# ID: svediakorp-gov395443
# author: Ribeiro e Castro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-01-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 832
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr minister och rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger!
Det roterande ordförandeskapet är ett av de mest unika kännetecknen för Europeiska unionen.
Varje halvår är det som om vi alla står inför en ny inledning och återigen drar oss till minnes den eviga andan, samma eviga anda, varken mer eller mindre.
De inriktningar som har fört oss hit, som har åstadkommit det som hade varit otänkbart för femtio år sedan, är samma grundläggande inriktningar - dessa och inte andra som vi har velat skapa - som dessa och andra framtida förenta stater i Europa kan föra ännu längre.
Det är klart att känslan av att börja om mycket är en illusion.
Kontinuiteten i våra ärenden kan inte ta någon hänsyn till olika Europa var sjätte månad, men det är en mekanism som friskar upp minnet genom nya infallsvinklar och påminner oss om vad vi är: ett Europa med partnerskap mellan länder, ett nationernas Europa.
Jag hoppas att förväntningarna på det portugisiska ordförandeskapet uppfylls vad gäller ett kreativt och varaktigt sammanfogande av arbetena i Luxemburg, Cardiff och Köln, och i förbindelserna med Afrika, och i arbetet med moderniteten - informationssamhälle och digital-TV - eller i omsorgen om gemenskapens yttersta randområden.
Jag tror att vi i allmänhet borde vara djärvare i befästandet av framtiden för den ekonomiska och sociala sammanhållningen, ett centralt mål för fördragen, långt ifrån uppfyllt, vilket också är bland dem som mest attraherar utvidgningsländerna.
När regeringskonferensen sätter i gång rekommenderar vi försiktighet och realism.
Den fråga som debatteras i Europa i dag är deltagandet: ett effektivt deltagande från befolkningarna, i linje med de verkliga känslorna hos allmänheten i länderna.
Det låga valdeltagandet i valen till Europaparlamentet har diskuterats flera gånger.
Det är ett problem som inte påverkar parlamentets legitimitet, men som pockar på en demokratisk ödmjukhet från oss alla, och får oss att avstå från en våldsam förvandling av unionens karaktär eller fördragens struktur och balans.
Mer än att förvandla allt, bör vi förbättra det vi har, och börja här i denna kammare, i vårt sätt att debattera, genomföra omröstningar, hur vi förmedlar det, hur vi kommunicerar och umgås med våra kolleger i de nationella parlamenten, och det är också rekommendabelt med en viss blygsamhet.
Därför håller jag inte med om muttrandet om att parlamentets yttrande skulle fördröjas i reaktion mot en åberopad brist på stadga.
Detta vore en allvarlig ansvarslöshet och det är inte problemet.
Problemet, för det handlar om fördragsrevideringen, är det bristande deltagandet från de nationella parlamenten innan, ett område där vi med intresse kommer att följa inriktningen på ordförandeskapets program.
Problemet här är att det bara finns en observatör från de två största politiska grupperna i stället för en från varje konstituerad grupp.
Problemet med deltagande löses genom att utvidga deltagandet, inte genom att insistera på ännu fler av samma Dupont och Dupont.
Jag vill inte sluta utan två oumbärliga anmärkningar om två färska händelser.
Jag vill inte i dag, som portugis till portugis, kalla det kritik, snarare en nödvändig oenighet.
För det första, en oenighet med beslutet att inte förlänga vapenembargot mot Indonesien.
Det är ett olyckligt beslut och mycket olägligt.
Det verkar som om vi glömmer bort de döda som fortfarande håller på att begravas i Östtimor, den osäkerhet som fortfarande består och det cyniska dubbelspel de indonesiska militära myndigheterna spelar.
Det som vi alltid har kritiserat har skett: en total svaghet i ett beslut som har fattats på sikt i stället för med tydliga villkor.
För det andra, en oenighet också vad gäller uttalandet om Angola.
Det är ytterliga en olycklig händelse.
Det är ofullständigt, obalanserat och hjälper inte fram någon lösning på en långvarig tragisk konflikt.
Vi stöder inte heller UNITA: s agerande de senaste åren, men det innebär inte att ansluta sig till krigets väg, att strunta i de mycket allvarliga anklagelserna om en fruktansvärd krigsekonomi som skadar den angolanska staten, att ta ställning för ena parten, att assistera eller till och med samarbeta i plundringen av resurser till olycka för en befolkning som är drabbat av ett krig sedan decennier, att ge kritikerna rätt i att utländska aktörer agerar på ett oacceptabelt partiskt sätt.
När det gäller Angola kan målet bara vara ett: fred, medlen kan bara vara ett fåtal: fredliga och dess uttryck kan bara vara ett: en humanitär radikalism.
När det gäller det lidande som drabbar befolkningen har ingen av de krigförande parterna i Angola rätt.
Det har de inte!
I vilket fall som helst, efter denna nödvändiga parentes önskar jag det portugisiska ordförandeskapet all framgång.
