• Institutionen för lingvistik och filologi

• ---

  Semitiska språk
• Scheman
• Kursplaner
• Betygsgradering

• ---

  Arabiska
• Hebreiska
• Arameiska/syriska
• Etiopiska
• Orientalistik-programmet
• Tidiga språk och kulturer
• Assyriologi
• Utlandsstudier
• Distanskurser

• ---

• Skriva PM/uppsats
• Färdiga uppsatser

• ---

• Framtida jobb

• ---

  Avancerad nivå
• Forskarutbildning
• Research in Uppsala

• ---

• Studia Semitica Upsaliensia
• Semitiska seminariet
• Kiviksakademin
• Qumranseminariet
• Länkar
• Personal

Dödahavsrullarna

En översikt över den senare forskningen (fram till 1996)

av Bo Isaksson

Innehåll:

Inledning

Termen ”Dödahavsrullarna” betecknar i sin vanliga betydelse de skriftrullar och fragment som påträffats i elva grottor i trakten av Qumran på Döda havets nordvästra randområde. Arkeologer finkammade 1952 omkring 273 grottor i denna klippiga trakt, men endast elva av grottorna visade sig innehålla skrivet material. Det är upptäckten av dessa skriftrullar som W. F. Albright har kallat ”det största handskriftsfyndet i modern tid”.[1]

Redan under det tidiga 50-talet, under de första åren av Qumranforskningens historia, utkristalliserades tre huvudteser angående fynden, om vilka den senare forskningen stått i stort sett enig.[2] Den första gällde Dödahavsrullarnas datering. Paleografiska studier av handskrifterna utförda av S. A. Birnbaum och N. Avigad,  tillsammans med analyser av keramikfynden av R. de Vaux, visade att fyndplatsen Qumran varit bebodd ungefär mellan 100-talet f. Kr. och det judiska upproret mot Romarna 66-70 e. Kr. Den andra tesen rörde fyndens historiska kontext. Qumransamfundets motståndare identifierades med mackabeerna Jonathan och Simon och deras efterföljare hasmoneerna. Denna tes som uppställdes av J. T. Milik, G. Vermes, F. M. Cross och R. de Vaux, placerade samfundets eller sektens ursprung inom den senhellenistiska och den tidiga romerska eran av judarnas historia. Slutligen sammanställdes vad som framkom om Qumransamfundet ur de funna handskrifterna, den religiösa egendomsgemenskapen, den hierarkiska organisationen och texternas tystnad i fråga om äktenskap, kvinnor och barn, med vad de judiska författarna Filon[3] och Josefus[4] berättat om en samtida judisk sekt, esseerna. De slående likheterna gjorde att E. L. Sukenik och A. Dupont-Sommer identifierade Qumransekten med esseerna, och denna uppfattning har intill idag varit den dominerande inom Qumranforskningen.

Bortsett från frågan om Qumransamfundets ursprung och karaktär har skriftfynden haft betydelse för forskningen kring den hebreiska Bibeln (Gamla testament), den antika judendomen och kristendomens ursprung. För fackfolk ger fynden också viktiga bidrag till kunskapen om hebreisk paleografi (skriftens historia) och det hebreiska språkets historia.

Publicering

Publiceringen av Dödahavsrullarna uppvisar en sorglig historia av initial verksamhetsiver, en nästan 30-årig mellanperiod av vetenskaplig långsamhet och prestigefyllt revirtänkande, samt en sista fas under de senaste fem-sex åren med fullständig vetenskaplig öppenhet och snabb publicering av de återstående texterna.

Redan från början bestämdes det att publiceringen av Dödahavsrullarna skulle ske under ledning av ett internationellt och interkonfessionellt team, vars första ledare blev fader Roland de Vaux. Han knöt tidigt till teamet sju experter på hebreiska och arameiska från olika länder och olika kyrkosamfund. Problemet med detta team var dels att antalet forskare var för litet för det väldiga handskriftsmaterialet, dels att det saknades en övervakande redaktionell styrelse. Av den vetenskapliga serie i vilken Dödahavsrullarna skulle publiceras, Discoveries in the Judaean Desert (DJD), kom endast en volym ut på 50-talet,[5] på 60-talet hela fyra,[6] men på 70-talet åter endast en. En konkordans till de icke-bibliska handskrifterna från grottorna 1-10 utarbetades tidigt inom det internationella teamet och var färdig omkring 1960, men publicerades aldrig utan var endast tillgänglig för privat bruk av medlemmarna inom teamet. Transkriptioner av de ofta svårlästa texterna fanns alltså tidigt tillgängliga och kunde enkelt ha publicerats, men den övriga forskarvärlden ställdes utanför och hölls under flera årtionden okunnig om den forskning som bedrevs av den handfull forskare som fick tillgång till handskrifterna.[7] Först 1988 genomfördes en privat publicering av konkordansen i 25 exemplar, varav ett hamnade i Hebrew Union College, Cincinnati. Fynden från grotta 11 bearbetades av en separat forskargrupp bestående av amerikanska och holländska forskare, som har publicerat en volym i serien.[8]

Under åren mellan 1967 och 1991 förändrades inte mycket av detta. Under Sexdagarskriget 1967 lyckades israeliska forskare spåra upp den s.k. Tempelrullen, intill dess i privat ägo, vilken publicerades av den israeliske generalen, arkeologen och premiärministern Yigael Yadin 1983.[9] Roland de Vaux dog 1971 och efterträddes som ledare för det internationella teamet av en annan dominikan, Pierre Benoit. Under hans femtonåriga ledning utkom endast två volymer i serien.[10] Vid Benoits död 1987, efterträddes denne av en annan medlem i det gamla teamet, John Strugnell, men vid det laget hade de israeliska myndigheterna hunnit tillsätta en grupp av israeliska experter för att påskynda utgivningsarbetet, bl.a. Magen Broshi, Emanuel Tov och Jonas Greenfield. John Strugnell tvingades avgå efter bara några år på grund av alkoholproblem och antijudiska åsikter som han luftat i en tel-avivtidning. Intill dess hade de israeliska myndigheterna bibehållit en policy av icke-inblandning i teamets verksamhet, trots de öppet antijudiska ståndpunkter som under lång tid förfäktats av medlemmar i det internationella teamet. Nu insattes i stället Tov som vetenskaplig ledare för utgivningsarbetet, och med honom började så småningom friska vindar blåsa. En tid hölls han tillbaka av de övriga medlemmarna i teamet som övertagit policyn av hemlighetsmakeri och konfidentialitet från de Vaux och Benoit. Men Tov fick hjälp från oväntat håll.

Från slutet av 1970-talet och framåt blev den övriga vetenskapliga världen alltmer otålig över förseningen av textutgivningen, och denna opposition fick ett forum i Biblical Archaeology Review, utgiven av Biblical Archaeology Society i U.S.A., med H. Shanks som redaktör. Han startade en kampanj för ”frigivningen” av Qumrantexterna som gav eko i forskarvärlden. Och han hade dessutom två hemliga vapen i rockärmen: en datorsammanställning av dittills opublicerade manuskript från grotta 4, och en komplett uppsättning fotografier av Qumranmanuskripten, inköpt genom en donator, Mrs Elizabeth Hay Bechtel. Mrs Bechtel hade nämligen redan 1980 bekostat en omfotografering av samtliga manuskript i grotta 4, och hon såg då till att en omgång av fotografierna i stället för att anlända som en konfidentiell säkerhetsdeposition till Ancient Biblical Manuscript Center (ABMC) i Claremont hamnade i det berömda Huntington Library, i San Marino, Kalifornien. Detta blev den bomb med vilken Shanks och Biblical Archaeology Society sprängde bunkern och öppnade originalmanuskripten för världens ögon.

Den 4 september 1991 publicerade Biblical Archaeology Society en samling av dittills opublicerade manuskript från grotta 4. Manuskripten var rekonstruerade med hjälp av datorteknik utifrån den ”privata” konkordansen som fanns i Hebrew Union College.[11] Hershel Shanks skrev stolt i förordet: ”This is a historic book. A hundred years from now this book will still be cited – not only on account of its scholarship, but because it broke the monopoly on the still-unpublished Dead Sea Scrolls.” Auktoriteterna kring det internationella teamet rasade, kallade det en piratutgivning och hotade med rättsliga åtgärder.

Tre veckor senare, den 22 september, fattade Huntington Library i San Marino, Kalifornien, beslutet att låta fotografierna som donerats av Mrs Bechtel bli offentliga. Trots de officiella utgivarnas protester från Jerusalem och utan samråd med ABMC gjordes samtliga fotografier tillgängliga i biblioteket för alla kvalificerade forskare. Nyheten slogs upp stort dagen innan i Times, och information om skandalen med utgivningen av Dödahavsrullarna började nu nå även allmänheten. Det ansvariga teamet hotade åter med rättslig process och skadestånd, men motståndet föll samman när den israeliska myndigheten, the Israel Antiquities Authority, den 27 oktober 1991 officiellt undanröjde hindren för tillträde till de opublicerade rullarna. Den allmänna opinionen hade än en gång visat sin styrka. Nu kunde i ett slag konfidentiellt undanhållna manuskript bli tillgängliga vid en handfull bibliotek i Amerika, där fotografier av handskrifterna tidigare kunnat visas endast för forskare som haft ett personligt skriftligt tillstånd från det internationella teamets ledare i Jerusalem.

Den 19 november 1991 publicerade slutligen Biblical Archaeology Society en utgåva med fotografier som donerats till Huntington Library, med R. H. Eisenman och J. M. Robinson som redaktörer.[12] Fragmentavbildningarna i utgåvan kan knappast kallas faksimil, eftersom de är förminskade och ofta av dålig kvalitet, men de gjorde i ett nu slut på ett utgivningsmonopol som varat i över 40 år. Isen var bruten och en ny era i publiceringen och utforskningen av Dödahavsrullarna hade tagit sin början. De senaste åren har präglats av hälsosam vetenskaplig konkurrens inom Qumranforskningen med en febril aktivitet som följd. Texter ges nu ut i snabb takt, både i serien DJD och annorstädes, kongresser hålls, och nya specialtidskrifter enbart för studiet av dessa manuskript och deras historiska kontext har sett dagens ljus.

Arkeologisk prövning och omprövning

Roland de Vaux

Det kom att dröja två år efter den första upptäckten någon gång i slutet av 1946 eller början av 1947 innan någon officiell person kunde besöka någon av fyndgrottorna kring Qumran. Detta skedde genom en officer i den jordanska armén, kapten Akkash el-Zibn. Därefter genomförde engelsmannen G. Lancaster Harding, ledare för den jordanska antikvariska myndigheten, och fader Roland de Vaux, ledare för École Biblique et Archéologique i Jerusalem, från 15 februari till 5 mars 1949 en systematisk arkeologisk undersökning av grottorna kring Qumran. Den visade att grottorna under mellantiden vid flera tillfällen genomsökts av arkeologiska ”skattgrävare”, i synnerhet av Ta‘amire-beduinerna, vars medlemmar gjort den ursprungliga upptäckten, men även representanter för den syrisk-ortodoxa kyrkan. Naturligtvis var detta en lönande skattjakt. Härvid har säkerligen värdefullt material gått förlorat, skadats eller bringats i oordning, vilket särskilt gäller de tusentals fragmenten i grotta 4. Den upptäcktes av beduinerna i augusti 1952. De utvidgade då ingången till grottan och lade sig till med över 15 000 fragment som sedan såldes i delposter ända fram till 1958. Hur mycket av materialet som blev förstört genom denna trafik kommer vi aldrig att få veta. Då och då händer det fortfarande att fragment av Qumranhandskrifter dyker upp hos antikvitetshandlare i Betlehem och Jerusalem, och det är mycket troligt att det än idag finns okänt material från Qumran i privat ägo. De fragment som genom olika donatorer köptes in hamnade i dåvarande Palestine Archaeological Museum, numera Rockefeller Museum, i Jerusalem.

1951, den 24 november till den 12 december, gjorde Harding och de Vaux en fullskalig arkeologisk utgrävning av Qumranplatsen. På grund av att keramikfynden i ruinen liknade dem i den första grottan  – och särskilt en stor kruka som liknade dem som rymde handskrifterna i grottan, drog de slutsatsen att det fanns ett samband mellan grottan och ruinplatsen. En andra utgrävning gjordes 9 februari till 4 april 1953, en tredje 15 februari till 15 april 1954, och en fjärde slutligen den 2 februari till 6 april 1955. De fortsatta utgrävningarna kunde endast bekräfta Hardings och de Vauxs slutsats.

Först från 1952 och framåt upptäcktes andra grottor i närheten som genom fynd av handskrifter och fragment av handskrifter på ett eller annat sätt kunde knytas till Qumran. Det skulle bli inalles elva grottor som på detta sätt bidrog till Qumrantexternas mångfald. Den elfte upptäcktes först i januari 1956, återigen av Ta‘amirebeduiner. Detta fynd följdes av en femte arkeologisk expedition 18 februari till 28 mars 1956 och av en sjätte och sista vid Ein Feshkha söder om Qumran, 25 januari till 21 mars 1958. Beduinerna hade hela tiden lyckats hinna före arkeologerna och hittade de rikaste fyndgrottorna (1, 4 och 11; plus 2 och 6). Totalt hittades under dessa år ca 800 dokument. Av många fanns bara ett fåtal fragment kvar, andra var nästan fullständigt bevarade.

Under sina utgrävningar utformade Roland de Vaux en hypotes om utgrävningsplatsens historia som fortfarande utgör huvudfåran i den arkeo­logiska debatten om ruinen vid Khirbet Qumran. Han urskiljde två bosättningsperioder. Under den första fanns här på 700- och 600-talen f. Kr. en stad som han kallade ”Saltstaden” efter Josua 15:62.[13] Efter en mellanperiod på flera hundra år finner man sedan rester av den period när Qumranskrifternas människor bebodde området. Denna senare period indelade de Vaux i tre faser.

Fas I började enligt honom omkring 140 f. Kr. och fortgick under den hasmoneiske härskaren Johannes Hyrcanus (134-104 f. Kr.). Det centrala byggnadskomplexet fick då övervåningar och byggnaderna utvidgades åt väster och söder. Under denna fas konstruerades ett vattenförsörjningssystem av akvedukter som ledde in vatten från de omgivande bergen. Hela byggnadskomplexet täcktes med puts. En dramatisk ökning av invånarantalet kan beläggas under denna period. Fas 1 slutade enligt de Vaux med en jordbävning år 31 f. Kr. som förstörde en stor del av anläggningen, och bidrog till att den övergavs för en period av ca 30 år. Fas II av bosättningen vid Qumran började enligt de Vaux med kung Herodes död 4 f. Kr. Under mellanperioden antog han att platsen varit obebodd. År 4 återuppbyggdes platsen och förblev bebodd fram till 68 e. Kr., då romarna kom och förstörde anläggningen. Från slutet av perioden kan en brand beläggas. Tidpunkten bekräftas av myntfynd och man har även funnit romerska pilspetsar. Fas III: efter 68 var Qumran enligt de Vaux platsen för en romersk militär postering.

Roland de Vauxs rekonstruktion har i stort sett vunnit acceptans. Ovissheten har gällt exakt när platsen blev bebodd igen under 100-talet f. Kr., samt den förmodade mellanperioden 31 - 4 f. Kr., som nästan helt sammanfaller med Herodes den Stores regering 37 - 4 f. Kr. Tyvärr publicerade aldrig de Vaux en fullständig arkeologisk dokumentation av sina utgrävningar.[14] Svagheten i de Vauxs hypotes ligger framför allt i den svårförklarliga luckan på ca 30 år då bosättningen skall ha varit övergiven. Detta har diskuterats av Jodi Magness.[15] En jordbävning är knappast ett logiskt skäl till att överge en bosättning i trettio år. Lika svårförklarligt är det att samma befolkning skall ha återkommit efter dessa 30 år och återuppbyggt anläggningen. Vart tog de vägen under tiden? Magness prövar på nytt de Vauxs resonemang kring de funna mynten i ruinen och kommer fram till att platsen inte alls övergavs efter jordbävningen 31 f. Kr. I stället reparerades byggnaderna nödtorftigt av sina invånare som bodde kvar till omkring 9-8 f. Kr., då anläggningen förstördes vid en brand, troligen genom ett fientligt anfall. Detta förklarar bättre att platsen övergavs, dock inte för längre tid än ca fem år, och sedan åter befolkades av samma grupp, någon gång tidigt under Herodes Arkelaos regering.

Man hittade inga handskrifter i ruinerna, däremot några krukor, några ostraka med skrift på, samt över 700 mynt. Byggnadernas plan pekade enligt de Vaux på att de inte varit avsedda som bostäder utan tjänat som lokaler för en kommunitet, med förråd, samlingsrum och ett scriptorium.

Norman Golb

Norman Golb från Chicago är en sen representant för några forskare som under årens lopp tolkat ruinerna som resterna av en fästning. Golb förnekar varje samband mellan handskriftsfynden i grottorna och byggnaderna vid Khirbet Qumran. I stället fördes enligt Golb skriftrullarna från Jerusalem till Döda Havet för att förvaras där, och detta genomfördes i flera omgångar och av judiska grupper med olika konfessionell inriktning, dock huvudsakligen under perioden 67-70 e. Kr., när huvudstaden var belägrad av romarna. Denna typ av depositioner har också bevisligen skett, bl.a. på Masada. Flera av skrifterna i Qumran har blivit funna på andra platser och var inte unika för samfundet, t.ex. Damaskusskriften som blev funnen i Gamla Kairo. Golb menar också att ett så stort antal skriftrullar bara kan ha haft sitt ursprung i Jerusalem. Med denna teori blir läromässiga skillnader mellan handskrifter i Qumran förstås lätt förklarliga. Det var helt enkelt inte samma grupp som förde dit dem. Dödahavsrullarna har alltså inget samband med esseerna. Golb påstår också – utan bevis – att ingen handskrift funnen i Qumrans närhet är en autograf, tvärtemot mångas bedömning att de flesta kommentarerna (pesharim) är autografer.[16]

Det är tydligt att Golb i sin argumentation undervärderar den läromässiga enhetligheten hos Dödahavsrullarna. Om rullarna kommit från bibliotek i Jerusalem (kanske biblioteket i Jerusalems tempel) måste man fråga sig varför så många texter, i flera kopior dessutom, handlar om en uppenbart sekterisk judisk grupps angelägenheter. Det borde också ha funnits lämpliga förvaringsplatser på närmare håll än Qumran. Golbs behandling av Plinius geografiska uppgifter om esseernas hemvist är heller inte övertygande. Och om platsen varit en fästning måste dess vattenförsörjning genom akvedukter varit ytterst sårbar. Inte heller har anläggningens planlösning någon parallell bland andra kända fästningar. En sådan fästning är inte belagd i några historiska källor. Golbs teori har inte fått några efterföljare.

Pauline Donceel-Voûte och Robert Donceel

Eftersom de Vaux inte ordnade och publicerade sina data i en fullständig utgrävningsrapport har nyligen en grupp arkeologer fått uppdraget göra detta. Bland dem har makarna Pauline Donceel-Voûte och Robert Donceel genomfört en omtolkning av keramikfynden och andra data och hävdar att Qumranruinen i själva verket är vad som är kvar av en rikemansvilla och att det antagna skriptoriet är en matsal för banketter med fri utsikt mot söder och sydost.[17]

Flera av de tolkningar av det arkeologiska materialet som forskarparet gett uttryck för måste bli föremål för ytterligare diskussion av experter. Klart är att de data som finns inte är helt entydiga och att de Vauxs slutsatser på flera punkter är osäkra. Samtidigt förefaller tanken att en välbärgad person skulle bygga en villa i detta ökenområde osannolik, när en oas som Jeriko fanns alldeles i närheten.[18]

Qumransamfundet och esseerna

Uppfattningen att Qumransamfundet var en esseisk grupp vilar på två fundament. Beskrivningar av en esseisk bosättning väster om Döda Havet i samtida källor, och Dödahavsrullarnas innehållsliga överensstämmelse med vad vi annars vet om esseernas lära och liv. Enligt denna huvudfåra i Qumranforskningen hade samfundet sin begynnelse i den chasidiska rörelse som beskrivs i Första Mackabeerboken, någon gång i början av 100-talet f. Kr.[19] Upphovet var en schism mellan Den ogudaktige prästen (Jonathan Mackabeus) och Den rättfärdige läraren, en anonym präst som blev samfundets andlige ledare. Till honom anslöt sig ett antal oppositionella präster som höll strikt på att översteprästen skulle ha sadokidiskt ursprung (vilket Jonathan inte hade). Samfundets historia fortsatte i Qumran och troligen på många andra platser i Palestina ända fram till det första judiska upproret mot Rom, ca 68 e. Kr. Vid denna tidpunkt ockuperades Qumran av Vespasianus soldater. Vad som sedan hände vet vi inte, bara att ingen av qumraniterna återvände för att hämta de värdefulla handskrifterna.

En variation på detta tema har kallats Groningenhypotesen, framförd av Florentino García Martínez.[20] Han betonar att Qumranhandskrifterna utgör en enhet och måste betecknas ett religiöst bibliotek, som återspeglar de intressen som gruppen vid Qumran odlade. Det är alltså ett sekteriskt bibliotek, samtliga handskrifter i de elva grottorna är en del av detta och återspeglar de ståndpunkter och den livssyn som samfundet stod för. García Martínez tillsammans med A. S. van der Woude ser i beteckningen Den ogudaktige prästen en allmän referens till en kronologisk serie av sex ogudaktiga hasmoneiska överstepräster och identifierar samfundet med en esseisk utbrytargrupp under ledning av Den rättfärdige läraren, snarare än med esseerna själva. De placerar esseernas ursprung i Palestina (och inte i Babylonien) i slutet av 200-talet eller början av 100-talet f. Kr. Groningenhypotesen betonar också att Qumransamfundet hade sin konstitutiva fas före flytten till öknen vid Döda havet.

Den romerske geografen Plinius d.ä. (23-79 e. Kr.) beskriver esseerna i Naturalis historia.[21] Enligt honom bor de isolerade på Döda Havets västsida, har inga kvinnor, ingen egendom och tar ständigt emot nya proselyter. Söder om dem finns Ein Gedi. Endast en annan antik text placerar esseerna vid Döda Havet. Det är Dion av Bursa (”Chrysostomos”, ca 40-120) som i en källa från omkring 400 uppges ha skrivit att de bor i en blomstrande stad nära Döda Havet, inte långt från Sodom.

Esseernas lära och liv har beskrivits i ett antal samtida källor, bl.a. Josefus, Plinius och Filon. De överensstämmer anmärkningsvärt väl med Dödahavsrullarna, t.ex. läroskriften Disciplinrullen. I synnerhet gäller detta läran om förutbestämmelsen (determinismen) bland esseerna och i Qumran. Enligt Josefus tror esseerna att allt som sker en människa är förutbestämt av ödet (el. försynen), medan saddukeerna förkastar denna syn helt och menar att allt ligger i människans hand och ansvar. Fariseerna åter intar en mellanställning och tror att endast en del ting är ödesbestämda.[22] Disciplinrullen uppvisar likaledes en sträng determinism (med Gud som yttersta upphov till allt som sker):

Från kunskapens Gud kommer alla ting som sker och skall ske, och innan de blivit till har han fastställt hela deras levnadsplan. Och när de blir till, allt efter deras bestämda tider, är det i överensstämmelse med hans härliga plan som de fullgör sin gärning utan att någon ändring (därav) kan ske. (1QS 3:15-16)[23]

Även en mörkrets ängel är inblandad i de rättfärdigas öden, men ytterst är Gud alltings upphov:

Och i handen på mörkrets ängel ligger all makt över ondskans söner som vandrar på mörkrets vägar. Genom mörkrets ängel (inträffar) en förvillelse bland alla rättfärdighetens söner; all deras synd, alla deras överträdelser, skuld och syndfulla gärningar (sker) genom hans makt i enlighet med Guds hemligheter till dess hans (ängelns) sista tid kommit. (3:20-23)

Samma bild ges i övriga skrifter. Qumransamfundet står alltså långt från saddukeernas lära i denna lärofråga, men skiljer sig också från fariseerna. Gud inte bara vet allt om framtiden, han iscensätter den också. Andra överensstämmelser mellan esseerna och Qumransamfundet rör det dagliga livet. Båda avstod från att använda olja.[24] I Dödahavsrullarna förklaras varför. Qumraniterna trodde att vätskor kunde överföra (rituell) orenhet från ett kärl till ett annat. Att smörja in sig med olja medförde alltså risken att ådra sig orenhet från ett kärl eller från en annan människa.[25] Båda grupperna avstod också från enskild egendom. Detta omvittnas av både Filon och Josefus angående esseerna.[26]

Båda grupperna värnade om måltidernas rituella renhet. Detta tycks ha skett genom bad i kallt vatten före den gemensamma måltiden. Först därefter fick de invigda träda in i matsalen, dit ingen novis hade tillträde.[27] I denna gemensamt uppnådda renhet som måltiden utgjorde, måste alla sitta i rangordning och tala i rangordning, med prästen först:

Närhelst församlingens råd består av tio män eller mer måste det finnas en präst bland dem. Var och en ska sitta inför denne efter sin rang och skall i den ordningen rådfrågas i var angelägenhet. När man gjort i ordning bordet för ätande, och vinmusten för drickande, ska prästen först räcka ut sin hand för att välsigna förstlingen av brödet och [... dittografi ...] vinmusten. (1QS 6:3-6)

Andra överensstämmelser mellan esseer och qumraniter gäller de stränga reglerna för toalettbesök, och förbudet att spotta i församlingen.[28]

Det finns dock några dissonanser mellan de antika källorna om esseerna och vår kunskap Qumransamfundet. Dessa gäller framför allt inträdesproceduren och frågan om äktenskap. Josefus talar om en treårig initiations- eller förberedelsetid för novisen.[29] Disciplinrullen är däremot något oklar på denna punkt och har formuleringar som kan tolkas som antingen två års eller tre års novitiat:

Var och en av Israel som av fri vilja önskar ansluta sig till församlingens råd skall prövas av uppsyningsmannen som leder församlingen angående sin insikt och sina gärningar. Befinns han lämplig för fostran ska man ge honom tillträde till förbundet för att omvändas till sanningen och så undvika all ogudaktighet. Uppsyningsmannen ska undervisa honom om alla församlingens regler. Sedan, när han kommer för att träda fram inför församlingen ska alla pröva vad som rör honom, och allt efter som lotten utfaller i församlingens råd kan han vinna inträde eller tvingas ge sig av. När han vunnit inträde i församlingens råd får han inte röra församlingens rena måltid förrän ett helt år gått och han prövats till ande och gärningar. Han får inte heller ha del i församlingens egendom.

När han fullgjort ett år i församlingen, ska denna pröva hans fall ifråga om hans insikt och laggärningar. Och om då lotten utfaller för honom så att han vinner inträde i församlingens råd under ledning av prästerna och de övriga männen i förbundet, då ska hans egendom och arbetsinkomst överlämnas till den man som har uppsikten över församlingens arbetsintäkter, och denne ska skriva upp det för hans räkning. Det får inte övergå till församlingen. Han får inte röra församlingens dryck förrän han fullgjort ett andra år bland männen i gemenskapen.

När hans andra år gått till ända ska han prövas igen under församlingens överinseende. Och om då lotten utfaller så att han får inträde i församlingen, då ska man skriva in honom bland bröderna efter hans rang, för Lagen, för Rätten, och för Renheten (måltiden), samt för det gemensamma ägandet av hans egendom. Därefter gäller hans råd och omdöme i församlingen. (1QS 6:13-24)

Här förekommer som hos Josefus tre stadier i initieringen, men det blir inte fullt klart om dessa också utgör tre år. Det första stadiet är en prövotid utanför församlingens inre gemenskap men under uppsikt av uppsyningsmannen (eller väktaren) och församlingen. I det andra stadiet får novisen leva i församlingen men har begränsade rättigheter, och i det tredje stadiet prövas han åter och blir sedan en fullvärdig medlem vars ägodelar införlivas med församlingens gemensamma egendom.

När det gäller äktenskap är Josefus uppgifter inte entydiga. På ett ställe talar han om att vissa grupper av esseer tillät äktenskap för släktets fortbestånds skull, efter en prövotid av kvinnan på tre år.[30] På andra ställen skriver han att de avstår från äktenskap.[31] Disciplinrullen säger ingenting om detta, men det finns däremot ett fåtal gravar med kvinnor och barn vid Qumran, och andra Qumrandokument talar om kvinnor och barn som medlemmar av gruppen. Det gäller t.ex. Församlingsregeln (1QSa) och Damaskusskriften (CD). Disciplinrullen synes alltså reglera en strikt manlig kommunitet som lever isolerad från omvärlden, medan t.ex. Damaskusskriften talar om ”läger” av esseer som lever ute bland icke-esseer och även har familjer. Gravarna med kvinnor och barn i Qumran kan dock ha flera förklaringar. En möjlighet är att de helt enkelt var besökare på platsen, eller att samfundet under en period av sin historia inte höll strikt på celibatet.

Naturligtvis har det funnits försök att helt och hållet likställa Qumransamfundet med den första kristna rörelsen. I sådana sammanhang får kommuniteten vid Qumran gärna beteckningen församling, och de i handskrifterna omtalade personerna identifieras med nytestamentliga personligheter. En proponent för detta synsätt är Robert Eisenman från Chicago, känd för sin medverkan i publiceringen av de ”hemlighållna” Qumranskrifterna 1991. Han identifierar Jakob (inte Jesus) med Den rätte läraren och Paulus av Tarsus med Den ogudaktige prästen, och han sätter likhetstecken mellan de båda rörelsernas messianska patos.[32] Ett liknande försök till identifiering har gjorts av Barbara Thiering, som likställer Johannes Döparen med Den rätte läraren och Jesus med Den ogudaktige prästen och Lögnens man (sic).[33] Men trots odiskutabla likheter i bildspråk och terminologi, anser den överväldigande majoriteten av forskarna att de två litteraturerna är väsensskilda. En annan avgörande invändning är att arkeologiska och paleografiska fakta visar att Qumransamfundet och Den rätte läraren existerade långt före Jesu tid.[34] Dessutom nämns i en kommentar till Nahums bok (4QpNah) ett namn [DMy]trws som med stor sannolikhet är Demetrios III Eukairos, en seleukidisk härskare under första århundradet f. Kr.[35] Samtliga historiska kriterier placerar in Qumransamfundet och dess litteratur under de två sista århundradena före Kristus.

Två andra teorier om Qumransamfundets ursprung har väckt mera debatt. Den ena identifierar qumraniterna med en annan av de tre judiska grupperingarna vid denna tid, saddukeerna. Den andra teorin, som redan refererats under rubriken ”Arkeologisk prövning och omprövning”, hävdar att skriftrullarna kommer från Jerusalem och bara deponerades i Qumranområdet av säkerhetsskäl, att själva platsen Qumran aldrig hade någon permanent bosättning.

Teorin om saddukeiskt ursprung förespråkas av Lawrence Schiffman.[36] Han menar att Qumrangruppen åtminstone i sin begynnelse var saddukeisk. Huvudlinjen i hans argumentering bygger på en tolkning av Qumranhandskriften Något om Toras gärningar (4QMMT) och han jämför med en passus om rinnande vattens renhet i Mishna Yadayim 4:7, där en saddukeisk åsikt står emot en fariseisk. Det visar sig att den qumranitiska ståndpunkten överensstämmer med den saddukeiska i denna fråga. Schiffman säger inte att sektgruppen vid Döda havet var rena saddukeer, bara att sekten hade ett substrat av saddukeiska halakiska åsikter och att rötterna till deras halakiska tradition fanns inom det saddukeiska sadokidiska (stammande från Sadok) prästerskapet. Det var alltså enligt honom saddukeiska präster som bildade Qumransamfundet, vilket senare genomgick en utveckling som skilde det från saddukeerna. Mot detta resonemang kan förstås invändas att Mishna inte talar om någon esseisk ståndpunkt och att esseer och saddukeer kan ha varit samstämmiga i många halakiska spörsmål, så mycket mer som båda grupperna hade sitt ursprung i prästerliga kretsar i Jerusalem, en invändning som bl. a. Hartmut Stegemann gjort.[37] Inte heller överensstämmer det som Mishna säger om saddukeerna med vad vi annars vet om Qumransamfundet.

Nyligen har Stegemann framställt en revision av esseerhypotesen. Han hävdar att det efter upploppen 167-164 f. Kr. fanns fyra huvudgrupperingar i Palestina: tempeletablisemanget, chasiderna, medlemmarna i ”Det nya förbundet i landet Damaskus”, samt mackabeerna. När en ny sadokidisk överstepräst iklädde sig ämbetet 159 f. Kr. försökte han ena dessa grupper med undantag av mackabeerna. När han blev avsatt av Jonathan Mackabeus 152 f. Kr. lyckades han bevara en församling bestående av medlemmar från både chasiderna och ”Damaskusrörelsen”. Under ledning av denne överstepräst och ”Rättfärdige lärare” blev församlingen esseerna, och accepterade aldrig den hasmoneiska dynastins auktoritet. Andra kompromissade och blev fariseerna, medan tempeletablissemanget blev känt som saddukeerna. Enligt Stegemann utgjorde därför esseerna en respekterad traditionalistisk rörelse med säte i Jerusalem och med ett av sina läger vid Qumran. De var i andligt hänseende huvudrepresentanterna för palestinsk judendom vid denna tid.[38]

Teorin om esseiskt ursprung stöds av majoriteten forskare och bärs upp av en större inneboende koherens. Men diskussionen om Qumransamfundets ursprung och karaktär är ännu inte avgjord. Uppenbarligen är en av huvudfrågorna för forskningen samfundets historia före Den rättfärdige lärarens ankomst. Här avvisar både Stegemann och förespråkarna för Groningenhypotesen möjligheten av ett ursprung i exilens Babylon, trots Damaskusskriftens synbara påståenden om ett exiliskt ursprung för gruppen. Mycket är ännu höljt i dunkel och även felaktiga hypoteser drar fram problem i ljuset som behöver utsättas för förnyad granskning i framtiden.[39]

Biblioteket

När vi talar om Qumrantexter bör man betänka att fynd har gjorts i grottor och ruiner på Döda havets västra randområde så långt söder ut som Masada, och i ett flertal wadis från Judiska öknens östkant, från norr till söder Wadi ed-Daliye, Wadi el-Mafjar, Khirbet Qumran (med de 11 grottorna runtomkring), Ein Feshkha, Khirbet Mird, Wadi an-Nar, Wadi Ghweir, Wadi Murabba‘at, Ein Gedi, Wadi Sdeir (Nahal David), Wadi Khabra (Nahal Hever), Nahal Mishmar, Wadi Seiyal (Nahal Še’elim) och Masada.[40] Kanske bör man alltså hellre tala om skriftfynd från Döda havet, vilket också namnet på den officiella publikationsserien antyder, Discoveries in the Judaean Desert. Det är dock texterna från de elva grottorna närmast Qumran (betecknade 1Q till 11Q) som i trängre mening kallas Dödahavsrullarna. Dessa kan från litterär utgångspunkt uppdelas i tre grupper:

1.   Kanoniska texter ur den hebreiska bibeln (GT).

2.   Apokryfiska och pseudepigrafiska skrifter, som till en del är kända genom gamla översättningar. Som exempel kan nämnas Henoksboken och De tolv patriarkernas testamenten.

3.   Skrifter som vi bara känner från Qumran självt eftersom de uppstått där, exempelvis Disciplinrullen och Tempelrullen. De utmärks av Qumransamfundets speciella terminologi. Hit hör även kommentarer (pesharim) till den hebreiska bibeltexten, t.ex. till Jesaja, Nahum och Habackuk.

Denna samling texter utgör en unik litterär korpus från andra templets tid. Dateringen av dem, som beskrivits ovan, visar att handskrifterna kommit till under en 300-årsperiod, från 100-talet f. Kr. till ca 70 e. Kr. Varifrån kom alla dessa handskrifter som upptäckts i Qumranruinens omgivningar? Den förhärskande uppfattningen har hela tiden varit att de utgör Qumransamfundets bibliotek, delvis transporterat dit, delvis producerat av skrivare på platsen. Som nämnts har dock denna uppfattning ifrågasatts, bl.a. av Norman Golb i Chicago som hävdar att Dödahavsrullarna placerats i grottorna så sent som på 60-talet e. Kr. Även om Golbs teori inte blivit accepterad i sin helhet, har den ändå satt fokus på det faktum att en stor andel av handskrifterna i Qumrangrottorna faktiskt inte var sammanställda av esseerna utan har annat ursprung. Den stora andelen sekterisk litteratur bland handskrifterna talar dock till förmån för esseerteorin när det gäller Qumranruinens ursprung och rullarnas placering i dess närhet.

Översikt av textmaterialet

Av de ca 800 handskrifterna funna vid Qumran härrör nästan tre fjärdedelar från grotta 4. Dessutom fanns i var och en av de övriga grottorna åtminstone någon handskrift av en text som var representerad även i grotta 4. Detta antyder att grottorna hyste delar av ett och samma bibliotek,[41] vilket styrks av proportionerna av de funna texterna. De sektspecifika texterna utgör i de flesta grottorna ca 1/3 av de funna handskrifterna, bibeltexterna mellan 1/4 och 1/3. Eftersom grotta 4 utgör en del av platsen Qumran styrker detta sambandet mellan de elva grottornas handskrifter och den utgrävda ruinen. Devorah Dimant tolkar Qumranbiblioteket som bestående av den specifika litteratur som Qumransamfundet producerade tillsammans med de litterära verk som de ärvde från sina andliga fäder och föregångare. I så fall skulle de icke sektspecifika texterna innehålla en nyckel till samfundet ursprung.[42] Detta är dock fortfarande föremål för debatt inom Qumranforskningen.

Mer än 10% av handskrifterna i hela kollektionen är ännu oidentifierade. Antalet icke-bibliska texter, var och en representerad av en eller flera handskrifter, är ca 190. Av dessa var endast nio tidigare kända, företrädesvis apokryfer och pseudepigrafer.[43] Intressant är också vad som saknas. Inga grekisk-judiska texter, t.ex. Salomos Vishet och Salomos Psalmer är belagda, inte heller den prohasmoneiska Första Mackabeerboken eller Judit. Av den senare tannaitiska litteraturen, som kom att representera judendomens huvudfåra, finns inte ett spår.

Med undantag för ett fåtal grekiska fragment är samtliga texter på hebreiska eller arameiska. De arameiska texterna är alla icke sektspecifika och utgör 13% av samtliga texter. De är visionära pseudepigrafiska kompositioner, testamenten och berättande haggadiska arbeten.

De 800 handskrifterna representerar totalt drygt 200 texter. De mest kopierade texterna tycks ha varit Damaskusskriften, Disciplinrullen, Krigsrullen och Tackpsalmerna.[44] Bland de icke sekteriska texterna har Jubileerboken, (första) Henoksboken och Jättarnas bok kopierats mycket, likaså kalendertexter.

Bibeltexter

Eftersom den gammaltestamentliga kanon ännu inte var fixerad vid denna tid rådde det delade meningar bland judarna själva vilka skrifter som kunde anses vara uppenbarade av Gud. I denna mening är termen ”biblisk” anakronistisk och används här i rent konventionell betydelse. Den innefattar de skrifter som senare kom att ingå i den judiska kanon och det kristna (protestantiska) Gamla testamentet. Av merparten bibelböcker har flera handskrifter påträffats. Följande tablå visar hur många handskrifter av varje bibelbok man har funnit:[45]

Redan denna enkla översikt ger en antydan om var fokus för intresset låg i Qumransamfundet: betoningen på det legislativa (Tora, särskilt 5 Mos), det profetisk-apokalyptiska (Jesaja, Daniel), bönen och lovsången (Psaltaren). De historiska böckerna tycks inte ha stått lika högt i kurs, inte heller den bibliska vishetslitteraturen. Notabelt är att Ester och Nehemja saknas. En tillfällighet? Eller speglar frånvaron av Ester det faktum att Purimfesten aldrig är nämnd i samfundets skrifter och förmodligen inte firades inom kommuniteten?

Alla de 202 bibelhandskrifterna är naturligtvis inte bevarade i fullständigt skick. Av de flesta har endast delar, eller fragment, blivit funna. De fördelar sig synnerligen olika på de olika grottorna:

Grotta 4, som ligger närmast ruinanläggningen, faktiskt bara ett hundratal meter från närmaste hus, måste ha varit en fantastisk skattgömma med sina 137 bibelhandskrifter. Tyvärr är endast rester av dessa bevarade, en nästan oöverskådlig massa av tusentals manuskriptfragment.

Dessa 202 handskrifter med bibeltext utgör ungefär en fjärdedel av de totalt 800 handskrifter som hittats inom Qumranområdet.

Till bibeltexterna måste också räknas några översättningar till arameiska, s.k. targumer. Här märks framför allt en targum till Job 17:14 till 42:11 funnen i grotta 11, en av de bäst bevarade handskrifterna i någon Qumrangrotta, skriven årtiondena före vår tideräknings början. Denna handskrift tillsammans med ett fåtal andra targumfragment[46] visar att bruket av targumer går tillbaka till förkristen tid. Man har också funnit ett antal tefillin (fylakterier) och mezuzot.[47]

Apokryfer och pseudepigrafer

Av apokryferna har fyra återfunnits bland Dödahavsrullarna. Tobit är belagd i fyra handskrifter på arameiska och en på hebreiska.[48] Fragment av Syraks bok har återfunnits i grotta 2 och 11. Det funna fragmentet av Syrak kompletterar vår kunskap om det hebreiska originalet.[49] De två andra apokryferna bland Dödahavsrullarna är Jeremias brev och Psalm 151.[50] Av hittills kända pseudepigrafer är bara tre belagda bland Qumranhandskrifterna, Henoksboken, Jubileerboken, samt ett par källtexter till De tolv patriarkernas testamenten. Av Henoksboken är elva handskrifter belagda från grotta 4, alla på arameiska.[51] Henoksboken rymmer flera apokalyptiska avsnitt samt det tidigaste exemplet på en judisk text med astronomisk information, vilken stammar från 200-talet f. Kr. Här presenteras en solkalender på 364 dagar och en månkalender med 354. Jubileerboken skrevs omkring 160 f. Kr., förmodligen strax innan Qumransamfundet kom till. Även den anför en solkalender på 364 dagar, densamma som i Henoksboken och i Qumran. Men även nya, hittills okända, pseudepigrafer har påträffats, av vilka den s.k. Genesis Apocryphon är mest känd. Andra pseudepigrafer av vilka fragment hittats[52] går under namn av Noa, Jakob, Josef, Kehat (Mose och Arons farfar), Amram (Mose och Arons far), Mose, Josua, Samuel, David, Jeremia, Hesekiel, Daniel och Ester. Många är ännu inte identifierade.

Skrifter härrörande från Qumransamfundet

Samtliga av dessa texter var okända för forskningen före 1947. De består främst av halakiskt material, men även bibelkommentarer, lovsånger och eskatologiska arbeten.

Halakiska texter (regler)

Lagen och dess tillämpning i samfundets dagliga liv studerades med allra största allvar vid Qumran. Detta var ett studium på liv och död. Den som bröt mot lagens regler kunde bli evigt fördömd eller dömas att leva utanför den kultiska renheten i Qumransamfundet (vilket i praktiken var lika ödesdigert).

Damaskusskriften (CD) har fått sitt namn av att en stad Damaskus omnämns flera gånger. Den var känd före 1947 genom ett fynd redan 1896 i den s.k. Kairogenizan, ett förvaringsrum i Esrasynagogan i Gamla Kairo (CD = Cairo Damaskus).[53] Damaskusskriften har en avdelning med förmaningar och en halakisk del med regler. I Qumran har fragment av tio handskrifter identifierats, varav åtta från grotta 4.[54] Ingen vet säkert vad namnet Damaskus syftar på, och det pågår en livlig debatt om frågan ifall Damaskusskriften hänsyftar på en tillvaro i exilen (Babylonien) före tillvaron i Qumran.

Disciplinrullen (1QS) eller Regelboken är Qumransamfundets konstitution och vår huvudkälla till dess lära och självuppfattning.[55] Rullen från grotta 1 är nästan full­ständig, men det finns även tio fragmentariska handskrifter från grotta 4[56] och en eller två från grotta 5.[57] I inledning står det att ledaren ”ska ta in i nådsförbundet alla som förklarat sig villiga att efterleva Guds stadgar, så att de kan förena sig med Guds rådslut och leva på ett fullkomligt sätt (efter) alla de fakta som har uppenbarats angående de för dem bestämda tiderna. De ska älska alla ljusets söner, var och en efter hans lott i Guds rådslut; och hata alla mörkrets söner, var och en efter måttet av hans skuld i Guds straffdom.” (1:7-11). Här framträder den dualism som är ett av samfundets mest utmärkande drag. Två opublicerade handskrifter från grotta 4 av Disciplinrullen saknar de passager som handlar om Sadoks söner, vilka i andra kända handskrifter av Disciplinrullen betraktas som den prästerliga grupp som självklart ska leda Qumransamfundet. Detta skulle enligt några kunna antyda en historisk utveckling där samfundet under en tidig fas leddes på ett mer demokratiskt sätt, innan prästgruppen kom och tog över ledningen,[58] men detta är givetvis en slutsats ab nihilo.

Tempelrullen (11QTemple) publicerades först 1977 av Yigael Yadin.[59] Detta är den längsta av alla Dödahavsrullarna, 65 kolumner. I detta arbete beskrivs ett tempel som inte överensstämmer med någon av Israels kända helgedomar, utan är tänkt att ersätta templet i Jerusalem när Den rättfärdiga församlingen fått makten. Skriften beskriver också högtider och offer som ska hållas i det nya templet efter en almanacka som överensstämmer med Jubileerboken och Henoksboken.

Något om Toras gärningar (4QMMT) föreligger i sex handskrifter från Qumran.[60] Detta är en skrift av utomordentlig betydelse för Qumranforskningen eftersom den beskriver de läromässiga skillnaderna mellan Qumransamfundet och dess motståndare. De moderna utgivarna av texten uppfattar skriften som ett brev från samfundet, kanske skrivet av Den rätte läraren, till lärofienderna i Jerusalem. Av brevet kan man i så fall sluta att skillnaderna mellan parterna var av strikt halakisk natur, dvs. gällde tolkningen av lagen. Skriften börjar med detaljerad årskalender, samma 364 dagars solkalender som i Tempelrullen och Jubileerboken. I lagtolkningens detaljer överensstämmer författaren med esseernas ståndpunkter men skiljer ut sig från de senare rabbinska.

Övriga texter

Kommentarer och parafraser. Skriftstudiet hade högsta prioritet inom samfundet vilket framgår av Disciplinrullen (el. Regelboken), där det står ”Ingenstans där tio finns får det saknas någon som hela tiden rannsakar Lagen, dag och natt, den ene efter den andre” (1QS 6:6-8).[61] Kommentarens uppgift var att visa på hur de inspirerade texterna talade om uttolkarens samtid – det egna samfundet och dess motståndare. Detta gör att kommentarerna hör till de få bland Dödahavsrullarna som rymmer anspelningar på historiska personer och händelser. Sexton eller sjutton handskrifter hör till denna kategori, sex pesharim till Jesaja, tre till olika psaltarpsalmer, två vardera till Hosea, Mika och Sefanja, en var till Nahum och Habackuk. De flesta är tyvärr illa bevarade.

Skrifter för lovsång och tillbedjan. Qumransamfundet fäste stor vikt vid det rätta firandet av årets högtider, och det är därför inte förvånande att liturgiska kalendrar har blivit funna vid Qumran. Här kan nämnas en samling med 13 sabbatssånger för ett kvartal (4QShirShabb) och en serie kalendertexter som anger de religiösa högtiderna under ett 364 dagars solår samtidigt som den samordnar kalendern med de 24 prästavdelningarnas veckovisa rotation vid tjänstgörings­uppdraget i templet (jfr. 1 Krön 24:3-19).[62] En av de första rullarna som upptäcktes efter 1947 var Hodayot, Tackpsalmerna (1QH).[63] Ytterligare sju handskrifter av Tackpsalmerna funna i grotta 4 antyder att detta var en viktig psalm- och bönbok inom Qumransamfundet.[64]

Eskatologiska texter. Till denna grupp hör Henoksboken och Jubileerboken, båda äldre än Qumransamfundet. Krigsrullen eller Milhama (1QM)[65] kom till i Qumran.[66] En annan eskatologisk komposition som finns i sju handskrifter beskriver det framtida Nya Jerusalem, bl.a. med en stadsplan och ett tempel med tolv portar.

Vishetstexter. Det finns ett ganska stort antal icke-bibliska vishetstexter bland Dödahavsrullarna. De är tyvärr ytterst fragmentariska och många har ännu ej publicerats.[67] Den allra senaste Qumranforskningen har dock klargjort att betydelsen och omfattningen av de sektspecifika vishetstexterna tidigare inte varit tillräckligt kända. De hade uppenbarligen en viktigt plats i samfundets litteratur.[68]

Kopparrullen. Kopparrullen blev funnen i grotta 3 och är den enda text bland Dödahavsrullarna som inte är skriven på läder eller papyrus.[69] Den var i så dåligt skick när den hittades att det dröjde fyra år innan den kunde öppnas genom att skäras upp i remsor. Kopparrullen innehåller en beskrivning av 64 platser i Palestina där skatter skall ha gömts – tonvis av ädla metaller och dessutom värdefulla handskrifter. Kopparrullen utgör ett av Qumranforskningens huvudproblem och ägnas separata konferenser. Meningarna har varit delade om betydelsen av dess uppgifter om skattgömmor och om rullens syfte över huvud taget. En tes är att dokumentet räknar upp de gömställen där templets skatter gömdes undan romarna under det första judiska upproret (66-70), en annan att Bar Kochba och hans anhängare där gömde sina tillgångar under den andra judiska revolten (132-135). Milik har daterat rullen till ca 100 e. Kr., vilket skulle utesluta samband med Bar Kochbas uppror. I så fall har den heller inget med Qumransamfundet att göra, någon annan har bara stoppat in den i grotta 3. Men uppenbarligen ansåg någon det värt besväret att prägla dessa uppgifter i koppar för att bevara dem åt eftervärlden, trots att ingen har kunnat påvisa ens spår av de skatter som rullen beskriver.[70]

Sammanfattning

Sett i ett övergripande perspektiv är det förmodligen studiet av palestinsk judendom under den intertestamentala perioden (150 f. Kr. - 70 e. Kr.) som befruktats mest av Dödahavsfynden. Dessa tidigare okända texter från en judisk sekt har gett en ny och oväntad belysning av Jesu liv, urkristendomens uppkomst och framväxten av rabbinsk judendom. Dessa skriftrullar är opåverkade av både kristendom och normativ judendom och utgör primärkällor – ofta i form av autografer – till en tidsepok som varit fattig på historiska källor.

Dödahavsrullarna har gett oss en ytterst värdefull kunskap om en typ av judendom som tidigare varit nästan okänd. De fyller en kunskapslucka om en avgörande tid för både judendom och kristendom. Genom dessa dokument har vi fått förstahandsinformation om en grupp forntida judar som levde i egendomsgemenskap, bad tillsammans, arbetade tillsammans och åt tillsammans. Vi har här deras regelböcker, bibeltolkningar och bönböcker. Josefus beskrev tre sorters judisk ”filosofi” under sin egen tid. På grund av vår okunnighet blev den tredje gruppen, esseerna, nästan bortglömd av forskningen. Dödahavsrullarna har med stor sannolikhet skänkt oss en huvudkälla till kunskapen om esseerna, eller en grupp av esseerna, och visar oss därmed vilken mångfald som präglade judendomen före och under Jesu tid.

Bibliografi

”Discoveries in the Judaean Desert”, hittills utgivna volymer

Övriga referenser

Ett par nya specialtidskrifter för forskningen kring Dödahavsrullarna har sett dagens ljus de senaste fem åren. Förutom den klassiska Revue de Qumrân som hade sitt första nummer redan 1958-59 finns nu även Dead Sea Discoveries (Leiden), The Qumran Chronicle (Krakow) och en särskild Qumransektion i Journal for Jewish Studies. I november 1995 startades en elektronisk e-postlista för Qumranforskning – Orion – med bas vid The Hebrew University i Jerusalem under ledning av The Orion Center for the Study of the Dead Sea Scrolls and Associated Literature.[71] En annan e-postlista med ytterst livlig debatt om Dödahavsrullarna i deras judiska kontext är Ioudaios.[72]