# ID: svediakorp-gov395860
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-01-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 630
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Ledamöterna i Gruppen Union för nationernas Europa kan bara instämma med intentionerna i ett förslag till förordning som syftar till att stärka dialogen med de yrkesverksamma inom fiskerisektorn.
Men samtidigt måste vi säga att vissa av metoderna för att organisera dialogen är mycket förbryllande.
För det första behovet av att stärka dialogen.
Den gemensamma fiskeripolitiken omfattar Europeiska unionens samtliga aktörer, men den måste svara mot en mångfald av olika situationer, beroende på fiskezon, båtarnas hemmahamn, traditioner, de fiskeredskap som används, den lokala marknadsorganisationen, osv.
Detta till den grad att en del klarsynta människor har ställt sig frågan om en väl fungerande samordning av ländernas nationella politik inte skulle vara att föredra framför en enhetlig gemenskapspolitik.
Hur det nu än förhåller sig med det är dagens politik enhetlig och de yrkesverksammas situation mångskiftande.
Därför är det så mycket viktigare att organisera täta kontakter med de yrkesverksamma för att beakta deras behov och undanröja de perversa effekterna av vissa förordningar, eller undvika att man rätt och slätt avstår från att tillämpa dessa förordningar, vilket tyvärr ibland sker, eftersom de fullständigt saknar verklighetsförankring.
Detta är skälet till att ledamöterna i vår grupp kommer att rösta för de tre ändringsförslag som har lagts fram i dag.
Dessa syftar till att förbättra arbetet i den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk, knyta kommittén närmare till yrkesutövarna och medlemsstaternas behov, samt kräva att kommissionen lägger fram en årlig rapport för rådet och Europaparlamentet om överläggningarna i kommittén.
Samtliga gemenskapens institutioner, och inte bara kommissionen, är nämligen intresserade av denna diskussion, för att kunna bidra till att ge den gemensamma fiskeripolitiken en inriktning som överensstämmer med våra fiskeflottors legitima intresse.
Vissa inslag i reformen inger oss dock en djup känsla av olust, eftersom kommissionen låter påtryckningsgrupper av mycket skilda slag ta plats i den rådgivande kommittén.
Dessa är för övrigt till största delen hemmahörande i Bryssel och verksamma inom en mycket bred sfär - utveckling, miljö, konsumentfrågor osv.
På fiskarsidan vill kommissionen samtidigt, med hjälp av gemenskapsanslag, på bred front driva upp europeiska branschorganisationer som för närvarande bara existerar på papperet.
Det verkar som om kommissionen med hjälp av en mängd olika deltagare försöker uppväga de nationella organisationerna, som likväl är organiserade, förankrade och fullt representativa.
Det hela ser ut som om kommissionen försöker undvika diskussioner med samtalspartners som är svåra att styra och helt utan underlag skapa en fogligare samverkansstruktur som exakt återspeglar den behagliga bild av kommissionen och dess idéer som kommissionen förväntar sig.
Än mer oroande är att man till slut undrar hur många andra sektorer som redan har organiserats på detta sätt och om det inte i Bryssel har upprättats ett vidsträckt nätverk av organisationer utan verklig representativitet, till största delen finansierade genom gemenskapsbidrag och som deltar i till stor del konstlade samråd.
Det exempel vi i dag undersöker ger oss anledning att tro att risken är stor att denna hypotes är sann.
Under dessa omständigheter skall institutionerna i Bryssel inte förvåna sig över att de förlorar kontakten med folkopinionen.
Medlemsstaterna borde se allvarligt på detta, om de inte vill att de nationella demokratier som de företräder snart skall se sig utmanövreras av konturlösa påtryckningsgrupper.
När det gäller den sektor som för stunden sysselsätter oss, nämligen fiskerinäringen, tycks det oss absolut nödvändigt att tillse att de olika aktörerna i den rådgivande kommittén är väl representativa.
Alla medlemsstater som berörs av fisket bör vara företrädda, liksom yrkesgrupperna i dessa.
Det är dessa grupper vi skall utgå ifrån, och inte konstlade organisationer.
