# ID: svediakorp-gov395262
# author: De Palacio (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-01-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,142
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill börja med att uppriktigt tacka för alla initiativ, inte bara från de olika grupperna, av Grossetête och av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna, utan även från Wurtz och Gruppen Europeiska enade vänstern / Nordisk grön vänster, till denna debatt som har gjort att vi har kunnat föra en viktig diskussion i positiv anda.
Min avsikt är att lägga fram ett meddelande före utgången av mars månad, och det är möjligt att det kommer att innehålla lagtexter, det vill säga ändringar av konkreta direktiv så att en diskussion kan föras i rådet och i parlamentet.
Jag skulle vilja påstå att det här i själva verket inte bara handlar om ett miljöproblem; det är ett omfattande miljöproblem, men det är också ett omfattande socialt problem; det finns män och kvinnor som är beroende av fångst av fisk och skaldjur, av tjänstesektorn eller turistsektorn i dessa kustområden; det är områden som är utsatta ur miljösynpunkt, men även utsatta vad beträffar den sociala utvecklingen och den territoriella jämnvikten.
Därför måste vi vara särskilt försiktiga så att vi i den mån det är möjligt undviker att en situation som denna uppstår igen.
Roth-Behrendt sade att ingenting har gjorts.
Jag tror nog att kommissionen tidigare har gjort en del, men ännu mer måste göras.
Beviset på detta är att nordamerikanerna, efter Exxon Valdez, inom ett år antog en lagstiftning som var extremt sträng och extremt hård, och som innebär en risk att man, som jag redan har påpekat, omdirigerar de båtar hit som inte accepteras av de nordamerikanska hamnarna.
I Europa har vi, sedan Amoko Cadiz eller Urquiola vid den spanska kusten år 1976 eller Torrey Canyon samma år, eller sedan alla andra fall som har förekommit, börjat lagstifta på allvar sedan år 1994 och 1995, och i synnerhet på senare år.
De senaste åren har man dessutom poängterat säkerheten vid passagerartransporter.
Sådan är verkligheten.
Enligt min uppfattning måste vi nu göra viktiga och angelägna insatser för att bemöta de nya problemen, som även härrör sig från den nordamerikanska lagstiftningen, där man poängterar säkerheten vid transport av farligt gods inom sjöfartssektorn.
Mina damer och herrar, jag har tagit upp en rad frågor som vi kan gå in på mer i detalj, om ni vill, i samband med att jag infinner mig i det utskott som berörs av frågan, eller annars i samband med att jag lägger fram konkreta initiativ de närmaste månaderna.
Min avsikt är - och det är något jag vidhåller - att vi påbörjar diskussionen i slutet av mars, en tidpunkt som sammanfaller med ett ministerråd, och att vi, givetvis innan det portugisiska ordförandeskapets period är till ända, får ett diskussionsunderlag.
Bekvämlighetsflaggen är ett problem, men det är inte det enda.
Rumänien är inte ett land med bekvämlighetsflagg, men man har ändå en mycket hög felkvot vid inspektioner.
Ännu högre än länderna med bekvämlighetsflagg.
Malta och Cypern har begärt inträde i unionen.
Vi måste ställa höga krav i den här frågan och nu pågår förhandlingar om detta.
Det kommer att leda till att vi får ompröva Europeiska unionens register och ta upp det välkända problemet, som säkert kommer att dyka upp igen, vilket syftet är med ett gemenskapsregister.
Även om jag tror att det skulle vara svårt, bör man utföra en granskning av de register som finns i Europeiska unionens länder.
Vad beträffar kontrollerna, så är själva kärnfrågan, det vill säga det första man måste ta reda på, hur den lagstiftning som vi förfogar över har fungerat, precis som Hatzidakis påpekade.
Vi har ju redan en lagstiftning.
Enligt den information som kommissionens tjänsteenheter tillhandahållit mig har lagstiftningen i många medlemsstater inte tillämpats i tillräcklig utsträckning, på grund av brist på personal, resurser och inspektörer.
Problemet är inte att endast 25 procent kontrolleras, utan snarare hur urvalet går till, hur man hittar de fartyg som utgör den största risken, utifrån fartygens ålder eller utifrån flaggens tidigare riskfaktor.
Tyvärr gömmer sig dessa 25 procent bakom flagg som de vet kommer att uppfylla kraven: inspektionerna går då snabbare och arbetet är lättare att utföra.
Därför måste man, förutom att vidta förändringar, även vidta åtgärder för att undersöka vad som redan görs, förutom några tilläggskrav beträffande granskningarna, i synnerhet i förhållande till de olika fartygens ålder.
Där finns SOLAS (Internationell konvention om säkerhet för människoliv till sjöss) och MARPOL (en internationell konvention om förhindrande av havsföroreningar från fartyg), två avtal inom ramen för Internationella sjöfartsinspektionen, som bör göras obligatoriska i unionens samtliga stater så att man sedan kan kontrollera hur de tillämpas.
Vad beträffar unionens inspektörer, anser jag att subsidaritetsprincipen motiverar att man godkänner att medlemsstaterna utför dessa inspektioner, vilket inte hindrar att kommissionen kontrollerar att staterna utför sin uppgift på rätt sätt.
Slutligen vill jag poängtera ansvarsfrågan.
Inte bara beträffande maxbeloppen som jag anser bör vara jämförbara med de nordamerikanska.
Vi har fastställt 180 miljoner dollar; i Förenta staterna talar man om 1 000 miljoner dollar som ett tak för skadeersättning.
Jag anser att vi bör höja det aktuella beloppet, så att vi närmar oss de nivåer som finns i Förenta staterna, men att vi även bör kräva en omprövning av totalsumman för försäkringarna av fartygen, och därmed rederiernas ansvar, och låta ansvaret även omfatta dem som chartrar fartygen, ägarna av lasten.
Så länge man inte utkräver något ansvar av de som äger lasten, mina damer och herrar, så kommer dessa problem enligt mig inte att kunna lösas.
Det var allt, jag skall inte breda ut mig mer än såhär.
Vi kommer att få andra tillfällen att diskutera detta.
Men det är utan tvekan så att vi, som någon talare sade - och jag tackar för era inlägg som alla varit positiva och relevanta - måste förhindra att vi inom ett, två eller tre år åter står här och säger att vi inte har gjort det vi bör.
För min del kan jag, efter att ha diskuterat det med de övriga kommissionärerna, säga att kommissionen är beredd att inför parlamentet och rådet lägga fram de lagstiftningsåtgärder, ändringar och direktiv som krävs för att tillförsäkra oss den högsta möjliga säkerhetsnivån.
Detta förutsätter en politisk vilja från parlamentet- och jag ser att jag kan räkna med den - liksom även från ministerrådet.
