# ID: svediakorp-gov395242
# author: Souchet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-01-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 734
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär!
I egenskap av förtroendevald från den franska atlantkusten, från Vendée, vill jag först och främst uttrycka den upprördhet som offren för Erikas oljebälte känner inför katastrofen, en katastrof som har förorsakats av - inte en naturkatastrof som de orkaner vi nyligen drabbades av - utan av en brottslig handling.
I det akuta läget och inför en stor prövning, uttrycktes en fantastisk solidaritet: en lokal solidaritet, en nationell solidaritet, en mellanstatlig solidaritet.
Förväntningarna hos de drabbade befolkningarna, de som har förlorat allt - särskilt de som är yrkesmässigt beroende av havet och turismen - de vilkas verksamhet är ruinerad för flera år framöver, är inte bara att förorenarna skall betala för de skador de har åsamkat, utan också att man gör allt för att deras olycka skall hjälpa andra i framtiden och förhindra att liknande brott begås igen.
Vi betalar givetvis priset för våra försummelser.
Staterna gjorde nämligen bedömningen - med gemenskapens välsignelse - att det inte längre var lönsamt att ha en egen handelsflotta och lät därmed ett stort kunnande i skeppsbyggnad försvinna.
Därför kan vi inte längre spåra fartygens ursprung och därför får vi se riktiga vrak segla på våra farvatten under bekvämlighetsflagg, till förmån för de multinationella bolagens kortsiktiga intressen.
Vi måste verkligen sätta stopp för denna ström av oansvarighet, oansvariga befraktare, skeppsredare som är omöjliga att hitta och eftergivna certifieringssällskap.
Dagens läge är mycket förvirrat.
Dessa frågor bör självklart hanteras på internationell nivå, men IMO: s nuvarande internationella regler är otillräckliga och alltför släpphänta.
Varken medlemsländerna eller gemenskapen har varit påstridiga och försökt få till stånd striktare regler, trots tidigare inträffade katastrofer.
Visserligen existerar Internationella fonden mot oljeföroreningar (FIPOL), men den sprider ut ansvaret och har alltför begränsade ramar, som därför måste ses över.
Man bör absolut se över frågan om bekvämlighetsflagg inom ramen för IMO.
Det är medlemsstaternas och gemenskapens sak att vidta erforderliga åtgärder för det ändamålet.
Jag vill erinra om att Erika bekvämlighetsflaggades av en stat som har ansökt om medlemskap i unionen.
Vi har också gemenskapens direktiv, men de tillämpas i ringa utsträckning eller inte alls, på grund av att de nationella kontrollanterna är alltför få.
Vi måste snarast åtgärda den bristen.
Ett direktiv om säkerhet till havs har förberetts under många år, men arbetet framskrider mycket långsamt.
På den punkten visar kommissionen en tröghet som inte kan tillåtas och en oförmåga som inte kan accepteras.
Presentationen av kommissionens meddelande om denna centrala fråga skjuts ständigt upp och är nu planerad till juli, men den bör absolut tidigareläggas.
Vad gäller de konkreta bestämmelserna måste de vara särskilt tydliga och strikta.
Jag vill nämna tre som vår grupp prioriterar.
För det första måste tankerägarnas ansvar klart och tydligt fastställas, och de som faller offer för en förorening måste utan tvekan kunna ställa dem till svars.
Det bästa sättet att förebygga olyckor inför framtiden, är att befraktarna kan vara förvissade om att de kommer att straffas hårt, civilrättsligt, straffrättsligt och finansiellt, om de inte är ytterst vaksamma beträffande säkerheten på de fartyg de väljer ut.
För det andra måste kravet på dubbla fartygsskrov för oljetankrar som får segla på gemenskapens farvatten införas så snart som möjligt, och inte uppskjutas på obestämd tid.
För det tredje måste man snarast fastställa en strikt begränsning av åldern på de fartyg som tillåts frekventera gemenskapens farvatten.
Maximiåldern skulle kunna vara 15 år.
Lyckas man inte uppnå en tillräckligt tydlig, strikt och rigorös ram på gemenskapsnivå, bör de medlemsstater som för egen del vill införa striktare bestämmelser tillåtas att göra det för att skydda sin befolkning och sitt territorium, på samma sätt som Förenta staterna tog lärdom av Exxon Valdez-katastrofen genom att kräva dubbla fartygsskrov och förbjuda alla fartyg som är äldre än 20 år att segla på deras farvatten.
Förenta staterna skulle således ha vägrat Erika tillträde till sina farvatten.
Om gemenskapen hade gjort detsamma hade en oerhörd katastrof kunnat undvikas.
Herr talman, fru kommissionär!
Låt oss denna gång verkligen ta lärdom, även när massmedias och parlamentsledamöternas känslor har lagt sig.
