# ID: svediakorp-gov395153
# author: Rapkay (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-01-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 899
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär!
Vi för i dag en viktig debatt om Europeiska unionens konkurrenspolitik.
Vi diskuterar en mycket omstridd modernisering av den europeiska kartellrätten, nämligen Wogaus betänkande, och den är mycket mer omstridd än kanske omröstningen i utskottet för ekonomi och valutafrågor gett vid handen.
Jag vill absolut säga att jag personligen anser att kommissionens förslag i detta konkreta fall är felaktigt, och att det återstår att se huruvida begreppet modernisering verkligen är befogat för vitbokens innehåll i artiklarna 81 och 82, eller om inte snarare begreppet tillbakagång vore mer tillämpligt i detta fall.
Vi talar i dag emellertid också om översikten över statligt stöd och den allmänna rapporten om konkurrenspolitiken för 1998, där mitt inlägg i denna gemensamma debatt gäller det senare området.
Men båda områdena - rapporten om konkurrenspolitiken och översikten över det statliga stödet - har naturligtvis också en gemensam grundval i denna vitbok.
Det gäller kravet på modernisering, på den europeiska konkurrenspolitikens framtidsförmåga.
Om man läser kommissionens båda dokument ser man att 1998 var ett år där man fortsatt den modernisering som inletts under 1997 och delvis också avslutat den; det känner vi själva till från vårt löpande parlamentariska arbete.
Låt mig göra två principiella påpekanden: Kommissionen har, som ansvarig myndighet, med sin konsekventa hållning alltid gjort stora insatser för konkurrensfriheten, inte alltid till glädje för berörda medlemsstater eller företag.
Den bör fortsätta på denna väg.
Men, herr kommissionär, allt detta blir i framtiden inte mindre komplicerat - jag vill bara erinra om utmaningarna på grund av utvidgningen av unionen, fördjupningen av den inre marknaden, de tekniska framstegen och globaliseringen.
Det hänger faktiskt inte bara på moderniseringen av gemenskapsrätten, utan det beror mer än någonsin på öppenheten i besluten i de enskilda fallen, och på möjligheten att även kunna sätta sig in i besluten, ty den europeiska konkurrenspolitiken kommer att vara beroende av acceptansen från befolkningen, liksom från de berörda politiska instanserna och företagen.
Men - utan öppenhet ingen acceptans, och då alltså inte heller någon modernisering utan öppenhet.
Rapporten om konkurrenspolitiken 1998 är inte någon dålig grundval för detta, men det finns inte heller någonting som inte skulle kunna göras bättre.
En rad impulser kommer vi att lämna vidare till er, herr kommissionär, tillsammans med vår resolution, men en delaspekt vill jag redan nu gå in på: Öppenhet och redovisningsskyldighet hör ihop.
Jag vill inte rubba ansvarsfördelningen mellan kommissionen och parlamentet.
Kommissionen är det verkställande organet, och parlamentet bör för sitt eget oberoendes skull inte heller vilja vara det, utan parlamentet är ett kontrollorgan, och var kan man bättre klargöra bakgrunden till sina beslut än i det demokratiskt valda parlamentet och just i en ständig parlamentarisk diskussion?
Även här bör vi fortsätta på den inslagna vägen, intensifiera den och göra den beständig.
Men en sak vill jag säga helt tydligt: Parlamentet är lagstiftande, och att vi just när det gäller konkurrensrätten bara har samrådsrättigheter, är egentligen skandal!
Här riktar vi ett krav till rådet och regeringskonferensen att införa ett medbeslutandeförfarande när det gäller konkurrensrätten.
Jag förväntar mig av kommissionen att man fullständigt utnyttjar alla möjligheter till parlamentarisk medverkan, om det finns tvivel om att parlamentet skall kunna delta, och detta också redan i den fördragssituation vi har nu.
Jag förväntar mig också att kommissionen kommer att stödja oss offensivt i fråga om kravet på medbeslutande i lagstiftningsförfarandet.
Det kommer att utgöra ett prov på hur klokt våra institutioner kan samarbeta.
Trots att man bekänner sig till konkurrensprincipen är konkurrensen dock inte något mål i sig.
Konkurrens är ett instrument och leder inte alltid till optimala lösningar.
Det hör nu en gång till de elementära kunskaperna i ekonomi att marknaden i många avseenden misslyckas, och den som bestrider detta är en ideolog, och ingenting annat.
Konkurrensen skall balansera utbud och efterfrågan, och sörja för en optimal fördelning av de ekonomiska resurserna.
Men en optimal effektivitet inställer sig inte nödvändigtvis av sig själv.
Det krävs ramvillkor för att förhindra missbruk, till exempelvis genom kartellrätten.
Men därmed förhindras huvudsakligen endast missbruk, det räcker inte ensamt till för att uppnå de mål som legitimeras av samhället.
Ja till konkurrens, och en inskränkning av stöden där så krävs och där det är möjligt!
Men eftersom stöden i rapporten om konkurrenspolitiken 1998 utgör den största delen vill jag, oaktat kollegan Junkers betänkande, ändå tillfoga följande: Stöd till små och medelstora företag när det gäller forskning och utveckling, när det gäller utbildning i regionalpolitik och miljöpolitik, det är absolut möjligt och måste också vara genomförbart.
Stöd måste tillåtas just för sådana mål, så länge de inte leder till oacceptabla snedvridningar av konkurrensen.
Just här är det ännu viktigare att besluten är förståeliga än i fråga om kartell- och fusionsrätten.
Stöden bör inte nedvärderas, utan man måste se på hur de kan bidra till att man uppnår de mål som just nämnts.
Det sista påpekandet riktade sig mindre till kommissionen, utan snarare till kollegerna i PPE-gruppen.
