The ancient tradition
A research program funded by the Swedish research council
[svensk version nedan]
In 1929 the British mathematician and philosopher A.N. Whitehead wrote that European philosophy can be described as a series of "footnotes to Plato". This famous comment by Whitehead may be read as a testimony to Plato’s distinction and his successors’ failings. On the other hand one could retort with another worn phrase, saying that it is the footnotes that contain the valuable information. In that case Plato does not represent the height of philosophy, but its springboard; the tradition against which later ages brace their feet, as it were.
The project The ancient tradition was launched in 2003 with financial support from the Swedish research council. The project concentrates mainly on how Graeco-Roman Late Antiquity and the Middle Ages have used and abused Antiquity in order to fashion their own identities. Our approaches are drawn primarily from the fields of comparative literature and history of ideas.
Late Antiquity and the Middle Ages constantly turned to tradition, for example in the form of commentaries, the use of literary clichés and transformation. This has for a long time been seen as a lack of creativity. Such a notion appears, however, more and more as a shallow understanding of what the concept of tradition in fact means, and tradition has instead been redefined as a framework necessary for developing new ideas.
In the present project such a positive evaluation of tradition as a prerequisite of creativity is our point of departure. Tradition may in this way be compared to a language: an author can hardly be criticized for a lack of originality if s/he uses words that have already appeared rather than inventing new ones. The interesting part is not that the words are used (or when they were used for the first time or by whom), but how they are used and which questions they are supposed to answer in their new context.
The project The ancient tradition is therefore not concerned with the study of Antiquity’s survival or construction, but with its operational history (Werkungsgeschichte), not the least as a way of projecting specific ideologies. This approach also entails that each epoch must define its own tradition, and that each culture necessarily creates its image of Antiquity as an image of itself. This is true for today’s post-modern Antiquity as well as for the Christian equivalent of the Middle Ages. Because tradition is also a question of reception — of selection, reshaping and transmission — up until our own time. The ancient tradition is never static, but continuously changing.
Den antika traditionen
Ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet
År 1929 skrev den brittiske matematikern och filosofen A.N. Whitehead, att den europeiska filosofin kan beskrivas som ett räcka "fotnoter till Platon". Whiteheads berömda yttrande kan läsas som ett vittnesbörd om Platons storhet och efterföljarnas tillkortakommanden. Å andra sidan kan man kontra med ett annat slitet uttryck som säger att det är fotnoterna som innehåller den viktiga informationen. I så fall utgör Platon inte filosofins höjd, utan dess språngbräda — den tradition mot vilken senare tider tar spjärn.
Projektet Den antika traditionen startade år 2003 inom ramen för Vetenskapsrådets småspråkssatsning. Projektet är inriktat framför allt mot hur den grecolatinska senantiken och medeltiden brukat och missbrukat antiken för att skapa sina egna identiteter. Inriktningen är i första hand litteraturvetenskaplig och idéhistorisk.
Senantiken och medeltiden vände sig ständigt till traditionen — till exempel i form av kommentarer, bruket av litterära klichéer och omdiktningar. Länge har detta uppfattats som en brist på kreativitet. En sådan uppfattning framstår dock alltmer som en ytlig förståelse av vad en tradition innebär, och traditionen har i stället framställts som ett nödvändigt ramverk för att utveckla nya tankar.
I projektet utgår vi från en sådan positiv värdering av traditionen som nödvändig förutsättning för kreativitet över huvud taget. I detta avseende kan traditionen liknas vid ett språk — en författare kan knappast klandras för brist på originalitet om han eller hon använder ord som förekommit tidigare hellre än att uppfinna nya. Det intressanta är inte att orden används (eller när de användes första gången eller av vem), utan hur de används och vilka frågor de är tänkta att besvara i sitt nya sammanhang.
Projektet Den antika traditionen handlar därför inte om studiet av antikens överlevnad eller om dess rekonstruktion, utan om dess verkningshistoria, inte minst som ideologisk projektionsyta. Detta synsätt innebär också att varje epok måste definiera sin egen tradition, och att varje kultur med nödvändighet utformar sin antikbild som en bild av sig själv. Det gäller dagens postmoderna antik likaväl som medeltidens kristna. Tradition är nämligen också en fråga om reception — om urval, omformning och vidareförande — ända in i vår egen tid. Den antika traditionen är aldrig statisk, utan under ständigt vardande.