Inledning till Dödahavsrullarna
av Bo Isaksson
Termen "Dödahavsrullarna" betecknar de skriftrullar och fragment som påträffats i elva grottor i trakten av Qumran på Döda havets nordvästra randområde. Arkeologer finkammade 1952 omkring 273 grottor i denna klippiga trakt, men endast elva av grottorna visade sig innehålla skrivet material. Det är upptäckten av dessa skriftrullar som W. F. Albright har kallat "det största handskriftsfyndet i modern tid".
Redan under det tidiga 50-talet, under de första åren av Qumranforskningens historia, utkristalliserades tre huvudteser beträffande fynden, om vilka den senare forskningen stått i stort sett enig. Den första gällde Dödahavsrullarnas datering. Paleografiska studier av handskrifterna utförda av S. A. Birnbaum och N. Avigad, tillsammans med analyser av keramikfynden av R. de Vaux, visade att fyndplatsen Qumran varit bebodd ungefär mellan 100-talet f. Kr. och det judiska upproret mot Romarna 66-70 e. Kr. Den andra tesen rörde fyndens historiska kontext. Qumransamfundets motståndare identifierades med mackabeerna Jonathan och Simon och deras efterföljare hasmoneerna. Denna tes som uppställdes av J. T. Milik, G. Vermes, F. M. Cross och R. de Vaux, placerade samfundets eller sektens ursprung inom den senhellenistiska och den tidiga romerska eran av judarnas historia. Slutligen sammanställdes vad som framkom om Qumransamfundet ur de funna handskrifterna, den religiösa egendomsgemenskapen, den hierarkiska organisationen och texternas tystnad i fråga om äktenskap, kvinnor och barn, med vad de judiska författarna Filon och Josefus berättat om en samtida judisk sekt, esseerna. De slående likheterna gjorde att E. L. Sukenik och A. Dupont-Sommer identifierade Qumransekten med esseerna, och denna uppfattning har intill idag varit den dominerande inom Qumranforskningen.
Bortsett från frågan om Qumransamfundets ursprung och karaktär har skriftfynden haft betydelse för forskningen kring den hebreiska Bibeln (Gamla testament), den antika judendomen och kristendomens ursprung. För fackfolk ger fynden också viktiga bidrag till kunskapen om hebreisk paleografi (skriftens historia) och det hebreiska språkets historia.
Sett i ett övergripande perspektiv är det förmodligen studiet av palestinsk judendom under den intertestamentala perioden (150 f. Kr. - 70 e. Kr.) som befruktats mest av Dödahavsfynden. Dessa tidigare okända texter från en judisk sekt har gett en ny och oväntad belysning av Jesu liv, urkristendomens uppkomst och framväxten av rabbinsk judendom. Dessa skriftrullar är opåverkade av både kristendom och normativ judendom och utgör primärkällor – ofta i form av autografer – till en tidsepok som varit fattig på historiska källor.
Dödahavsrullarna har gett oss en ytterst värdefull kunskap om en typ av judendom som tidigare varit nästan okänd. De fyller en kunskapslucka om en avgörande tid för både judendom och kristendom. Genom dessa dokument har vi fått förstahandsinformation om en grupp forntida judar som levde i egendomsgemenskap, bad tillsammans, arbetade tillsammans och åt tillsammans. Vi har här deras regelböcker, bibeltolkningar och bönböcker. Josefus beskrev tre sorters judisk "filosofi" under sin egen tid. På grund av vår okunnighet blev den tredje gruppen, esseerna, nästan bortglömd av forskningen. Dödahavsrullarna har med stor sannolikhet skänkt oss en huvudkälla till kunskapen om esseerna, eller en grupp av esseerna, och visar oss därmed vilken mångfald som präglade judendomen före och under Jesu tid.
1951, den 24 november till den 12 december, gjorde Harding och de Vaux en fullskalig arkeologisk utgrävning av Qumranplatsen. På grund av att keramikfynden i ruinen liknade dem i den första grottan – och särskilt en stor kruka som liknade dem som rymde handskrifterna i grottan, drog de slutsatsen att det fanns ett samband mellan grottan och ruinplatsen. En andra utgrävning gjordes 9 februari till 4 april 1953, en tredje 15 februari till 15 april 1954, och en fjärde slutligen den 2 februari till 6 april 1955. De fortsatta utgrävningarna kunde endast bekräfta Hardings och de Vauxs slutsats.
Först från 1952 och framåt upptäcktes andra grottor i närheten som genom fynd av handskrifter och fragment av handskrifter på ett eller annat sätt kunde knytas till Qumran. Det skulle bli inalles elva grottor som på detta sätt bidrog till Qumrantexternas mångfald. Den elfte upptäcktes först i januari 1956, återigen av Ta‘amirebeduiner. Detta fynd följdes av en femte arkeologisk expedition 18 februari till 28 mars 1956 och av en sjätte och sista vid Ein Feshkha söder om Qumran, 25 januari till 21 mars 1958. Beduinerna hade hela tiden lyckats hinna före arkeologerna och hittade de rikaste fyndgrottorna (1, 4 och 11; plus 2 och 6). Totalt hittades under dessa år ca 800 dokument. Av många fanns bara ett fåtal fragment kvar, andra var nästan fullständigt bevarade.
Under sina utgrävningar utformade Roland de Vaux en hypotes om utgrävningsplatsens historia som fortfarande utgör huvudfåran i den arkeo-logiska debatten om ruinen vid Khirbet Qumran. Han urskiljde två bosättningsperioder. Under den första fanns här på 700- och 600-talen f. Kr. en stad som han kallade "Saltstaden" efter Josua 15:62. Efter en mellanperiod på flera hundra år finner man sedan rester av den period när Qumranskrifternas människor bebodde området. Denna senare period indelade de Vaux i tre faser.
Fas I började enligt honom omkring 140 f. Kr. och fortgick under den hasmoneiske härskaren Johannes Hyrcanus (134-104 f. Kr.). Det centrala byggnadskomplexet fick då övervåningar och byggnaderna utvidgades åt väster och söder. Under denna fas konstruerades ett vattenförsörjningssystem av akvedukter som ledde in vatten från de omgivande bergen. Hela byggnadskomplexet täcktes med puts. En dramatisk ökning av invånarantalet kan beläggas under denna period. Fas I slutade enligt de Vaux med en jordbävning år 31 f. Kr. som förstörde en stor del av anläggningen, och bidrog till att den övergavs för en period av ca 30 år. Fas II av bosättningen vid Qumran började enligt de Vaux med kung Herodes död 4 f. Kr. Under mellanperioden antog han att platsen varit obebodd. År 4 återuppbyggdes platsen och förblev bebodd fram till 68 e. Kr., då romarna kom och förstörde anläggningen. Från slutet av perioden kan en brand beläggas. Tidpunkten bekräftas av myntfynd och man har även funnit romerska pilspetsar. Fas III: efter 68 var Qumran enligt de Vaux platsen för en romersk militär postering.
Roland de Vauxs rekonstruktion har i stort sett vunnit acceptans. Ovissheten har gällt exakt när platsen blev bebodd igen under 100-talet f. Kr., samt den förmodade mellanperioden 31 - 4 f. Kr., som nästan helt sammanfaller med Herodes den Stores regering 37 - 4 f. Kr. Tyvärr publicerade aldrig de Vaux en fullständig arkeologisk dokumentation av sina utgrävningar. Svagheten i de Vauxs hypotes ligger framför allt i den svårförklarliga luckan på ca 30 år då bosättningen skall ha varit övergiven. Detta har diskuterats av Jodi Magness. En jordbävning är knappast ett logiskt skäl till att överge en bosättning i trettio år. Lika svårförklarligt är det att samma befolkning skall ha återkommit efter dessa 30 år och återuppbyggt anläggningen. Vart tog de vägen under tiden? Magness prövar på nytt de Vauxs resonemang kring de funna mynten i ruinen och kommer fram till att platsen inte alls övergavs efter jordbävningen 31 f. Kr. I stället reparerades byggnaderna nödtorftigt av sina invånare som bodde kvar till omkring 9-8 f. Kr., då anläggningen förstördes vid en brand, troligen genom ett fientligt anfall. Detta förklarar bättre att platsen övergavs, dock inte för längre tid än ca fem år, och sedan åter befolkades av samma grupp, någon gång tidigt under Herodes Arkelaos regering.
Man hittade inga handskrifter bland ruinerna vid Qumran, däremot några krukor, några ostraka med skrift på, samt över 700 mynt. Alldeles i närheten (ca 100 m) låg dock Grotta 4, där det största antalet handskrifter påträffats. Byggnadernas plan pekar enligt de Vaux på att de inte varit avsedda som bostäder utan tjänat som lokaler för en kommunitet, med förråd, samlingsrum och ett scriptorium.