# ID: svediakorp-gov395224
# author: Poli Bortone (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-01-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,013
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Om innehållet i artikel 158 i EG-fördraget syftar till att främja en harmonisk utveckling av hela gemenskapen, så måste vi tyvärr konstatera att vi fortfarande är långt från målet att utjämna skillnaderna.
Det är till och med så, till exempel för de italienska områden som återförts till mål 1, att skillnaderna paradoxalt nog ökar, framför allt på grund av att de lokala organisationernas förmåga att hantera gemenskapens rutiner fortfarande är bristfällig och att det råder ett permanent kaos när det gäller förvaltningen.
Trots ingreppen i regelsystemet har vi ännu inte lyckats få gemenskapens strukturer att arbeta snabbare.
Om man inte förenklar byråkratin så blir det svårt att uppnå gemenskapens mål, som är att genomföra reformer präglade av effektivitet och koncentration.
I det avseendet är kommissionens dokument bristfälligt, eftersom här inte finns några som helst rekommendationer till medlemsstaterna om hur man skall kunna förenkla nationella regler och rutiner när det gäller hur de nationella myndigheterna skall presentera och informera om olika projekt, eller när det gäller finansiering, genomförande och kontroll.
Små och medelstora företag, mikroföretag och hantverkare är fortfarande " svaga subjekt ", eftersom de hinder som finns i regler och byråkratiska rutiner i vissa medlemsstater, bland annat Italien, just för dem gör det betydligt svårare att få tillgång till strukturfonderna.
Ett viktigt handicap är regionernas och andras oförmågan och bristande möjligheter att planera i god tid, varför kommissionen, som på grundval av beslutet om riktlinjer 97 / 99 (Howittsbetänkandet) hade kunnat rådfråga parlamentet i god tid, i själva verket hittade ett bekvämt alibi när man inrättade den förkortade planeringsfasen i medlemsstaterna och offentliggjorde riktlinjerna redan i juli 1999, dvs. innan det nyvalda parlamentet hade inlett sitt arbete.
På det viset hindrade man parlamentet att påverka riktlinjernas utformning.
Av den anledningen blir halvtidsbedömningen av artikel 42 i förordningen 1260 / 99 betydelsefull.
De nuvarande riktlinjerna utmärks generellt sett inte av klarhet och öppenhet.
Trots att det är en viktig fråga berör de bara ytligt möjligheten att mäta de framsteg som gjorts utifrån verifierbara mål och i enlighet med gemenskapspolitikens strategier, och man uppehåller sig inte i tillräckligt hög grad vid utvidgningens effekter, och inte heller innehåller riktlinjerna specifika föreskrifter eller förtydliganden i frågan, vare sig för de regionala och nationella myndigheterna eller för kandidatländerna.
Men oavsett detta är vi trots allt positiva till att man i riktlinjerna ställer de geografiska målen åt sidan och riktar in sig på sektoriell politik.
Även om detta, teoretiskt sett, kan uppfylla kravet på koncentration och därmed kravet att åtgärderna skall vara effektiva, så uppkommer spontant frågan om den nuvarande situationen i mål 1-området är sådan att den faktiskt gör en integrerad politik möjlig.
För att fullfölja en sådan skulle det krävas ett operativt samordnande instrument för avsättningarna.
Vi kan därför, i princip, ge ett positivt svar på kommissionens begäran att få inrätta ett centrum för att främja strukturen i medlemsstaterna, men enbart genom att samordna förverkligandet och genomförandet av strukturella insatser på plats, så att ett sådant centrum inte blir till ett instrument för centralisering på övernationell nivå och att det garanterar att uppmärksamheten verkligen riktas mot de områden - jag säger det ännu en gång - som på grund av ett antal samverkande negativa faktorer ännu inte har nått upp till rätt nivå när det gäller att utnyttja strukturfonderna, för annars skulle det faktum att man ersätter det geografiska målet med sektorpolitik kunna sluta i en åtgärd som i själva verket blir negativ.
Riktlinjerna innebär, i det skick de godkänts av kommissionen, en allvarlig begränsning eftersom de i stället för att uppfylla syftet att ange en inriktning räknar upp en katalog av tänkbara föreskrifter, en katalog som, eftersom den inte är prioriterad, i själva verket skulle kunna få medlemsstaterna att gå vilse genom att rikta deras uppmärksamhet mot ett brett urval av olika förslag, vilket skulle stå i strid mot den önskvärda koncentrationen.
Vi skulle kunna säga att det verkar som om man ännu en gång har förlorat en chans att effektivt verka för en hållbar utveckling i städerna genom att bromsa den tilltagande urbaniseringen och den därmed följande förstöringen av landskapet.
Man har inte i tillräckligt hög grad tagit hänsyn till betydelsen av generella subventioner, något som skulle kunna visa sig mycket användbart för att återskapa en balans mellan stad och land och dessutom vill man inte ge de lokala myndigheterna rätten att självständigt bestämma villkoren för en utveckling av sina territorier på kort sikt och genom egna åtgärder bidra till strukturfondernas reformansträngningar och till att målen effektivitet, koncentration och en snabbare byråkrati uppnås.
Landsbygden måste äntligen betraktas som en tillgång som vi hela tiden måste investera mera i så att vi ger ungdomarna en anledning att stanna på landsbygden för att på så vis undvika att den faller sönder ekonomiskt och socialt.
Det är ett numera välkänt faktum att för att uppnå det målet måste man i landsbygdsområdena skapa arbetstillfällen som inte bara är knutna till det traditionella jordbruket - även om det också är viktigt för att skydda miljön och den biologiska mångfalden - utan snarare inom sektorer som turism, idrott, kultur, miljö, små och medelstora företag, tjänster.
Ett verkligt tomrum finns det i riktlinjerna på grund av bristen på konkreta förslag för att förverkliga samordningen mellan strukturfonderna och en strategi för ökad sysselsättning, en samordning som, just därför att den tillämpas för första gången under programperioden 2000-2006, förutsätter att medlemsstaterna har behov av " riktlinjer ".
Det bör även understrykas att kommissionen ännu en gång undviker problemet med konkreta åtgärder inom området lika möjligheter.
Slutsatsen blir att detta är ett dokument som inte är särskilt tillfredsställande och i vissa avseenden en ren besvikelse.
Betänkande (A5-0107 / 1999) av Berend
