål, vilka ofta av etniska, religiösa eller kulturella skäl består i att eliminera en del av civilbefolkningen.
Inför en sådan verklighet är biståndsarbetarnas säkerhet en fråga med stor räckvidd som oroar parlamentet och som borde oroa såväl kommissionen, som finansierar mer än 180 icke-statliga organisationer i konfliktområdena, som rådet, som förtvivlat försöker bedriva en utrikespolitik i överensstämmelse med fördragen med främjandet av de mänskliga rättigheterna och med den säkerhetspolitik som just nu konkretiseras i humanitära gärningar.
Vi i parlamentet vill därför uppmana övriga institutioner att också känna oro.
Kommissionen genom att utforma ett meddelande om säkerhetsvillkoren för hjälp- och biståndsarbetare och genom att vidta åtgärder som kan garantera våra biståndsarbetares säkerhet.
Innan vi kommer till de åtgärder som föreslås av en del regeringar, som till exempel ett militärt skydd för biståndsarbetarna, måste vi lägga fram andra effektivare förslag.
Rådet kan genom GUSP främja de internationella mänskliga rättigheterna och en europeisk civil fredsstyrka kan kanske inrättas.
1999 firade vi femtioårsdagen av Genèvekonventionen för de mänskliga rättigheterna, den konvention som skyddar civilbefolkningen i väpnade konflikter och garanterar ett internationellt bistånd.
Det är ett instrument som är juridiskt förpliktande för alla länder och ändå blir det systematiskt förbigått.
Vi uppmanar rådets generalsekreterare att använda sig av Europeiska unionens begynnande kapacitet och främja de här principerna utanför Europeiska unionen.
FN: s generalsekreterare uppmanade i dagarna Säkerhetsrådet att genomdriva de internationella mänskliga rättigheterna genom att tillämpa kapitel 5, 6 och 7 i Förenta nationernas stadga.
I dag ber vi er bara att bli mera medvetna och vidta åtgärder så att vi kan ta itu med ett problem som inte bara berör icke-statliga organisationer utan också grunden till vår uppfattning om världsordningen.
