# ID: svediakorp-gov395510
# author: Morgantini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-01-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 503
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill verkligen tacka kommissionär Patten för de kunskaper han gett prov på när det gäller svårigheterna i fredsprocessen och den utmaning som Europeiska unionen har antagit när det gäller att förverkliga den.
Det är verkligen dags för fred i Mellanöstern.
Det är dags att avsluta den epok i historien som inleddes med Balford-förklaringen 1917 och det arabisk-israeliska kriget 1948.
Det är dags att det äntligen blir säkra gränser för samtliga länder i området, politiska, sociala och ekonomiska rättigheter, mänskliga rättigheter som erkänns och tillämpas i Syrien, Palestina och Israel, överallt.
Det handlar också om att varje folk och varje individ skall kunna leva självständigt och demokratiskt, men för att det skall kunna förverkligas är det nödvändigt att samtliga parter i konflikten har modet att tillämpa fred och rätt, att man erkänner den andre som en partner och inte som en undersåte som man måste bevilja eftergifter.
Jag tänker i första hand på knuten Palestina-Israel, men det gäller även de områden som ockuperades i Golan 1967 och den södra delen av Libanon efter 1982.
Israel måste ta sitt ansvar, lämna de ockuperade områdena och dela på vattenresurserna, men samtidigt måste Israel få garantier för sin säkerhet och kunna leva i fred i ekonomiskt och politiskt utbyte med samtliga länder i området.
Men säkerheten gäller inte bara Israel.
Samma sak gäller de övriga länderna, i första hand palestinierna som fortfarande lever under militär ockupation och som fortfarande i dag, trots de avtal som undertecknats från och med Oslo, ser sin mark konfiskerad i områdena B och C. Efter Oslo och fram till och med den 17 oktober 1999 har 174 tusen dunans mark konfiskerats, varav 8 462 under den nya regeringen Barak.
Träd har ryckts upp med rötterna, hus har förstörts och framför allt i östra Jerusalem har utnyttjandet av vattnet inskränkts eller förvägrats, medan bosättningarna fortsätter och hela tiden ökar.
Det råder emellertid inget tvivel om att i och med att den nya regeringen valts så har framsteg gjorts, åtminstone har man börjat förhandla igen.
Men det kan inte finnas någon stabil och varaktig fred i Mellanöstern om inte palestinierna får sin egen stat, om de inte fritt kan röra sig på sitt eget territorium.
Det internationella samfundet måste helt enkelt tillämpa resolutionerna nr 332, 248, 245 och 194.
Det är oroande att förbindelserna med Syrien har skjutits på framtiden, liksom Baraks beslut att skjuta upp tillbakadragandet av den israeliska armén och avtalen från Sharm el-Sheikh.
Det är utomordentligt viktigt att Europeiska unionen kan spela en politisk roll i förhandlingarna parallellt med sin roll när det gäller ekonomiskt bistånd.
Vi kan inte nöja oss med att stå i kulisserna, vi måste i stället spela en huvudroll, utan att för den skull hamna på kollisionskurs med USA, som minister Gama påpekade.
