Språkvetenskapliga fakulteten, LILAe

Kalendarium

En berömd teori om romanformen är att den till sin natur är ”polyfon”. Med detta menar Michail Bachtin att en roman tenderar att kalejdoskopiskt spela ut olika ideologiska positioner mot varandra, utan att någon av dem auktoriseras som den (mest) riktiga inom verkets ram. Mot detta ställer sig implicit en litteraturvetenskaplig och litteraturpedagogisk strävan att nå fram till en syntes av olika element: ett synsätt som verket som helhet uttrycker eller avslöjar. Gör man då våld på romanformens grundläggande ideologiska mångformighet? Frågan diskuteras med utgångspunkt i Dostojevskijs Bröderna Karamazov, ett av Bachtins centrala exempel, men även i andra romaner. Seminariedeltagarna anmodas att kort beskriva en roman som framstår som tydligt polyfon respektive ”monofon” i den motsatta bemärkelsen av att tydligt inta en viss ståndpunkt. Är det då så, att det helt enkelt finns två huvudtyper av romaner? Eller finns det endast en typ men olika – splittrande eller sammanjämkande – läsarter?