Publiceringen av Dödahavsrullarna
av Bo Isaksson
Dödahavsrullarnas publicering är en trist historia om initial verksamhetsiver, en nästan 30-årig mellanperiod av vetenskaplig långsamhet och revirmentalitet, samt en sista fas under de senaste fem-sex åren med fullständig vetenskaplig öppenhet och snabb publicering av de återstående texterna.
Det blev bestämt redan i ett inledningsskede att publiceringen av Dödahavsrullarna skulle ske under ledning av ett internationellt och interkonfessionellt team, vars första ledare blev fader Roland de Vaux. Han knöt tidigt till teamet sju experter på hebreiska och arameiska från olika länder och olika kyrkosamfund. Problemet med detta team var dels att antalet forskare var för litet för det väldiga handskriftsmaterialet, dels att det saknades en övervakande redaktionell styrelse. Av den vetenskapliga serie i vilken Dödahavsrullarna skulle publiceras, Discoveries in the Judaean Desert (DJD), kom endast en volym ut på 50-talet, på 60-talet hela fyra, men på 70-talet åter endast en. En konkordans till de icke-bibliska handskrifterna från grottorna 1-10 utarbetades tidigt inom det internationella teamet och var färdig omkring 1960, men publicerades aldrig utan var endast tillgänglig för privat bruk av medlemmarna inom teamet. Transkriptioner av de ofta svårlästa texterna fanns alltså tidigt tillgängliga och kunde enkelt ha publicerats, men den övriga forskarvärlden ställdes utanför och hölls under flera årtionden okunnig om den forskning som bedrevs av den handfull forskare som fick tillgång till handskrifterna. Först 1988 genomfördes en privat publicering av konkordansen i 25 exemplar, varav ett hamnade i Hebrew Union College, Cincinnati. Fynden från grotta 11 bearbetades av en separat forskargrupp bestående av amerikanska och holländska forskare, som har publicerat en volym i serien.
Under åren mellan 1967 och 1991 förändrades inte mycket av detta. Under Sexdagarskriget 1967 lyckades israeliska forskare spåra upp den s.k. Tempelrullen, intill dess i privat ägo, vilken publicerades av den israeliske generalen, arkeologen och premiärministern Yigael Yadin 1983. Roland de Vaux dog 1971 och efterträddes som ledare för det internationella teamet av en annan dominikan, Pierre Benoit. Under hans femtonåriga ledning utkom endast två volymer i serien. Vid Benoits död 1987, efterträddes denne av en annan medlem i det gamla teamet, John Strugnell, men vid det laget hade de israeliska myndigheterna hunnit tillsätta en grupp av israeliska experter för att påskynda utgivningsarbetet, bl.a. Magen Broshi, Emanuel Tov och Jonas Greenfield. John Strugnell tvingades avgå efter bara några år på grund av alkoholproblem och antijudiska åsikter som han luftat i en tel-avivtidning. Intill dess hade de israeliska myndigheterna bibehållit en policy av icke-inblandning i teamets verksamhet, trots de öppet antijudiska ståndpunkter som under lång tid förfäktats av medlemmar i det internationella teamet. Nu insattes i stället Tov som vetenskaplig ledare för utgivningsarbetet, och med honom började så småningom friska vindar blåsa. Och Tov fick hjälp från oväntat håll.
Från slutet av 1970-talet och framåt blev den övriga vetenskapliga världen alltmer otålig över förseningen av textutgivningen, och denna opposition fick ett forum i Biblical Archaeology Review, utgiven av Biblical Archaeology Society i U.S.A., med H. Shanks som redaktör. Han startade en kampanj för "frigivningen" av Qumrantexterna som gav eko i forskarvärlden. Och han hade dessutom två hemliga vapen i rockärmen: en datorsammanställning av dittills opublicerade manuskript från grotta 4, och en komplett uppsättning fotografier av Qumranmanuskripten, inköpt genom en donator, Mrs Elizabeth Hay Bechtel. Mrs Bechtel hade nämligen redan 1980 bekostat en omfotografering av samtliga manuskript i grotta 4, och hon såg då till att en omgång av fotografierna i stället för att anlända som en konfidentiell säkerhetsdeposition till Ancient Biblical Manuscript Center (ABMC) i Claremont hamnade i det berömda Huntington Library, i San Marino, Kalifornien. Detta blev den bomb med vilken Shanks och Biblical Archaeology Society sprängde bunkern och öppnade originalmanuskripten för världens ögon.
Den 19 november 1991 publicerade slutligen Biblical Archaeology Society en utgåva med fotografier som donerats till Huntington Library, med R. H. Eisenman och J. M. Robinson som redaktörer. Fragmentavbildningarna i utgåvan kan knappast kallas faksimil, eftersom de är förminskade och ofta av dålig kvalitet, men de gjorde i ett nu slut på det utgivningsmonopol som varat i över 40 år. Isen var bruten och en ny era i publiceringen och utforskningen av Dödahavsrullarna hade tagit sin början. De senaste åren har präglats av hälsosam vetenskaplig konkurrens inom Qumranforskningen med en febril aktivitet som följd. Texter ges nu ut i snabb takt, både i serien DJD och annorstädes, kongresser hålls, och nya specialtidskrifter enbart för studiet av dessa manuskript och deras historiska kontext har sett dagens ljus.