Under 2005 högtidlighåller Uppsala universitet 400-årsminnet av inrättandet av professuren i semitiska språk genom ett Jubileumssymposium 21-23 september 2005.
 Lärostolen i semitiska språk är en av de äldsta vid Uppsala universitet, inrättad av Hertig Karl år 1605. Då förordnades Claudius Opsopaeus till “professor Linguae Hebreae”. Vid denna tid var kopplingen till utbildningsbehoven vid teologisk fakultet stark och professuren tillhörde under de första decennierna växlande filosofisk fakultet och teologisk fakultet. Ämnet semitiska språk spelar sedan dess en avgörande roll vid utforskningen av mänsklighetens religiösa, politiska och kulturella historia i Främre Orienten. Numera har ämnet sin tyngdpunkt i arabiskan, modersmål för 200 miljoner människor och i ständigt ökande grad en nyckel till förståelsen av några av vår tids största politiska problemområden.
Det var reformationen som i Tyskland och Skandinavien uppväckte ett fördjupat intresse för studiet av Bibeln på grundspråken. Under 1600-talet kom hebreiskan att utgöra kärnämne för en professur i “orientaliska språk”, periodvis också kallad professur i “österländska språk”. Utbildning och forskning bedrevs inom ramen för professuren i orientaliska språk i hebreiska och i stigande utsträckning i arabiska. Från 1700-talet gavs även undervisning sporadiskt i etiopiska. Även assyriologi och kaldeiska (dvs. arameiska/syriska) hörde till området. Professuren i orientaliska språk ombenämndes till professur i semitiska språk 1874.
Syftet med symposiet är att med utgångspunkt i Jubileet Semitiska professuren i Uppsala 400 år sätta fokus på semitistisk forskning och därmed sammanhängande kulturstudier. Symposiet ska skapa incitament till ny forskning genom att initiera en kontakt med den bästa forskning inom semitiska språk i vid mening som finns att tillgå just nu i Norden och den övriga världen. Det har under professurens hela historia funnits en viktig koppling till religionsvetenskaplig forskning, eftersom de tre bokreligionerna judendom, kristendom och islam har sina centrala religiösa dokument - och i judendomens och islams fall även den teologiska diskursen - huvudsakligen avfattade på semitiska språk (hebreiska, arameiska/syriska och arabiska). Avsikten är att denna bredd inom ämnet semitiska språk ska komma till uttryck under symposiet och inspirera vidare forskning i framtiden. |
