# ID: svediakorp-gov395104
# author: Schroedter (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 900
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DE) Herr talman, fru kommissionär!
Ah, herr kommissionären är här, och jag som trodde att ni inte skulle komma.
Välkommen till parlamentet!
Kära kolleger!
Vi kan inte blunda för att vinsterna på den europeiska hemmamarknaden är koncentrerade till de rika regionerna och inte ens där kommer alla delar av befolkningen till godo.
Hur länge skall vi egentligen acceptera en utveckling som resulterar i ökade klyftor mellan fattiga och rika regioner?
Medan det i den femte rapporten om situationen i regionerna meddelas att arbetslösheten i de fattiga regionerna var sju gånger så hög som i de rika regionerna, talas redan i den sjätte rapporten om en åtta gånger så hög arbetslöshet, trots att anslag från de europeiska strukturfonderna flyter in i regionerna.
Därför blir naturligtvis ingen förvånad över att det redan i inledningsskedet av den nya strukturfondförordningen reses krav på att resurserna skall användas på ett mer effektivt och koncentrerat sätt i den europeiska målsättningen att nå hög sysselsättningsnivå och bestående utveckling, för att endast nämna några.
Parlamentet, men framför allt medlemsstaterna ställde massiva krav på förbättringar.
Detta föll emellertid relativt snart i glömska i och med att kommissionen utvecklade det nya instrumentet för detta - riktlinjerna - och ville göra kraven på effektivitet, koncentration och enklare förvaltningsförfaranden mer bindande vid tillämpningen av de europeiska strukturfonderna.
Då åberopade medlemsländernas regeringar subsidiaritetsprincipen och ville helt enkelt få sig pengarna tillskickade.
Av toppmötet i Berlin 1999 blev sålunda endast riktlinjernas vägledande karaktär kvar.
Men dessa förpliktar åtminstone kommissionen att endast godkänna program som leder till att de europeiska målen faktiskt kan uppnås.
Även om jag tvivlar på att detta vägledande instrument verkligen räcker till för att uppnå effektivitet och koncentration och för att i realiteten förverkliga de europeiska målen, så kvarstår det faktum att riktlinjerna kommer att spela en central roll i förhandlingarna om gemenskapsstödramen.
Och det måste de göra om man på europeisk nivå vill bli tagen på allvar!
Parlamentet hade ingen möjlighet att gå in på innehållet i riktlinjerna, eftersom man rådfrågades först när mandatperioden redan var över.
Nu när programplaneringsfasen är så långt framskriden är det knappast meningsfullt att ta tillbaka alltihop.
Därför koncentrerar jag mig, med utskottets goda minne, i mitt betänkande på instrumentets strategiska karaktär.
För det första: i betänkandet granskas resultatet av instrumentet i sig.
För det andra: det avslöjar bristerna i kommissionsdokumentet.
Så har till exempel partnerskapet rätt och slätt glömts bort i den centrala delen av strukturfonderna.
Förgäves letar man i dokumentet efter den centrala princip som uppmanar medlemsstaterna att på hemmaplan arbeta fram program tillsammans med kommunerna och regionerna men också med de lokala aktörerna, ekonomiska och sociala organisationer, icke-statliga organisationer, fackföreningar, företagarföreningar, kvinnoförbund, aktionsgrupper, sysselsättningsinitiativ.
Frågan varför detta glömdes bort har den dag som i dag är ännu inte besvarats.
Här ställer parlamentet centrala krav.
Parlamentet förväntar sig att kommissionen endast bifaller program som har arbetats fram i ett sådant partnerskap.
Jag är förvånad, kära kolleger från den konservativa gruppen, att jag så plötsligt över en natt finner ändringsförslag enligt vilka man vill stryka de decentralistiska ansatserna.
Jag kan bara säga, ta med förslagen till era regioner och förklara för era väljare varför den europeiska principen om decentralisering inte skall förverkligas ute i regionerna.
Jag lovar att ni inte kommer tillbaka helskinnade.
Det får inte gå till så att vi sitter här och utarbetar principer, men när det gäller genomförandet så gör var och en vad hon eller han vill.
En kommentar i förbifarten till regeringen i mitt land där man helt enkelt vill ignorera den horisontella gemenskapspolitiken när det gäller miljöskydd och inte tyckte sig behöva följa direktivet om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter: jag uppskattar att kommissionen är hård på den punkten.
Och därmed är jag inne på den sista punkten.
Riktlinjerna måste bli en konkret måttstock för huruvida artikel 1 i förordningen efterlevs eller inte.
Jag förväntar mig att kommissionen kommer att se till att riktlinjerna, som faktiskt erbjuder tillräcklig flexibilitet, verkligen får utgöra själva måttstocken för förhandlingarna.
Vi företräder den europeiska ståndpunkten.
Det innebär att lika stor hänsyn måste tas till beständigheten i transportpolitiken som till andelen kvinnor i produktionen liksom till det faktum att varje program föreskriver omfattande bidrag, vilket möjliggör en bestående utveckling i städerna och pilotprojekt för landsbygdsområdena.
Jag förväntar mig att detta får bli resultatet av gemenskapsstödramen och att ni inte säckar ihop igen.
För hur skall vi annars få arbetslöshetssiffrorna att sjunka om vi avvaktar igen, om vi återigen försöker fuska oss dit?
Vi kan inte avvakta!
Det här är de sista åren som vi har möjlighet att driva den europeiska strukturpolitiken med så omfattande finansiering.
Därefter tillkommer många nya länder, och då blir vi hur som helst tvungna att skapa bättre, mer effektiva och koncentrerade strukturer.
Och det är bara början.
Det är därför jag förväntar mig att kommissionen i förhandlingarna skall ta parlamentets krav på allvar och verkligen omsätta den europeiska ståndpunkten i handling och därmed äntligen ge en progressiv regionalpolitik chansen.
