# ID: svediakorp-gov395811
# author: Palacio Vallelersundi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-01-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,112
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär!
Eftersom vi har gått om tid vill jag ge ett exempel som kan vara lärorikt.
Det var en gång, innan Amsterdamfördragets ankomst, ett råd som debatterade en ändring av Bryssel- och Luganokonventionerna.
För dem som inte är förtrogna med teknikaliteterna så är det ett problem som berör domsrätten.
Med andra ord, inför vilken domare skall man beklaga sina sorger i en gränsöverskridande konflikt.
Rådet träffade en överenskommelse, enhälligt och inom ramen för det mellanstatliga samarbetet, det vill säga långt från gemenskapsandan men nära den internationella offentliga rätten.
Men plötsligt träder Amsterdamfördraget i kraft och i enlighet med artikel 65 var man tvungen att hantera ändringarna i Bryssel- och Luganokonventionerna som en gemenskapsfråga och de nya konventionerna omarbetas till en gemenskapsakt: en förordning.
Kommissionen tog då plats på scenen och mycket snabbt och för att skörda den första frukten av det nya Amsterdamfördraget bestämde man sig för att det räcker med att ändra rubrik för att omarbeta till en gemenskapsakt.
Där det står konvention skall det i stället stå förordning.
Därmed basta.
Kommissionen började således förbereda ett förslag till förordning om nämnda domsrätt, och detta utan att rådfråga någon, utan att rådfråga de olika generaldirektoraten.
I dag behandlar parlamentet betänkandet - fortfarande ett enkelt yttrande, eftersom parlamentet i den här frågan har begränsad behörighet - under ledning av Diana Wallis, som jag hoppas kommer att redogöra för det hela.
Av detta - och här slutar min historia - bör vi dra vissa slutsatser:
För det första den bristande samordningen i rådet.
Rådet är inte rådet, det är rådet i betydelsen " rättvisa ".
Dessutom vill jag tillägga att det var en samling experter, professorer i internationell privaträtt, som förhandlade fram de internationella fördrag som, när allt kommer omkring, tar upp ämnet i fråga.
Man hade inte heller rådfrågat rådet (inre marknaden) och inte heller rådet (allmänna frågor).
Även i kommissionen brast samordningen, vilket är viktigare för framtiden.
Förvisso höll kommissionen på att avgå och det var en svår period, men den bristande samordningen berodde faktiskt på att granskningen skedde efter det att förslaget till förordning hade offentliggjorts, varvid man gick emot alla elementära effektivitetskriterier och till och med respekten för medborgarna och kammaren, för att nämna något annat.
Det här exemplet visar också klart och tydligt vilken svår situation eller, herr talman, om ni så vill vilken stor utmaning vi står inför.
Kriterier för den inre marknaden, kriterier för den internationella privaträtten.
För att omarbeta en handling till gemenskapsakt är det verkligen bara fråga om att skriva förordning där det står konvention?
Enligt utskottet för rättsliga frågor och inre marknaden så får det inte gå till på det viset och jag hoppas att parlamentet delar den uppfattningen.
För att omvandla en handling till gemenskapsakt måste man först och främst och framför allt göra en screaning av var och en av de normerande förslag som läggs fram i förhållande till den inre marknadens grundläggande principer.
Särskilt principen om ömsesidigt erkännande och principen om kontroll i ursprungslandet.
Att omvandla en handling till gemenskapsakt innebär faktiskt att vi visar respekt för den inre marknaden, vilket är mycket viktigt.
För att avsluta arbetet med den inre marknaden måste vi nämligen ta itu med de gränsområden som omger våra nuvarande lagar och eftersom de är förankrade i processrätten, och givetvis även i många delar av den internationella privaträtten, så finns här en klar definitionsbrist.
Om vi tappar bort de kriterier som håller den inre marknaden informerad tömmer vi indirekt meningen med denna och därmed styr vi in på en synnerligen farlig väg.
Det finns även en annan fara.
I den digitala revolution vi nu lever i finns en viss tendens att säga " vi är globala, den inre marknaden har blivit för liten, låt oss reglera världen, varför skall vi ha en inre marknad, låt oss hoppa över den ".
Nåväl, kom ihåg att den europeiska integrationen byggdes på den inre marknaden och att vi dessutom genom ett fördrag är förbundna att respektera de principer som stöttar och gestaltar denna verklighet.
Var finns då konsumenterna, frågar ni mig.
I det exempel jag gav så är det faktiskt så att man försöker skydda dem genom att ge dem en möjlighet att gå till domaren i grannhuset och be honom skipa rättvisa, gå till en domare där man har sin hemvist.
Är detta att skydda dem?
Nej, det är det inte.
Ett bevis på detta är att konsumenterna inte processar när de köpt en liten sak, när de köper en liten sak i närbutiken.
Varför?
Därför att det är mycket dyrt och tar väldigt lång tid.
Vill vi skydda konsumenterna måste vi vidta åtgärder.
Till exempel de två som kommissionen presenterat, small claims procedure eller ett utomrättsligt förfarande vid konsumentkonflikter.
Detta skyddar konsumenterna: Snabba, billiga och effektiva förfaranden.
Dessutom, herr talman, så skyddar vi konsumenterna genom att behandla dem som vuxna och inte tro att de är människor som inte klarar av att välja.
En av Europas största utmaningar i dagens digitala revolution är enligt min mening att ändra kulturen och rådande principer i konsumentskyddet.
Konsumenterna måste skyddas, de måste skyddas i verkligheten, inte bara formellt, och en riskfaktor måste tas med i beräkningen, en för konsumenterna beräknad risk så att de fullt medvetna kan göra sitt val.
Herr talman, snart slutar jag.
Europa måste försvara sina värden, men Europa står också inför en annan stor utmaning, jämvikten mellan den offentliga lagstiftningen och self regulation.
För att skydda konsumenterna måste vi ha en solid och skyddande ram för den offentliga lagstiftningen, men vi behöver också ett utrymme så att vi från det civila samhällets sida kan inrätta system som bättre passar in i den tid vi lever än vad de offentliga institutionerna kan göra.
Vid toppmötet häromdagen i Madrid sade någon till mig: " Fru Palacio, med Internet är ett år som två månader.
Ett direktiv som ni tar fyra år på er att fastställa är en väldigt lång tid ".
Låt oss skynda på, låt oss bevara våra värderingar men vi måste förstå att den inre marknaden är en prioritet.
